Kakabavehs vs marxismens religionskritik

Ta följande konspirationsteori: det politiska etablissemanget anpassar sig efter islamister för att få invandrarröster. Visst är det en befängd teori? För det första utgör medlemmar i muslimska församlingar knappt 1% av befolkningen och en försvinnande liten grupp skulle kunna kallas islamister. En del av dessa saknar rösträtt (de senaste årens flyktingar) och gruppen utgör ofta ett segment med lågt valdeltagande. Att tro att socialdemokrater och moderater skulle ha gått ihop för att fiska röster bland “islamister” utgår antingen från att a) partistrategerna är helt dumma i huvudet eller b) verkligen sympatiserar med en islamistisk agenda.

Vi i vänstern brukar ju såga sådana konspirationsteorier när de kommer ur munnen på sådana som Kent Ekeroth (SD) och Hanif Bali (M). Helt enkelt för att teorin är sakligt fel och har som enda syfte att vända folk mot varandra. Men står alla fast vid det om samma teori skulle framföras av, säg en vänsterpartistisk riksdagsledamot? För den där första teorin är faktiskt ett utdrag ur en intervju med Amineh Kakabaveh. Så här står det i VLT:s (2/2-2017 ) intervju med Kakabaveh:

“Amineh Kakabaveh förfäras över en svensk vänster som överger sin klassiska idétradition… och ett politiskt etablissemang som lägger sig platta för islamister för att få röster och inflytande bland landets nya invånare.“

Det är inte första gången hon kommer med konspirationsteorier. I en föreläsning i almedalen 2016 hävdade hon att ”politikerna håller på att skapa könsapartheid som i Saudiarabien och Iran”.

Amineh Kakabaveh upprepade dessutom nyligen konspirationsteorin att förorter i Sverige kan bli en Islamisk stat. På direkt fråga från Dagens ETC om hon fortfarande tror det svarar hon först “jag är inte rädd för det” men tar sedan upp att hon sett en bild på en 5-åring med slöja på ett muslimskt dagis och att om vi inte stoppar sådant så kan “vad som helst hända”.

Det finns många invändningar mot religiösa förskolor och skolor, en 5-åring kan knappast välja eller välja bort religion själv. Men 5-åringen är knappast ett hot mot Sveriges territoriella integritet och ett tecken på att “allt kan hända”, inklusive en Islamisk utbrytarstat. Detta lika lite som en 5-åring med kippa på en judisk förskola är ett tecken på en annalkande judisk utbrytarstat.

De gräsrötter i Vänsterpartiet som stödjer Kakabaveh mot partiledningen brukar bortförklara hennes uttalanden med att hon i övrigt gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck och att hon är kurd från Iran med egna erfarenheter av religiöst förtryck. Men att man gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck är lika lite ett grönt kort för antimuslimska fördomar som ett viktigt jobb mot ockupationen av Palestina skulle vara det för antisemitism. Just för att frågan om hedersförtryck är viktig måste gränsen mot antimuslimska fördomar dras skarpt. Att vara mot hedersförtryck innebär inte att man är mot muslimer. Att kritisera Kakabavehs antimuslimska konspirationsteorier innebär inte att man är mot hennes arbete mot hedersförtryck.

Resten av partiet förstår ju att såväl hedersförtryck i förorten som rasism bör bekämpas, så varför är det orimligt att begära att också Kakabaveh följer denna linje? Jonas Sjöstedt och Ung Vänsters Hanna Cederin lyckas ju kombinera antirasism med en rad politiska förslag som motverkar hederskulturer och de faktorer som befäster dem: nej till religiösa friskolor, ta fajten mot barnäktenskap med Alliansen, stärk resurserna till kvinnojourer och stöd jämställdhetsgrupper i förorten, rusta upp förorten och ge unga framtidsmöjligheter. Hon måste ju tro på att det är vänsterns politik som drar undan mattan för hederskulturer, religiös fundamentalism och kriminalitet! Istället prisar hon Alliansen – samma partier som nedmonterat förorten, dragit ned på kvinnojourer och infört vårdnadsbidrag – för att de har en “tuff” retorik mot islamister.

