kapitalismuskritiker

Trumpismen växer fram ur neoliberalismen och terrorkrigen

Det har skrivits mycket om hur valet av Donald Trump är en ”whitelash”, en reaktion från vita som ser sina privilegier utmanas av svarta, latinos och muslimer. Visst är det så många Trump-väljare uppfattar saken: att det vita Amerikas påstått storslagna förflutna nu hotas av minoriteter och yttre hot. Sannolikt tror de också att Trumps angrepp på minoriteter samtidigt ska stärka den egna positionen.

Frågan är dock om vi ska överta Trump-väljarnas upplevelser och yttranden som enda förklaringsmodell för ultrahögerns valseger. Hur är det med de underliggande materiella villkoren som är med och formar värderingar, identiteter och uppfattningar? Arbetslöshet, klyftor och sociala villkor – bör inte också det vara en del av analysen?

Per Björklund skriver i sin inledare i Fria tidningen om flera undersökningar som visar att många Trump-anhängare faktiskt också anger ekonomin som en anledning till att de röstade på Trump. Det behöver inte vara så enkelt att alla Trump-väljare nödvändigtvis själva är arbetslösa och därför röstar på Trump. Det finns de som är det och det finns de som tvärtom har det mycket gott ställt. Däremot förenas de av att de gärna beskyller sociala problem i samhället såsom arbetslöshet på ”de andra”. Den ena vill skylla problem som drabbat denne och dess närmaste på underordnade grupper, den andre vill inte se sin rikedom som orsak till den förstes problem (och framförallt inte att den förstnämnde ska vända sin ilska mot detta förhållande).

Vi tenderar att överbetona den direkta individuella erfarenheten. Jag har själv aldrig varit hemlös men att se hemlösa i min kommun och förstå att politiker inte tycks bry sig om problemet väckte mitt politiska engagemang i tonåren. Jag såg att hemlösheten berodde på maktfullkomliga politiker som prioriterar de som redan har framför de som inte har någonting alls. De som istället trodde att det berodde på invandringen drog naturligtvis helt andra slutsatser. Poängen är att en behöver inte vara personligen drabbad av ett samhällsproblem för att dra politiska slutsatser.

Det finns också en mellannivå: den som bor i en stad där industrier läggs ner känner med de släktingar, vänner och grannar som förlorar sina jobb. Det väcker ilska som om den inte kanaliseras rätt riskerar att slå mot de som inte är skyldiga till förhållandet.

I ett USA som – liksom andra länder – fick se människor förlora sina hem samtidigt som skattebetalarna köpte ut bankerna efter finanskrisen 2008 är ilskan stor och kanaliseras inte alltid rätt. Sanders kanaliserade den ilskan till konstruktiva politiska förslag, Trump kanaliserade det till hat mot minoriteter och Clinton retade istället upp många ännu mer med sina kopplingar till Wall street och stora donationer. När Trump i valkampanjen blev den enda ventilen för missnöjet så var det kanske inte så konstigt ändå att han vann. Det märks också på att de som drabbats än hårdare av krisen – svarta och andra minoriteter – inte slöt upp bakom Clinton på det sätt hennes kampanj hade förutsett. Bernie Sanders hade i alla opinionsundersökningar ett massivt försprång framför Trump – till skillnad från Clintons hela tiden mindre marginaler. Jag tror att de har rätt de som säger att Sanders hade kunnat klå Trump – Sanders hade kanaliserat både vita missnöjesröster och mobiliserat liknande röster bland minoriteter.

Det är ett faktum att neoliberalismen både skapade de materiella villkoren för missnöjet och att Clinton som representant för denna ordning knappast kunde mobilisera den breda segermarginal som krävdes för en säker seger.

Iraks oljetillgångar och marknader var stängda för multinationella bolag ända tills den amerikanska invasionen 2003 ändrade på den saken. Resultatet blev miljardkontrakt för oljeindustrin, vapenindustrin och privata kontrakterare i en dittills onåbar marknad. Det krävde såklart en förevändning godtagbar för den amerikanska allmänheten: terrornojan och rädslan för muslimen efter 11 september blev den perfekta jordmånen. ”USA är hotat av Saddam som har samröre med extrema islamister och bygger massförstörelsevapen som kan användas mot oss”, det blev lögnen som legitimerade invasionen av Irak.

