Den vita kulturvänstern – motståndare eller allierad?

Det finns en gren av antirasismen som jag är starkt kritisk till som marxist med ett intersektionellt perspektiv. En bra illustration är Emma Dominguez facebookstatus som publicerades på Nyheter24 under rubriken Du som är vit kommer alltid att vända oss ryggen.

Skribent: Arash

Jag respekterar henne starkt som brinnande aktivist i Megafonen och Alby är inte till salu. Så ta helst inte åt dig, skulle jag vilja säga till henne ifall hon läser detta. Det väckte bara några antirasistiska tankar som jag skriver nedan.

1) Strategilöst agerande. Jag är intresserad av ett avskaffande av den rasistiska kapitalismen till förmån för en socialistisk och antirasistisk ordning. Det som är intressant är det som förändrar i den riktningen. Därför måste all berättigad ilska kanaliseras och organiseras i en strategiskt meningsfull riktning. Jag menar att den ilska som uttrycks i Dominguez text slår strategiskt fel. För det första riktar den sig till du som är vit, vilket jag inte kan annat än tolka som att det handlar om alla vita utan hänsyn till bland annat klass, genus, sexualitet och framförallt oavsett om de är allierade i den antirasistiska kampen. För Dominguez tycks det som att alla vita alltid kommer vara svikare och alliansbygge i kampen mot rasism och för social rättvisa är varken möjligt eller önskvärt. Ett sådant synsätt cementerar rasismen, gör den till ett naturligt val för vita och leder till tanken på separation som den enda möjligheten till rasifierades frigörelse från rasismen. Texten vänder sig specifikt mot vita som inom kultursfären jobbar för att synliggöra rasism och koloniala förtryck. Den angriper våra allierade och försvagar därmed kampen.

Vad är det då som är så fel med vita som försöker göra antirasistiska verk? För Dominguez tycks det inte handla om när dessa kulturarbetare misslyckas med uppgiften och omedvetet exotifierar utan att de överhuvudtaget tar sig an uppgiften och även livnär sig på den. Det tycks inte spela någon roll om det är ett lyckat eller misslyckat antirasistiskt verk, Dominguez skriver så här:

När det kommer till kritan fortsätter du att söka jobb och får uppdrag där du pratar om representation, rasism och koloniala förtryck men din kropp reproducerar i samma stund allt du säger dig värna om eller prata om.

Att någon livnär sig som antirasistisk forskare, dokumentärfilmare eller journalist förvandlas här till exploatering, någon som utsuger våra resurser. Här blir det strategiskt riktigt skevt. Säg att en vit kulturarbetare skulle sluta syssla med antirasism överhuvudtaget. Skulle vi då få makten över våra resurser och helt plötsligt skulle en rasifierad ta hens plats? Ett sådant synsätt förnekar de mest basala omständigheter i det här samhället: att vi har ett rasifierat klassamhälle med helt olika materiella förutsättningar till arbete, bostad och utbildning baserat på etnicitet. Vi kan ha hur många mångfaldsplaner som helst, vi kan uppmana specifika vita konstnärer att sluta göra konst osv – men gör vi inte något åt de ekonomiska ojämlikheterna i samhället kommer rasifierade förortsbor aldrig uppnå jämlik representation i institutionerna. Vill vi ha en genuin förändring är det en komplett fruktlös strategi att angripa individerna i en struktur framför själva strukturen.

2) Kulturen över allt annat. Klassisk marxism lägger betoningen på den ekonomiska basen som förutsättningen för ett samhälles idéer och föreställningar även om förhållandet inte är enkelriktat. Gramsci menade istället att varken den materiella basen eller kulturen/idéerna kan sägas föregå den andra. Kulturen, hegemoniproduktionen, fick helt klart ett större utrymme hos Gramsci och det finns helt klart poänger med det. Men idag när ekonomiska förhållanden och klassmotsättningar knappt finns i samhällsdebatten så har allt kommit att handla om kultur, föreställningar osv. Det måste vara förklaringen till att en gren av antirasismen är helt upptagen av att diskutera kulturell exploatering medan kapitalets exploatering av en skiktad arbetarklass ignoreras. Den värsta formen av exploatering tycks vara en vit kulturarbetare som gör en antirasistisk dokumentärfilm och skrapar ihop en lön som knappt går att leva på. Som om nergångna fastigheter, sönderslagen samhällsservice och arbetslöshet beror på att så många vita kulturarbetare exploaterat ortens resurser och inte på privata hyresvärdar, kapitalisterna i Boultbee och korrupta stadshuspolitiker. Inte att stereotypiseringar och exotifiering i kultur inte ska angripas eller att det inte är ett problem med ojämlik representation i institutionerna. Men det sistnämnda löses inte bara av antidiskriminering utan framförallt av klassutjämning och mer resurser till utbildning.

3) Separatism som ledstjärna. I slutet av texten står det “Vi ska bygga våra egna institutioner, våra egna skolor”. Det är oklart vilka som är vi. Givetvis så är det jättebra om det byggs högskolor och institutioner i förorten för alla oavsett etnicitet. Men om skribenten menar att vi icke-vita ska skapa egna högskolor för bara oss så tycker jag att det är fel. Det är som att lösningen på all rasism är att vi ska bygga vårt eget separata samhälle. Skev representation på högskolor? Ja, men då bygger vi egna högskolor. Rasistiska myndigheter? Ja, då bygger vi egna myndigheter. Jag skrev tidigare att om hen ger upp på förändringen, vita kommer alltid vara svikare, så blir den enda lösningen separation baserad på etnicitet. Separatism kan ha sitt existensberättigande avgränsat i tid och rum, underordnad det långsiktiga målet om solidaritet och gemenskap. Men separatism har tyvärr blivit ledstjärnan för en gren av antirasismen och talet om att vi ska bygga våra egna institutioner är ännu ett exempel på det.

De tre tendenserna som finns i en gren av antirasismen går på tvärs mot allt jag som socialist står för. Drömmen om ett klasslöst samhälle där det inte spelar någon roll vilket kön du har, vilken hudfärg eller funktionsnedsättning du har kanske är lätt för vissa att håna som en naiv idé. Vissa kanske tror att det realistiska är att var och en kämpar för sin egen rätt och isolerar sig från de som upplevs annorlunda från en själv. Att vita inte ska blanda sig i rasifierade arbetares kamp, att rasifierade ska skita i den vita arbetarklassens öde. Men vet ni vad? Kapitalet och den borgerliga staten tjänar på att befrielserörelser hålls isolerade och inte förstärker varandra. Det cementerar rasismen och hindrar att ett gemensamt klassmedvetande och solidaritet växer fram. Mitt problem med den argaste strategilösa antirasismen är alltså att den inte är tillräckligt radikal utan snarare systembevarande.