Vi tror att Kakabavehs besvikelse på Vänsterpartiet beror på att hon är ensam om att prata om muslimer på det alarmistiska sätt som hon gör. Det finns en enkel förklaring: det går emot hela partiets socialistiska och internationalistiska själ. Det gäller att inte förväxla vänsterns gamla religionskritik med upplysningsliberalernas. Marxismens religionskritik bygger nämligen på en materiell analys och inte en ytlig agitation, se tex citaten nedan som illustration:

“Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.”
– Lenin, Samlade skrifter

“Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”
– Marx, Teser om Feuerbach

I dagens samhälle är problemen med fundamentalism i förorten ett socialt rotat problem och det har sociala lösningar. Inga sensationslystna debattartiklar kan skingra det problemet (annars hade det försvunnit för länge sen). Där har som sagt V en politik som handlar både om satsningar, jämlikhet och lagändringar där det behövs.

BONUS – Ett till citat!

“Först när denna handling är utförd, först när samhället genom övertagandet och den planmässiga driften av samtliga produktionsmedel befriar sig och alla sina medlemmar från det slaveri, i vilket de för närvarande hålles av de produktionsmedel som de själva producerat och som står emot dem som en överväldigande främmande makt, först när människan således inte längre bara spår utan även rår – först då försvinner den sista främmande makt som än i dag återspeglas i religionen. Men därmed försvinner också den religiösa återspeglingen som sådan av den enkla orsaken att det inte längre finns något att återspegla.”
– Engels, Anti-Duhring

Vad händer bortom Aleppo?

Regimen och dess allierade står i ett militärt dilemma efter Aleppo. Ska de gå efter rebellstyrkorna i deras fäste i Idlib-provinsen och därmed riskera ett framryckande IS utanför Palmyra? IS återtagande av Palmyra är en huvudvärk för de ryska ledarna som skyller det hela på att USA ska ha släppt ut massa jihadister från Mosul i Irak. Men enligt den förre ryske toppgeneralen Yury Baluyevsky som ska ha uttalat sig i ryska nyhetsbyrån Interfax var det hela ett utslag av militärstrategiska misstag från Rysslands sida. Övermod efter övertagandet av Aleppo riskerar att leda in regimen i fler misstag. Vi får se vad överenskommelsen om en ”politisk lösning” mellan Turkiet-Ryssland-Iran leder till, men de har rätt när de i presskonferensen säger att ”det finns ingen militär lösning”. Slaget är alltså militärt sett inte över och kan inte vara över. Nedan en karta över läget i början av december:

_93030684_iraq_syria_control_624_12dec

Utanför Damaskus i rebellfästet Östra Ghouta som domineras av 10 000 soldater ur gruppen Islams armé har regimen en annan utmaning. I andra områden kring Damaskus som Daraya, Moadamiyat al-Sham och al-Waer har regimen ingått avtal om vapenstillestånd och evakueringar  av civila och rebeller. De hoppas uppnå samma sak i Östra Ghouta som under lång tid utsatts för en utsvältningstaktik från regimen.  Området har faktiskt större befolkning än östra Aleppo, poängterar Syrienkännaren Aron Lund i Aljazeera, och har hamnat i skymundan från andra skeenden.

Söder om Damaskus i Daraa-provinsen råder en vapenvila mellan regimen och de rebellgrupper som kontrollerar större delen av området (se kartan). Men rebellerna är inbegripna i en bitter strid med IS som använder sig av bilbomber och terror. Nyligen mördade IS rebellkommendanten Abdulnour al-Nassan från FSA:s Southern Front (ARA news, 6/12). FSA:s kamp mot IS i Daraa har förts bortom strålkastarljuset. De har förhindrats av USA att rycka fram mot regimen och förenas med motståndet i bland annat Östra Ghouta eftersom de räds att IS då skulle stärkas.

Bortom det politiska och militära spelet fortsätter det mänskliga lidandet runtom i Syrien. En hjärtekrossande historia kommer från belägrade Damaskus-förorten Douma där 10-årige Bilal och hans bror Ibrahim, 15, berättar om hur de greps av styrkor från Islams armé när de stal en sandal för att kunna köpa en bit bröd (Syria Deeply, 16/12). I enlighet med gruppens sharia-uttolkningar sattes Bilal i fängelse tillsammans med vuxna i milisens ökända fängelse och Ibrahim dömdes till tvångsarbete i en underjordisk tunnel. Modern, änkan Um Ibrahim, jobbar nu med att städa bättre bemedlade Douma-bor, inklusive soldater i Islams armé. Det är en illustration över hur de krafter som stred för revolutionens ideal om social rättvisa alltmer har hamnat i kläm mellan en bestialisk regim och islamiska reaktionärer.