Hur kan världen vara förvånad över att ett decennielångt ”krig mot terrorismen” där muslimer blir ett hot, fråntas sina rättigheter och avhumaniseras som en fiende som är legitim att döda producerar något så groteskt som Donald Trump? Är han inte bara en förlängning av George W Bush, en som öppet säger det USA:s ledning och CNN/Fox News hela tiden insinuerat?

Den som hävdar att Trumpismen inte har något att göra med neoliberalismen och imperialismen har många saker att blunda för och förtränga.

/A
calvin_hobbes_thesis1

Liberaler sitter i knät på “islamister”?

En liberal älsklingsreform, friskolereformen, har öppnat dörren för religiösa skolor, varav en minoritet är islamiska. Vänstern till vänster om S har traditionellt varit emot. Ändå får liberaler aldrig bära ansvaret för att skolbarn behandlas olika efter religion, till exempel i debatten om könsuppdelad idrottsundervisning (förvisso något som inte begränsas till religiösa skolor).

Det senaste decenniet har vital samhällsservice lagts ner i bland annat Stockholms förorter och arbetstillfällena har försvunnit. Ett månadskort i lokaltrafiken kostar mer och mer för varje år. På så sätt cementeras segregationen. Det är en bra grogrund för såväl kriminalitet som konservativa religiösa värderingar. Den högerpolitik Alliansen men också S bedrivit är ansvarigt för framväxten av dessa problem.

Vi vet också om att den upptrappade islamofobin är något som hjälper bland andra IS i rekryteringen av anhängare. Det kanske är därför borgerliga debattörer gör allt de kan för att skylla religiös fundamentalism och hedersförtryck på vänstern.

Under året har det förts både en intern och extern debatt om Vänsterpartiets politik mot hedersvåld. Partiet har många gånger varit pådrivande i arbetet mot hedersvåld och dess feministiska plattform från 2009 är glasklart på den punkten. Ledande partiföreträdare har gång på gång understrukit att V motarbetar hedersförtryck liksom alla andra former av kvinnoförtryck:

  • “Våld i hederns namn ska aldrig bortförklaras eller relativiseras, det ska bekämpas….Vänsterpartiet var det enda partiet i riksdagen som röstade för att barnäktenskap ska vara förbjudna utan möjlighet till undantag. Barnäktenskap ska aldrig godkännas i Sverige.” – V-ledaren Jonas Sjöstedt, 19/3 2016 SvD
  • “Vi menar att patriarkala strukturer och heder är någonting som genomsyrar hela samhället och inte bara i områden med invandrade. Detta ska inte förväxlas med att vi inte kan göra särskilda insatser i vissa områden. Tvärtom vill V satsa mer pengar på de socioekonomiskt utsatta områden, som nämnts som särskilt utsatta i debatten.” – Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V), 12/8 2015 Aftonbladet

Ändå fortsätter vissa att påstå att partiledningen “sitter i knät på islamister”. Problemet tycks vara inte att partiet förnekar hedersvåld utan att de också erkänner existensen av kvinnoförtryck generellt. Det torde vara ganska okontroversiellt att feminister konstaterar att samhället genomsyras av kvinnoförtryck samtidigt som det erkänns att det finns specifika problem. Men V:s kritiker tycks begära debattartiklar där partiets företrädare låtsas som att kvinnoförtryck bara finns i förorten. För om man säger att man vill bekämpa kvinnoförtryck både i förorten och överallt annars måste det ju – enligt bakvänd logik – betyda att man är för kvinnoförtryck i förorten.

Sedan handlar det om fallet med V:s riksdagsledamot Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad som arbetar mot hedersförtryck. I våras skrev hon “Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropat Kalifat i snart flera förorter” när hon – som hon säger ovetandes – d160426-dumpelade en video av Nordisk ungdom. Ett partiärende öppnades mot henne och det liberala stödet strömmade till. Dessa tar fasta på att hon inte visste om att det var NU:s video men ignorerar den islamofoba konspirationsteori hon förde fram i inlägget. Det tycks vara så att i arbetet mot hedersförtryck är det för liberaler fritt fram med konspirationsteorier och gränslösa överdrifter. Frågan är om det på samma sätt är legitimt att koka ihop skräckhistorier om typ rika som äter barn i klasskampen? Nej naturligtvis måste allt viktigt samhällsengagemang baseras på fakta och sanning. Kampen mot hedersförtryck är så viktig att trovärdigheten inte får skadas av lögner och överdrifter. Det är det kritiken mot Kakabavehs inlägg handlar om, inte ett förminskande av kampen mot hedersförtryck.

