Äntligen, identitetspolitik förklarat!

Med vårt förra inlägg menade vi inte att sälla oss till den kören som tydligt skiljer mellan socialism och identitetspolitik, där det senare indirekt definieras som antirasism, hbtq kamp och ibland också feminism och därmed en oviktigare kamp. Vi tror på en intersektionell socialism. Vi förstår inte heller varför klasskampen så enkelt slipper identitetspolitik-stämpel. För även klasskamp har ett behov av att väcka ett klassmedvetande, en arbetaridentitet. Som bloggen Ett oskrivet blad skriver:

“Marx menade att arbetarklassen måste resa sig och göra motstånd mot sina förtryckare, slänga ut ägarna av produktionsmedlen och själv ta över fabriker och jordbruk. Detta är inte identitetspolitiskt eftersom det handlar om direkt politisk kamp med syfte att förändra rådande strukturer. Marx menade även att arbetarklassen måste medvetandegöras om sin klassposition, det vill säga bli klassmedvetna och inse att de har ett gemensamt intresse och att de är förtryckta i den kapitalistiska samhällspyramiden. Detta kan anses vara identitetspolitiskt då det handlar om att medvetandegöra arbetare och skapa en form av arbetaridentitet.”

Vi behöver alltså kollektiv politisk kamp för att förändra/omkullkasta rådande strukturer. Men för att de individer som ska ingå i kollektivet ska se sig som en del av det kollektivet måste det till en identitet. Som Marx uttryckte det i “Filosofins elände, “klass i sig” (den objektiva klasspositionen), måste även leda till “klass för sig” (medvetenheten om den egna klasspositionen):

”De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte en klass för sig själv. I kampen /…/ samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen.”

Men naturligtvis leder bara identitetspolitik ingen vart. Som Ett oskrivet blad skriver:

För att du ska kunna göra uppror mot en struktur så måste du vara medveten om din egen roll i den vilket innebär att en identitet skapas. Men vad händer om vi stannar där? Om arbetarna blir medvetna om sin roll i produktionen men inte gör något för att förändra systemet i sig annat att diskutera vad rollen innebär och kräver sin rätt att identifiera sig med sagda roll? Göra arbetarsaker, ha arbetarkläder, äta arbetarmat och dricka arbetarsprit utan att bli dömda för det. Systemet förändras inte. Arbetarna kanske känner sig stärkta i att känna stolthet för sin klass istället för att känna skam och de kanske är en betryggande tanke att veta att situationen är orättvis och att det faktiskt inte måste vara så för all framtid. Men situationen förändras inte.

Om identiteten hos en underordnad grupp används för att väcka medvetande är det en bra grund för politisk kamp. Till exempel skulle vi absolut behöva höja medvetandet och klassidentiteten hos arbetare idag.  Socialdemokraterna har till exempel helt tappat sin identitet som arbetarrörelse.  Det blir dock ett problem när vi använder folks förmodade identiteter i rörelsen till att avfärda solidaritet och politisk kamp.  Så när Judith Kiros skriver: “folk utestängs inte när de vill vara solidariska med en kamp de inte naturligt ingår i” (vår kursivering) så ger hon uttryck för en problematisk essentialism. Identiteterna och kamperna är socialt konstruerade och inte naturliga på något sätt.

Så, identitetspolitik ja tack om det innebär att samlas kring en kärna och väcka den underordnade gruppens kampglöd och medvetande.  Men nej tack till att göra politik av aktivisters och debattörers hudfärg eller “rasifiering” istället för att politisera vitheten som system och rasifiseringen som process. Det är därför lite tråkigt att fokus i en del av svaren på Åsa Linderborgs artikel har hamnat på att hon är vit, cis-kvinna och heterosexuell istället för att ta fasta på det hon faktiskt skriver. Alternativt har en misstolkat Linderborg som att hon 1. hatar politiskt korrekthet 2. tycker trans är politiskt korrekt 3. tar avstånd från identitetspolitik. I verkligheten så skrev hon till stöd för politiskt korrekthet samt identitetspolitik, dock en som inte har en liberal slagsida.

 

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s