Trumpismen växer fram ur neoliberalismen och terrorkrigen

Det har skrivits mycket om hur valet av Donald Trump är en ”whitelash”, en reaktion från vita som ser sina privilegier utmanas av svarta, latinos och muslimer. Visst är det så många Trump-väljare uppfattar saken: att det vita Amerikas påstått storslagna förflutna nu hotas av minoriteter och yttre hot. Sannolikt tror de också att Trumps angrepp på minoriteter samtidigt ska stärka den egna positionen.

Frågan är dock om vi ska överta Trump-väljarnas upplevelser och yttranden som enda förklaringsmodell för ultrahögerns valseger. Hur är det med de underliggande materiella villkoren som är med och formar värderingar, identiteter och uppfattningar? Arbetslöshet, klyftor och sociala villkor – bör inte också det vara en del av analysen?

Per Björklund skriver i sin inledare i Fria tidningen om flera undersökningar som visar att många Trump-anhängare faktiskt också anger ekonomin som en anledning till att de röstade på Trump. Det behöver inte vara så enkelt att alla Trump-väljare nödvändigtvis själva är arbetslösa och därför röstar på Trump. Det finns de som är det och det finns de som tvärtom har det mycket gott ställt. Däremot förenas de av att de gärna beskyller sociala problem i samhället såsom arbetslöshet på ”de andra”. Den ena vill skylla problem som drabbat denne och dess närmaste på underordnade grupper, den andre vill inte se sin rikedom som orsak till den förstes problem (och framförallt inte att den förstnämnde ska vända sin ilska mot detta förhållande).

Vi tenderar att överbetona den direkta individuella erfarenheten. Jag har själv aldrig varit hemlös men att se hemlösa i min kommun och förstå att politiker inte tycks bry sig om problemet väckte mitt politiska engagemang i tonåren. Jag såg att hemlösheten berodde på maktfullkomliga politiker som prioriterar de som redan har framför de som inte har någonting alls. De som istället trodde att det berodde på invandringen drog naturligtvis helt andra slutsatser. Poängen är att en behöver inte vara personligen drabbad av ett samhällsproblem för att dra politiska slutsatser.

Det finns också en mellannivå: den som bor i en stad där industrier läggs ner känner med de släktingar, vänner och grannar som förlorar sina jobb. Det väcker ilska som om den inte kanaliseras rätt riskerar att slå mot de som inte är skyldiga till förhållandet.

I ett USA som – liksom andra länder – fick se människor förlora sina hem samtidigt som skattebetalarna köpte ut bankerna efter finanskrisen 2008 är ilskan stor och kanaliseras inte alltid rätt. Sanders kanaliserade den ilskan till konstruktiva politiska förslag, Trump kanaliserade det till hat mot minoriteter och Clinton retade istället upp många ännu mer med sina kopplingar till Wall street och stora donationer. När Trump i valkampanjen blev den enda ventilen för missnöjet så var det kanske inte så konstigt ändå att han vann. Det märks också på att de som drabbats än hårdare av krisen – svarta och andra minoriteter – inte slöt upp bakom Clinton på det sätt hennes kampanj hade förutsett. Bernie Sanders hade i alla opinionsundersökningar ett massivt försprång framför Trump – till skillnad från Clintons hela tiden mindre marginaler. Jag tror att de har rätt de som säger att Sanders hade kunnat klå Trump – Sanders hade kanaliserat både vita missnöjesröster och mobiliserat liknande röster bland minoriteter.

Det är ett faktum att neoliberalismen både skapade de materiella villkoren för missnöjet och att Clinton som representant för denna ordning knappast kunde mobilisera den breda segermarginal som krävdes för en säker seger.

Iraks oljetillgångar och marknader var stängda för multinationella bolag ända tills den amerikanska invasionen 2003 ändrade på den saken. Resultatet blev miljardkontrakt för oljeindustrin, vapenindustrin och privata kontrakterare i en dittills onåbar marknad. Det krävde såklart en förevändning godtagbar för den amerikanska allmänheten: terrornojan och rädslan för muslimen efter 11 september blev den perfekta jordmånen. ”USA är hotat av Saddam som har samröre med extrema islamister och bygger massförstörelsevapen som kan användas mot oss”, det blev lögnen som legitimerade invasionen av Irak.