I övrigt tycks myten om att vänstern kramar “islamister” handla om att vänstern inte kramar islamofober. När nazister demonstrerar mot/bränner ner moskéer står vänstern upp för religionsfrihet, vilket liberaler bara kan tolka som att de stödjer konservativ religionsutövning. En annan grej som stör liberaler är att vänsterfolk generellt inte är för ett niqab-förbud, vilket ju också måste betyda att de är för niqab. Den som inte vill förbjuda kloster måste ju på samma sätt vara på väg att bli nunna/munk själv.

Dessa två sista ståndpunkter handlar ju inte om att vänstern propagerar för religion och religiös klädsel. Det handlar om att försvara rätten att tro på vad man vill och att inte ställa grupper mot varandra baserat på ursprung. Att vänstern tror på långsiktigt arbete mot klassklyftor och sociala orättvisor som medel mot konservativ religion, nationalism m.m. snarare än (i detta fall verkningslösa) ändringar i lagtexter är ju inte så oväntat. Niqab-förbud skulle vara svårt att upprätthålla och sannolikt bara stärka männens makt i de fall det förekommer påtryckningar och tvång. Kvinnor kan bli inlåsta i hemmen istället för att röra sig ute, arbeta och studera. Det är förklaringen – inte att socialister älskar niqab.

13934984_1084965241587051_2554913135090070932_n-2

Frihetlig vänster bör fördöma repressionen i Rojava

PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.

Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.

Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.

Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.

Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.

Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.

/Arash

o1-1

Såhär skriver du en blå ledare om Labour

Är du liberal ledarskribent och har sommartorka? Oroa dig inte, nedan är en guide till hur du skriver en ledare om ett aktuellt ämne – partiledarstriden i brittiska Labour.

  1. Du är vänsterns valstrateg. I vanliga fall är du höger, men när du skriver denna artikel är du vänsterns valstrateg. Du vill inget hellre än att se en röd valseger i Storbritannien. All vidare analys måste bygga på denna lögn.
  2. Skåda in i kristallkulan. Påstå att Labour under Corbyns vänsterfalang inte kan vinna nästa val, de två kommande eller – varför inte? – det kommande seklet. Återigen, låtsas att det är det som är problemet för dig – och inte det faktum att du ogillar vänsterpolitik, dvs att du inte vill se den vinna val.
  3. Ignorera fakta. Som att det var partihögern som förlorade regeringsmakten till konservativa Tory 2010 och misslyckades med att återerövra den vid valet 2015. Låtsas som att lokalvalen 2016 och opinionsmätningar alla visar katastrof för Labour, när bilden är mer sammansatt än så.
  4. Släng in något skrattretande. Som att Labour gick kräftgång på 1980-talet på grund av “impopulära” förslag som att förbjuda kärnvapen (alla älskar ju atombomber). Eller att Jeremy Corbyn måste avgå för att han ska ha tagit “semester”.

Gör-det-själv för vänstern: Påstå tvärsäkert att Moderaterna aldrig någonsin kommer vinna med AKB vid spetsen och låtsas att det är något som oroar dig. Hävda att M förlorade förra valet pga Reinfeldts frisyr eller något annat löjeväckande.

Här kommer lite inspiration i form av verkliga citat från ledarartiklar om Corbyn:

Om ingen oförutsägbar katastrof inträffar, kommer Theresa May att sitta som premiärminister fram till minst 2025 och det kommer aldrig mer att finnas ett Labour i regeringsställning. – Andrew Brown, DN Kultur 20/7 2016

Corbyn är mer intresserad av principer än av att vinna val, de nya medelklassaktivisterna ser sig som byggare av en social rörelse. – DN:s ledarsida 14/8 2016

Labours traditionella arbetarklassväljare skulle dessutom i hög grad dras till det främlingsfientliga UKIP och den urbane, cyklande, vegetarianen Jeremy Corbyn skulle ha svårt att övertyga dem om annat­. – Katrine Marcal, Aftonbladet 27/7 2016

libya-rebels-flag-011

Myten om Libyen som det nya Irak

Det finns många myter om Mellanöstern även inom vänstern. En av dem är myten att NATO-insatsen i Libyen var ett nytt Irak och att det är en läxa vi måste dra i Syrien. Nedan försöker jag utmana den myten.

