Upp till kamp mot rasismen i vården, inte bara vi rasifierades kamp

I förra veckan skrev jag en gästledare i Dagens ETC. Om rasismen i vården. Reaktionerna efteråt har varit många. På akuten har folk kommit fram till mig och sagt att de känt igen sig. Kollegor har vänt sig till mig och berättat om sina erfarenheter. Och jag har insett att mina exempel var milda. En kollega läste ledaren och tänkte, jaha jag har hört mycket värre saker än så här. En annan kollega fick nyligen höra  på sin avdelning efter att en dator blivit snodd: höhö nu får vi gå på Z-jakt (refererade till romer). Efter protester fortsatte ett skämt om Z (någonting i stil med att hur vet man att det är kallt? Z har händer i fickorna). Därpå följde ett försvar av N-ordet, rätten att kalla den där himla bollbakelsen bla bla bla. Sen fortsatte ronden som vanligt. Att dessa skämt kanske påverkar den romska patienten som är inlagd nu eller har varit eller kommer att vara, nej, det verkar inte finnas i deras huvud.

Jag fick höra en annan berättelse på lunchen idag. En kollegas studiekamrat hade träffat en patient med sin handledare på en vårdcentral i en liten by. En person med smärtor över hela kroppen kommer in. Efter mötet frågar handledaren sin student: ja vad var detta? Fibromyalgi, sa studenten, vilket var en bra gissning. Fibromyalgi är en underprioriterad sjukdom som drabbar framförallt kvinnor som beskriver en oförklarlig smärta i kroppen. Alltså oförklarlig för en medicin som länge underprioriterat kvinnors sjukdomar. Nej sa handledaren, det där var “invandrarsmärta”. Och berättade också hur skönt det var att bo i denna stad (där man bland annat säger n-ordet för bollbakelsen, btw) där få invandrare finns.

Nyligen träffade jag en patient från en minoritetsgrupp. Hon talade inte svenska men hennes barn översatte. I munnen saknades tänder och hon hade aldrig arbetat. Hon var inte den normativa patienten som finns i våra seminarieuppgifter med andra ord. Diskrimineringen mot denna minoritetsgrupp är välkänt och väldokumenterat. Smärtorna hon förklarade, var verkligen diffusa, hon hade ont överallt och var varm här och där och det var svårt att förstå. Hon krävde en avancerad undersökning. Jag reagerade lite undermedvetet först som jag lärt mig. Att distansera mig från en patient som “kräver” och förklara myndigt att du får gå till vårdcentralen imorgon. Detta är en akutmottagning faktiskt! Alltså INNAN jag gett patienten en chans, kanske är de diffusa problemen som tycks vara ofarliga, faktiskt akuta? Även om hon sökt för något annat som egentligen var bra. Men så började jag undersöka henne ordentligt, detta är ju egentligen exakt det en ska göra när en inte har någon susning och patienten inte kan beskriva sina besvär, trots att utbildningen knappast gett oss sådana direktioner, att lyssna extra på de “svåra patienterna” och ta patienters oro på allvar, särskilt inte om de är “kändisar” på akuten. Hur som helst, mitt i en helt vanlig neurologstatus, vänder hon sig om till sitt barn och säger något, barnet översätter: hon säger att ingen undersökt henne som du. Att hon är jättetacksam. Hon ler stort, uppenbart berörd.

Vi talar om en snabb undersökning halv tolv på natten, jag är stressad eftersom jag egentligen slutat. Egentligen borde inte barnet tolka, vi borde ha beställt tolk. Men ändå, detta var hon tacksam över!  Så många gånger hon har sökt på vårdcentralen och ingen har gjort en ordentlig undersökning på henne. Bett henne stå på tå, häl, sträcka ut tungan, blåsa upp kinderna för att undersöka nerverna? Är detta möjligt? Hennes förvånade reaktioner på de halvt komiska testen bekräftade: hon har aldrig blivit undersökt neurologiskt! Och det visade sig att hon behövde den där undersökningen hon krävde och denne undersökning visade saker som behöver utredas vidare. Hundra års förtryck av hennes minoritetsgrupp. Seminarier där hon framställs som jobbig med hundra anhöriga som väller in sjukhuset. Vad blir resultatet om inte detta? En väldigt stor risk i alla fall att hen helt enkelt inte blir tagen på allvar, att hennes symtom anses vara överdrivna, “kulturella”.

De enskilda rasistiska glåporden här och var, som folk lätt avfärdar, har uppenbarligen betydelse. Även om majoriteten i inte medvetet diskriminerar, många av oss håller hälso- och sjukvårdslagen och jämlikhet och vård efter behov så högt, finns en stor risk att vi behandlar patienter olika på basen av samhällets normer. Och bekräftar dessa. De(n) läkare som inte hade undersökt denna kvinna ordentligt var kanske rasist kanske inte. Jag vet inte. Bryr mig inte. Om den röstar på Sd eller V. Det som är relevant är att förstå att denna kvinnas liv och hälsa har blivit hotad! Rasistiska och sexistiska föreställningar står i vägen för den medicinska kunskapen. Och då har vi inte ens gått in på homo- och transofoba föreställningar, där vårdhandböcker om “dessa patienter” är minst lika respektlösa och diskriminerande som de flesta “transkulturella” avsnitt är. Det blir en egen artikel.

Jag insåg också att vita svenskar, för höra mycket värre rasistiska saker om patienterna än jag får. För de flesta drar inte skämt om känsliga “persiska prinsessor” framför mig eller Z-skämt framför romer. De låtsas som om det “bara är skämt”, men de vågar ändå inte garva oss rakt i ansiktet. Något bär emot. Rasismen i skämten förmodligen, som de dock inte vill erkänna att de fattar.

Detta är inte enbart “min kamp” även om jag ibland har tolkningsföreträde på viss rasism. För det första får jag inte höra det värsta, det sägs uppenbarligen bakom min rygg.  De som hör och vet, har mycket större ansvar. För det andra, kunskapsföreträdet innebär också en utsatthet. Skämten handlar ju om sådana som mig, “icke-svenskar”. Jag ser mig helt plötsligt genom västerländska ögon, hur vi har blivit sedda,  särskilt när vi nyss kom till Sverige, inte kunde ett ord svenska och sökte vårdcentralen. Mitt i kampen, gör det också förbannat ont och vissa dagar, orkar en inte. Ni andra som hör, och tillhör majoritetsgrupper inom vården, gör någonting om ni inte redan gör det. Skriv artiklar, dela med er av dessa skitskämt, detta är ett stort samhällsproblem som nedtystas eftersom många i vården inte har maktkritiskt perspektiv. Det ingår inte i utbildningarna, vi sysslar ju med “medicin”.  Med makt och privilegier följer ansvar, något som kanske faller bort ibland i antirasistiska diskussioner när fokus är på de förtrycktas egna kamp, vilket är helt korrekt att betona. Men det är svårare för i patienterna att driva egna kamper, eftersom särskilt multisjuka människor har väldigt lite makt att utöva gentemot överläkare i vit rock eller läkemedelsindustrin. Det är inte romerna som diskriminerar, det är den svenska sjukvården som ska ta sig i kragen och ha en policy mot diskriminerade ord som “zi-ordet” och “n-ordet” under arbetstid. Det är inte heller vi, rasifierad vårdpersonal som inte får ner lunchen efter att ha hört”roliga” skämt om våra mödrars och mormödrars smärtor och kroppar,  som ska behöva bära hela tunga kampen själva hela jävla tiden.

/R

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s