Hur kan världen vara förvånad över att ett decennielångt ”krig mot terrorismen” där muslimer blir ett hot, fråntas sina rättigheter och avhumaniseras som en fiende som är legitim att döda producerar något så groteskt som Donald Trump? Är han inte bara en förlängning av George W Bush, en som öppet säger det USA:s ledning och CNN/Fox News hela tiden insinuerat?

Den som hävdar att Trumpismen inte har något att göra med neoliberalismen och imperialismen har många saker att blunda för och förtränga.

/A

Liberaler sitter i knät på “islamister”?

En liberal älsklingsreform, friskolereformen, har öppnat dörren för religiösa skolor, varav en minoritet är islamiska. Vänstern till vänster om S har traditionellt varit emot. Ändå får liberaler aldrig bära ansvaret för att skolbarn behandlas olika efter religion, till exempel i debatten om könsuppdelad idrottsundervisning (förvisso något som inte begränsas till religiösa skolor).

Det senaste decenniet har vital samhällsservice lagts ner i bland annat Stockholms förorter och arbetstillfällena har försvunnit. Ett månadskort i lokaltrafiken kostar mer och mer för varje år. På så sätt cementeras segregationen. Det är en bra grogrund för såväl kriminalitet som konservativa religiösa värderingar. Den högerpolitik Alliansen men också S bedrivit är ansvarigt för framväxten av dessa problem.

Vi vet också om att den upptrappade islamofobin är något som hjälper bland andra IS i rekryteringen av anhängare. Det kanske är därför borgerliga debattörer gör allt de kan för att skylla religiös fundamentalism och hedersförtryck på vänstern.

Under året har det förts både en intern och extern debatt om Vänsterpartiets politik mot hedersvåld. Partiet har många gånger varit pådrivande i arbetet mot hedersvåld och dess feministiska plattform från 2009 är glasklart på den punkten. Ledande partiföreträdare har gång på gång understrukit att V motarbetar hedersförtryck liksom alla andra former av kvinnoförtryck:

  • “Våld i hederns namn ska aldrig bortförklaras eller relativiseras, det ska bekämpas….Vänsterpartiet var det enda partiet i riksdagen som röstade för att barnäktenskap ska vara förbjudna utan möjlighet till undantag. Barnäktenskap ska aldrig godkännas i Sverige.” – V-ledaren Jonas Sjöstedt, 19/3 2016 SvD
  • “Vi menar att patriarkala strukturer och heder är någonting som genomsyrar hela samhället och inte bara i områden med invandrade. Detta ska inte förväxlas med att vi inte kan göra särskilda insatser i vissa områden. Tvärtom vill V satsa mer pengar på de socioekonomiskt utsatta områden, som nämnts som särskilt utsatta i debatten.” – Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V), 12/8 2015 Aftonbladet

Ändå fortsätter vissa att påstå att partiledningen “sitter i knät på islamister”. Problemet tycks vara inte att partiet förnekar hedersvåld utan att de också erkänner existensen av kvinnoförtryck generellt. Det torde vara ganska okontroversiellt att feminister konstaterar att samhället genomsyras av kvinnoförtryck samtidigt som det erkänns att det finns specifika problem. Men V:s kritiker tycks begära debattartiklar där partiets företrädare låtsas som att kvinnoförtryck bara finns i förorten. För om man säger att man vill bekämpa kvinnoförtryck både i förorten och överallt annars måste det ju – enligt bakvänd logik – betyda att man är för kvinnoförtryck i förorten.

Sedan handlar det om fallet med V:s riksdagsledamot Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad som arbetar mot hedersförtryck. I våras skrev hon “Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropat Kalifat i snart flera förorter” när hon – som hon säger ovetandes – d160426-dumpelade en video av Nordisk ungdom. Ett partiärende öppnades mot henne och det liberala stödet strömmade till. Dessa tar fasta på att hon inte visste om att det var NU:s video men ignorerar den islamofoba konspirationsteori hon förde fram i inlägget. Det tycks vara så att i arbetet mot hedersförtryck är det för liberaler fritt fram med konspirationsteorier och gränslösa överdrifter. Frågan är om det på samma sätt är legitimt att koka ihop skräckhistorier om typ rika som äter barn i klasskampen? Nej naturligtvis måste allt viktigt samhällsengagemang baseras på fakta och sanning. Kampen mot hedersförtryck är så viktig att trovärdigheten inte får skadas av lögner och överdrifter. Det är det kritiken mot Kakabavehs inlägg handlar om, inte ett förminskande av kampen mot hedersförtryck.