Skribent: Arash

Vi kan ju börja med att konstatera att Irak invaderades av hundratusentals USA-ledda soldater och ockuperades i nästan ett decennium innan en USA-lojal sekteristisk regering fick överta ansvaret för säkerheten. Resultatet känner vi till: ett blodbad med enligt vissa uppgifter över en miljon döda, sekterism och ett land i sönderfall.

Det fanns inget folkligt uppror mot Saddam utan USA gick in på helt eget bevåg med falska förevändningar om massförstörelsevapen. Det var en illegitim ockupation med oljefält och miljardkontrakt för ögonen.

I Libyen reste sig miljoner människor i ett uppror inspirerat av den arabiska våren mot den väststödde Gaddafi. Regionens folk krävde bröd, frihet och social rättvisa och ville se ett slut på korrupta regimer – så också i Libyen. Det var inte en amerikansk “konspiration” när arabvärldens folk reste sig mot väststödda marionetter som Mubarak, Ben Ali och Jordaniens kung Abdullah. Inte heller när de reste sig i ett Libyen och ett Syrien som alltmer öppnat sitt land för västerländska investeringar och samarbeten för stora värden.

Gaddafi reagerade – föga oväntat – med militärt våld och eskalerade upproret till ett inbördeskrig. När Gaddafi-styrkorna närmade sig “revolutionens huvudstad” Benghazi i öster vädjade revolutionärerna om flygunderstöd. Väst ställde upp med en flygförbudzon – självklart inte av några humanistiska principer men på något sätt låg det i västs intressen – och revolutionärerna kunde störta Gaddafi efter lite mer än ett halvår. Libyen ockuperades aldrig av utländska arméer till skillnad från Irak.

Dödssiffror är alltid svåra att ringa in, men beroende på källor ligger dödssiffran i det libyska inbördeskriget 2011 på någonstans mellan 10 000 och 25 000 döda – människor som fallit offer för Gaddafi-styrkorna, rebellernas beskjutning och NATOs bombningar. Libyen inledde stapplande steg mot fria val där sekularister vann tätt följda av islamister men sjönk snabbt ner i laglöshet och förvirring. 2014 utbröt ett nytt inbördeskrig mellan konkurrerande regeringar och miliser. Enligt Libya Body Count har 4000 människor hittills dött i det nya inbördeskriget.

Upproret och NATO-insatsen ledde inte till en rak väg mot stabilitet och fred. Frågan är dock om ett fortsatt inbördeskrig mellan Gaddafi och rebellerna idag hade lett till ett mer stabilt och fredligt Libyen och framförallt till lägre dödssiffror – för det var ju alternativet till NATO-insatsen. Det räcker att titta på Syrien för att förstå att svaret är ett rungande nej.

I Syrien, där vi inte har sett en flygförbudzon mot regimen, har någonstans mellan 250 000 och 350 000 människor dödats sedan 2011 och inget slut på kriget är i sikte. ISIS har etablerat sitt kalifat som sträcker sig över Syrien och Irak. Över 4 miljoner syrier har flytt utomlands. Enligt UNHCR hade under 2013 över 5000 libyer flytt landet, enligt franska Le Monde hade i början av 2014 600 000 och en miljon libyer – främst anhängare till den forne diktatorn – flyttat till Tunisien.

Hur vi än ser på det är inte Libyen ett nytt Irak och frånvaron av en flygförbudzon hade inte skapat stabilitet, mindre extremism och lägre dödssiffror – det är bara att titta på Syrien för att inse det. Det betyder inte att revolutionen i Libyen har lyckats upprätta stabilitet och att förverkliga revolutionens mål om frihet och social rättvisa. Revolutioner är sällan enkla historier och involverar alltid flera steg över år och årtionden. Snabba och illa underbyggda slutsatser som suddar ut alla nyanser underlättar inte vår förståelse av revolutionära processer.