I övrigt tycks myten om att vänstern kramar “islamister” handla om att vänstern inte kramar islamofober. När nazister demonstrerar mot/bränner ner moskéer står vänstern upp för religionsfrihet, vilket liberaler bara kan tolka som att de stödjer konservativ religionsutövning. En annan grej som stör liberaler är att vänsterfolk generellt inte är för ett niqab-förbud, vilket ju också måste betyda att de är för niqab. Den som inte vill förbjuda kloster måste ju på samma sätt vara på väg att bli nunna/munk själv.

Dessa två sista ståndpunkter handlar ju inte om att vänstern propagerar för religion och religiös klädsel. Det handlar om att försvara rätten att tro på vad man vill och att inte ställa grupper mot varandra baserat på ursprung. Att vänstern tror på långsiktigt arbete mot klassklyftor och sociala orättvisor som medel mot konservativ religion, nationalism m.m. snarare än (i detta fall verkningslösa) ändringar i lagtexter är ju inte så oväntat. Niqab-förbud skulle vara svårt att upprätthålla och sannolikt bara stärka männens makt i de fall det förekommer påtryckningar och tvång. Kvinnor kan bli inlåsta i hemmen istället för att röra sig ute, arbeta och studera. Det är förklaringen – inte att socialister älskar niqab.

Frihetlig vänster bör fördöma repressionen i Rojava

PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.

Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.

Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.

Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.

Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.

Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.

/Arash

Såhär skriver du en blå ledare om Labour

Är du liberal ledarskribent och har sommartorka? Oroa dig inte, nedan är en guide till hur du skriver en ledare om ett aktuellt ämne – partiledarstriden i brittiska Labour.

  1. Du är vänsterns valstrateg. I vanliga fall är du höger, men när du skriver denna artikel är du vänsterns valstrateg. Du vill inget hellre än att se en röd valseger i Storbritannien. All vidare analys måste bygga på denna lögn.
  2. Skåda in i kristallkulan. Påstå att Labour under Corbyns vänsterfalang inte kan vinna nästa val, de två kommande eller – varför inte? – det kommande seklet. Återigen, låtsas att det är det som är problemet för dig – och inte det faktum att du ogillar vänsterpolitik, dvs att du inte vill se den vinna val.
  3. Ignorera fakta. Som att det var partihögern som förlorade regeringsmakten till konservativa Tory 2010 och misslyckades med att återerövra den vid valet 2015. Låtsas som att lokalvalen 2016 och opinionsmätningar alla visar katastrof för Labour, när bilden är mer sammansatt än så.
  4. Släng in något skrattretande. Som att Labour gick kräftgång på 1980-talet på grund av “impopulära” förslag som att förbjuda kärnvapen (alla älskar ju atombomber). Eller att Jeremy Corbyn måste avgå för att han ska ha tagit “semester”.

Gör-det-själv för vänstern: Påstå tvärsäkert att Moderaterna aldrig någonsin kommer vinna med AKB vid spetsen och låtsas att det är något som oroar dig. Hävda att M förlorade förra valet pga Reinfeldts frisyr eller något annat löjeväckande.

Här kommer lite inspiration i form av verkliga citat från ledarartiklar om Corbyn:

Om ingen oförutsägbar katastrof inträffar, kommer Theresa May att sitta som premiärminister fram till minst 2025 och det kommer aldrig mer att finnas ett Labour i regeringsställning. – Andrew Brown, DN Kultur 20/7 2016

Corbyn är mer intresserad av principer än av att vinna val, de nya medelklassaktivisterna ser sig som byggare av en social rörelse. – DN:s ledarsida 14/8 2016

Labours traditionella arbetarklassväljare skulle dessutom i hög grad dras till det främlingsfientliga UKIP och den urbane, cyklande, vegetarianen Jeremy Corbyn skulle ha svårt att övertyga dem om annat­. – Katrine Marcal, Aftonbladet 27/7 2016

Myten om Libyen som det nya Irak

Det finns många myter om Mellanöstern även inom vänstern. En av dem är myten att NATO-insatsen i Libyen var ett nytt Irak och att det är en läxa vi måste dra i Syrien. Nedan försöker jag utmana den myten.

Skribent: Arash

Vi kan ju börja med att konstatera att Irak invaderades av hundratusentals USA-ledda soldater och ockuperades i nästan ett decennium innan en USA-lojal sekteristisk regering fick överta ansvaret för säkerheten. Resultatet känner vi till: ett blodbad med enligt vissa uppgifter över en miljon döda, sekterism och ett land i sönderfall.

Det fanns inget folkligt uppror mot Saddam utan USA gick in på helt eget bevåg med falska förevändningar om massförstörelsevapen. Det var en illegitim ockupation med oljefält och miljardkontrakt för ögonen.

I Libyen reste sig miljoner människor i ett uppror inspirerat av den arabiska våren mot den väststödde Gaddafi. Regionens folk krävde bröd, frihet och social rättvisa och ville se ett slut på korrupta regimer – så också i Libyen. Det var inte en amerikansk “konspiration” när arabvärldens folk reste sig mot väststödda marionetter som Mubarak, Ben Ali och Jordaniens kung Abdullah. Inte heller när de reste sig i ett Libyen och ett Syrien som alltmer öppnat sitt land för västerländska investeringar och samarbeten för stora värden.

Gaddafi reagerade – föga oväntat – med militärt våld och eskalerade upproret till ett inbördeskrig. När Gaddafi-styrkorna närmade sig “revolutionens huvudstad” Benghazi i öster vädjade revolutionärerna om flygunderstöd. Väst ställde upp med en flygförbudzon – självklart inte av några humanistiska principer men på något sätt låg det i västs intressen – och revolutionärerna kunde störta Gaddafi efter lite mer än ett halvår. Libyen ockuperades aldrig av utländska arméer till skillnad från Irak.

Dödssiffror är alltid svåra att ringa in, men beroende på källor ligger dödssiffran i det libyska inbördeskriget 2011 på någonstans mellan 10 000 och 25 000 döda – människor som fallit offer för Gaddafi-styrkorna, rebellernas beskjutning och NATOs bombningar. Libyen inledde stapplande steg mot fria val där sekularister vann tätt följda av islamister men sjönk snabbt ner i laglöshet och förvirring. 2014 utbröt ett nytt inbördeskrig mellan konkurrerande regeringar och miliser. Enligt Libya Body Count har 4000 människor hittills dött i det nya inbördeskriget.

Upproret och NATO-insatsen ledde inte till en rak väg mot stabilitet och fred. Frågan är dock om ett fortsatt inbördeskrig mellan Gaddafi och rebellerna idag hade lett till ett mer stabilt och fredligt Libyen och framförallt till lägre dödssiffror – för det var ju alternativet till NATO-insatsen. Det räcker att titta på Syrien för att förstå att svaret är ett rungande nej.

I Syrien, där vi inte har sett en flygförbudzon mot regimen, har någonstans mellan 250 000 och 350 000 människor dödats sedan 2011 och inget slut på kriget är i sikte. ISIS har etablerat sitt kalifat som sträcker sig över Syrien och Irak. Över 4 miljoner syrier har flytt utomlands. Enligt UNHCR hade under 2013 över 5000 libyer flytt landet, enligt franska Le Monde hade i början av 2014 600 000 och en miljon libyer – främst anhängare till den forne diktatorn – flyttat till Tunisien.

Hur vi än ser på det är inte Libyen ett nytt Irak och frånvaron av en flygförbudzon hade inte skapat stabilitet, mindre extremism och lägre dödssiffror – det är bara att titta på Syrien för att inse det. Det betyder inte att revolutionen i Libyen har lyckats upprätta stabilitet och att förverkliga revolutionens mål om frihet och social rättvisa. Revolutioner är sällan enkla historier och involverar alltid flera steg över år och årtionden. Snabba och illa underbyggda slutsatser som suddar ut alla nyanser underlättar inte vår förståelse av revolutionära processer.

Vi borde identifiera de progressiva krafter och tendenser som finns i upproren och utsträcka vårt fullaste stöd och solidaritet. Att rygga tillbaka inför komplexa skeenden och kräva en enkel verklighet som aldrig har existerat kan inte vara en revolutionär vänsters uppgift.