Vi borde identifiera de progressiva krafter och tendenser som finns i upproren och utsträcka vårt fullaste stöd och solidaritet. Att rygga tillbaka inför komplexa skeenden och kräva en enkel verklighet som aldrig har existerat kan inte vara en revolutionär vänsters uppgift.

LKS 20140316 Söndagens 16. mars 2014 demonstration mot rasism och fascism vid Triangeln i Malmö. Polisen uppskattar att 4 000 samlats när demonstrationen avgick. - Det kan ha kommit till folk. Det var längesen, om vi någonsin såg så mycket folk samlas på torget, säger Ewa-Gun Westford, polisens informatör. TT / LEHTIKUVA Stig-Åke Jönsson

5 punkter för en radikal antirasism

Skribent: Arash

1.

Utan en levande och konstruktiv interndebatt dör varje befrielserörelse. Den som tror sig värna rörelsen genom att likställa interndebatten med angrepp från politiska motståndare misstar sig. Det finns olika antirasistiska tendenser och strategier som måste få nötas mot varandra för att utveckla och stärka antirasismen. Kritik av en specifik antirasistisk tendens från en antirasistisk kamrat får aldrig likställas med rasismen som vi gemensamt vill bekämpa. Därför är det olyckligt att min socialistiska, intersektionella kritik av vad jag ser som en övertro på separatism av enstaka debattörer buntats ihop med den rasistiska hatkör som angripit Emma Dominguez. Inte heller är jag del av en vit vänstertendens som inte begriper antirasism, intersektionalitet och bara ser klass. Den som betvivlar detta hänvisar jag till bland andra mina inledare i Fria Tidningen och min journalistik i Internationalen. Jag hänvisar också till själva blogginlägget där jag på flera olika sätt beskriver strukturell rasism och för fram en intersektionell analys.

2.

Från stalinismens massutrensningar, maoismens kritikmöten och 70-talets inbördeskrig inom feminismen och andra befrielserörelser så vet vi att rörelsen kan förgöra sig själv. Oförsonliga angrepp i grupp mot någon som påstås begått ett felsteg eller bara avvikit från en sanktionerad linje kan vara otroligt negativt. Missförstå mig rätt: jag säger inte att verkliga felsteg och felaktiga ståndpunkter inte ska bemötas i en konstruktiv anda. Men det vi sett riktas mot till exempel Lady Dahmer, Maxida Märak och andra har allt som oftast börjat med att något pekats ut som ett litet felsteg eller en avvikelse och sedan har ett kritikdrev som inte ens vill ta hänsyn till ursäkter och “rättelser” dragits igång. Vi har sett det hända alltför många gånger inom vänstern och inom feminismen för att vi tyst ska låta samma misstag upprepas inom antirasismen. Det är av omtanke för den antirasism som riskerar att förgöras i ett ändlöst inbördeskrig. Levande interndebatt, ja, men aldrig detta inbördeskrig.

3.

Bland socialismens stora förgrundsgestalter har många varit välutbildade och haft det relativt väl ställt: Luxemburg, Lenin och Che. Det fråntar givetvis inte deras analyser teoretisk skärpa och att förkasta analysen på grundval av deras klasstillhörighet tar oss inte längre fram. Det låg ganska mycket i sakens natur att få arbetare i början av 1900-talet hade möjligheter att ägna tid och energi åt teoretiska studier av kapitalismen. Jag säger inte att de inte fanns. Arbetarklassen visste dock precis hur det känns att vara exploaterad och hade makten i sin hand att förändra världen. Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, skrev Marx men det betydde inte att progressiva tänkare och aktivister ur medelklassen inte hade någon roll att spela. Tvärtom.

Det finns givetvis gränser för vad som är rimligt som vänsterteoretiker och aktivist: bland börsmäklare och finanshajar finner vi inga aktivister. Men socialister som är professorer, konstnärer, kulturarbetare ska få fortsätta reta gallfeber på högern.

Och nu har en specifik gren av antirasismen plockat upp stafettpinnen. Det räcker inte med att vita är antirasister, bedriver aktivism, skriver och skapar i opposition mot kolonialism och rasism. Dessa vita antirasister måste istället sluta livnära sig som radikala professorer, konstnärer eller musiker. Skulle det få en konkret förändring för rasifierades liv? Nej, knappast men det tycks som att vissa antirasister skulle tycka att det vore moraliskt förträffligt om de visade en sådan självuppoffrande anda på ett privat plan.

Så när Emma Dominguez på Twitter skriver att hon visst känner vita allierade antirasister men att de aldrig har “lämnat ifrån sig privilegier när det gäller” så måste vi ställa oss två frågor; 1) i vilken mån är det möjligt att på ett individuellt plan frånsäga sig privilegier som tilldelas en i ett rasistiskt system och 2) på vilket sätt skulle detta åsamka det rasistiska systemet skador som påskyndar förändringen?

Det är givetvis möjligt och hedervärt att på ett individuellt plan synliggöra och utmana sina privilegier – men knappast att frånsäga sig dem helt. Du som är vit har ett privilegium att inte behöva möta rasism i din vardag. Vad du än gör kommer människor att bemöta dig bättre än om du skulle vara rasifierad. Det är ett privilegium som inte går att frånsäga sig. Därför måste vi vara konkreta, vilka privilegier är möjliga att frånsäga sig och vad kan vi avkräva individer? Om det handlar om att en vit paneldeltagare istället ska tipsa om en rasifierad som kan ta hens plats så är det givetvis en rimlig diskussion. Men att kräva att alla vita ska frånsäga sig alla sina privilegier på ett individuellt plan är bara meningslöst.

Faktum är dock att sådant individuellt avsägande av privilegier knappast är ett effektivt motstånd mot rasistiska strukturer och kommer inte stå för någon större förändring. Det är som att lägga fokus på att individen ska byta glödlampor när stater och industrier inte minskar sina utsläpp. Det är naturligtvis bra men fokus ska ligga på politiska åtgärder som pressas fram genom kollektiv aktion. Och i den kampen har även den som inte köper ekologisk mjölk en självklar plats.

Lika lite som socialismen uppnås av att Bill Gates skänker pengar så kommer antirasismen förverkligas av att vita personer lägger undan privilegier på ett individuellt plan. Det har enorma begränsningar i möjlighet och potential.

4.

Det oändliga lidandet som rasismen skapar väcker förståelig ilska och frustration. Men det måste kanaliseras och organiseras i meningsfullt politiskt agerande. Det går dock mycket väl att även kanalisera berättigad ilska i destruktiva och reaktionära former. Både i segregationens USA och apartheids Sydafrika fanns det svarta nationalistiska rörelser som ville bygga en egen stat för den svarta befolkningen separerad från de vita. Men utan breda massrörelser och internationella solidaritetsrörelser hade ingen förändring skett för den svarta befolkningen. Diskrimineringen och förföljelsen av kurder i Mellanöstern har på samma vis även gett upphov till nationalism och etnisk chauvinism bland en del kurdiska rörelser. Vi ser hur den borgerliga kurdiska nationalismen i norra Irak där en statsliknande struktur upprättats i sin tur diskriminerar och förföljer araber, turkmener och andra. Vi vet också hur den europeiska förföljelsen av judarna gav upphov till sionismen och hur staten Israel bildades i spåren av Förintelsen och förvandlade miljoner palestinier till flyktingar. Det finns alldeles för många exempel på hur förståelig ilska över rasismen kanaliserats i reaktionära politiska rörelser för att vi idag ska borsta bort frågan med “tolkningsföreträde” och att underordnade har rätt att vara arga. Självklart har vi rätt att vara arga men är nationalism och separatism rätt sätt att kanalisera ilskan?

Även om separatismen har sitt existensberättigande ibland och i särskilda former så tror jag inte på att göra den till vår ledstjärna. Institutioner som Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, kvinno- och transseparatistiska marscher, forum för rasifierade är alla nödvändiga ingredienser i vår befrielsekamp. Men vi får inte glömma att grundbulten är solidaritet och gemensam kamp för alla oss som tror på att en annan värld är möjlig.

5.

Alla ovanstående punkter kan kokas ner i att vi måste ha en balans. Vi behöver interndebatt utan att den övergår i inbördeskrig. Vi måste kunna synliggöra och utmana privilegier utan att ställa omöjliga krav och överfokusera på ineffektiva individuella lösningar. Vi måste erkänna rätten att vara arg utan att säga att separatism och nationalism alltid är det rätta sättet att kanalisera ilskan.

Med det i huvudet kan vi bättre ta oss an de omedelbara frågor och den långsiktiga kamp som står framför oss. Jag tror att rörelsen de senaste åren visat den förmågan i handling. Vi har rörelsen mot Förbifart Stockholm där rasifierade förortsbor och även vita grannar, vita och rasifierade vänsteraktivister enats under paroller mot miljörasism. Jag tänker på ockupationen av Rinkeby-huset, Alby är inte till salu, när den radikala vänstern slöt upp bakom Megafonen, Pantrarna i Biskopsgården och andra förortsrörelser när de angreps av media och staten. Jag kan lägga till Reva-motstånd, asylrörelsen, Hijabupproret, kampen mot rasistisk reklam i T-banan – i alla dessa rörelser har allianser byggts mellan vita och rasifierade vänsteraktivister, antirasister och feminister.

Allianserna har varit för svaga, en del vita aktivister kanske inte till fullo förstått frågorna och det har säkert varit friktioner och begränsningar. Jag hoppas att vi trots det kan våga tro på mer av allianser, mer solidaritet och gemensam kamp – för det är enda sättet vi kan bygga en massrörelse. Individuellt frånsägande av privilegier, självständig kamp och separatism i all ära men utan att kombineras med massrörelsen uteblir den genomgripande förändringen. Vår kamp måste innehålla flera komponenter och där kan separatism vara en strategi bland andra – men solidariteten måste vara vår ledstjärna. På samma sätt måste byggandet av kollektiva allianser för politiskt handlande och konkret förändring vara vår ledstjärna.

 

brxgy4xieaehssg

Den vita kulturvänstern – motståndare eller allierad?

Det finns en gren av antirasismen som jag är starkt kritisk till som marxist med ett intersektionellt perspektiv. En bra illustration är Emma Dominguez facebookstatus som publicerades på Nyheter24 under rubriken Du som är vit kommer alltid att vända oss ryggen.

Skribent: Arash

Jag respekterar henne starkt som brinnande aktivist i Megafonen och Alby är inte till salu. Så ta helst inte åt dig, skulle jag vilja säga till henne ifall hon läser detta. Det väckte bara några antirasistiska tankar som jag skriver nedan.

1) Strategilöst agerande. Jag är intresserad av ett avskaffande av den rasistiska kapitalismen till förmån för en socialistisk och antirasistisk ordning. Det som är intressant är det som förändrar i den riktningen. Därför måste all berättigad ilska kanaliseras och organiseras i en strategiskt meningsfull riktning. Jag menar att den ilska som uttrycks i Dominguez text slår strategiskt fel. För det första riktar den sig till du som är vit, vilket jag inte kan annat än tolka som att det handlar om alla vita utan hänsyn till bland annat klass, genus, sexualitet och framförallt oavsett om de är allierade i den antirasistiska kampen. För Dominguez tycks det som att alla vita alltid kommer vara svikare och alliansbygge i kampen mot rasism och för social rättvisa är varken möjligt eller önskvärt. Ett sådant synsätt cementerar rasismen, gör den till ett naturligt val för vita och leder till tanken på separation som den enda möjligheten till rasifierades frigörelse från rasismen. Texten vänder sig specifikt mot vita som inom kultursfären jobbar för att synliggöra rasism och koloniala förtryck. Den angriper våra allierade och försvagar därmed kampen.

Vad är det då som är så fel med vita som försöker göra antirasistiska verk? För Dominguez tycks det inte handla om när dessa kulturarbetare misslyckas med uppgiften och omedvetet exotifierar utan att de överhuvudtaget tar sig an uppgiften och även livnär sig på den. Det tycks inte spela någon roll om det är ett lyckat eller misslyckat antirasistiskt verk, Dominguez skriver så här:

När det kommer till kritan fortsätter du att söka jobb och får uppdrag där du pratar om representation, rasism och koloniala förtryck men din kropp reproducerar i samma stund allt du säger dig värna om eller prata om.

Att någon livnär sig som antirasistisk forskare, dokumentärfilmare eller journalist förvandlas här till exploatering, någon som utsuger våra resurser. Här blir det strategiskt riktigt skevt. Säg att en vit kulturarbetare skulle sluta syssla med antirasism överhuvudtaget. Skulle vi då få makten över våra resurser och helt plötsligt skulle en rasifierad ta hens plats? Ett sådant synsätt förnekar de mest basala omständigheter i det här samhället: att vi har ett rasifierat klassamhälle med helt olika materiella förutsättningar till arbete, bostad och utbildning baserat på etnicitet. Vi kan ha hur många mångfaldsplaner som helst, vi kan uppmana specifika vita konstnärer att sluta göra konst osv – men gör vi inte något åt de ekonomiska ojämlikheterna i samhället kommer rasifierade förortsbor aldrig uppnå jämlik representation i institutionerna. Vill vi ha en genuin förändring är det en komplett fruktlös strategi att angripa individerna i en struktur framför själva strukturen.

2) Kulturen över allt annat. Klassisk marxism lägger betoningen på den ekonomiska basen som förutsättningen för ett samhälles idéer och föreställningar även om förhållandet inte är enkelriktat. Gramsci menade istället att varken den materiella basen eller kulturen/idéerna kan sägas föregå den andra. Kulturen, hegemoniproduktionen, fick helt klart ett större utrymme hos Gramsci och det finns helt klart poänger med det. Men idag när ekonomiska förhållanden och klassmotsättningar knappt finns i samhällsdebatten så har allt kommit att handla om kultur, föreställningar osv. Det måste vara förklaringen till att en gren av antirasismen är helt upptagen av att diskutera kulturell exploatering medan kapitalets exploatering av en skiktad arbetarklass ignoreras. Den värsta formen av exploatering tycks vara en vit kulturarbetare som gör en antirasistisk dokumentärfilm och skrapar ihop en lön som knappt går att leva på. Som om nergångna fastigheter, sönderslagen samhällsservice och arbetslöshet beror på att så många vita kulturarbetare exploaterat ortens resurser och inte på privata hyresvärdar, kapitalisterna i Boultbee och korrupta stadshuspolitiker. Inte att stereotypiseringar och exotifiering i kultur inte ska angripas eller att det inte är ett problem med ojämlik representation i institutionerna. Men det sistnämnda löses inte bara av antidiskriminering utan framförallt av klassutjämning och mer resurser till utbildning.

3) Separatism som ledstjärna. I slutet av texten står det “Vi ska bygga våra egna institutioner, våra egna skolor”. Det är oklart vilka som är vi. Givetvis så är det jättebra om det byggs högskolor och institutioner i förorten för alla oavsett etnicitet. Men om skribenten menar att vi icke-vita ska skapa egna högskolor för bara oss så tycker jag att det är fel. Det är som att lösningen på all rasism är att vi ska bygga vårt eget separata samhälle. Skev representation på högskolor? Ja, men då bygger vi egna högskolor. Rasistiska myndigheter? Ja, då bygger vi egna myndigheter. Jag skrev tidigare att om hen ger upp på förändringen, vita kommer alltid vara svikare, så blir den enda lösningen separation baserad på etnicitet. Separatism kan ha sitt existensberättigande avgränsat i tid och rum, underordnad det långsiktiga målet om solidaritet och gemenskap. Men separatism har tyvärr blivit ledstjärnan för en gren av antirasismen och talet om att vi ska bygga våra egna institutioner är ännu ett exempel på det.

De tre tendenserna som finns i en gren av antirasismen går på tvärs mot allt jag som socialist står för. Drömmen om ett klasslöst samhälle där det inte spelar någon roll vilket kön du har, vilken hudfärg eller funktionsnedsättning du har kanske är lätt för vissa att håna som en naiv idé. Vissa kanske tror att det realistiska är att var och en kämpar för sin egen rätt och isolerar sig från de som upplevs annorlunda från en själv. Att vita inte ska blanda sig i rasifierade arbetares kamp, att rasifierade ska skita i den vita arbetarklassens öde. Men vet ni vad? Kapitalet och den borgerliga staten tjänar på att befrielserörelser hålls isolerade och inte förstärker varandra. Det cementerar rasismen och hindrar att ett gemensamt klassmedvetande och solidaritet växer fram. Mitt problem med den argaste strategilösa antirasismen är alltså att den inte är tillräckligt radikal utan snarare systembevarande.