5 punkter för en radikal antirasism

Skribent: Arash

1.

Utan en levande och konstruktiv interndebatt dör varje befrielserörelse. Den som tror sig värna rörelsen genom att likställa interndebatten med angrepp från politiska motståndare misstar sig. Det finns olika antirasistiska tendenser och strategier som måste få nötas mot varandra för att utveckla och stärka antirasismen. Kritik av en specifik antirasistisk tendens från en antirasistisk kamrat får aldrig likställas med rasismen som vi gemensamt vill bekämpa. Därför är det olyckligt att min socialistiska, intersektionella kritik av vad jag ser som en övertro på separatism av enstaka debattörer buntats ihop med den rasistiska hatkör som angripit Emma Dominguez. Inte heller är jag del av en vit vänstertendens som inte begriper antirasism, intersektionalitet och bara ser klass. Den som betvivlar detta hänvisar jag till bland andra mina inledare i Fria Tidningen och min journalistik i Internationalen. Jag hänvisar också till själva blogginlägget där jag på flera olika sätt beskriver strukturell rasism och för fram en intersektionell analys.

2.

Från stalinismens massutrensningar, maoismens kritikmöten och 70-talets inbördeskrig inom feminismen och andra befrielserörelser så vet vi att rörelsen kan förgöra sig själv. Oförsonliga angrepp i grupp mot någon som påstås begått ett felsteg eller bara avvikit från en sanktionerad linje kan vara otroligt negativt. Missförstå mig rätt: jag säger inte att verkliga felsteg och felaktiga ståndpunkter inte ska bemötas i en konstruktiv anda. Men det vi sett riktas mot till exempel Lady Dahmer, Maxida Märak och andra har allt som oftast börjat med att något pekats ut som ett litet felsteg eller en avvikelse och sedan har ett kritikdrev som inte ens vill ta hänsyn till ursäkter och “rättelser” dragits igång. Vi har sett det hända alltför många gånger inom vänstern och inom feminismen för att vi tyst ska låta samma misstag upprepas inom antirasismen. Det är av omtanke för den antirasism som riskerar att förgöras i ett ändlöst inbördeskrig. Levande interndebatt, ja, men aldrig detta inbördeskrig.

3.

Bland socialismens stora förgrundsgestalter har många varit välutbildade och haft det relativt väl ställt: Luxemburg, Lenin och Che. Det fråntar givetvis inte deras analyser teoretisk skärpa och att förkasta analysen på grundval av deras klasstillhörighet tar oss inte längre fram. Det låg ganska mycket i sakens natur att få arbetare i början av 1900-talet hade möjligheter att ägna tid och energi åt teoretiska studier av kapitalismen. Jag säger inte att de inte fanns. Arbetarklassen visste dock precis hur det känns att vara exploaterad och hade makten i sin hand att förändra världen. Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, skrev Marx men det betydde inte att progressiva tänkare och aktivister ur medelklassen inte hade någon roll att spela. Tvärtom.

Det finns givetvis gränser för vad som är rimligt som vänsterteoretiker och aktivist: bland börsmäklare och finanshajar finner vi inga aktivister. Men socialister som är professorer, konstnärer, kulturarbetare ska få fortsätta reta gallfeber på högern.

Och nu har en specifik gren av antirasismen plockat upp stafettpinnen. Det räcker inte med att vita är antirasister, bedriver aktivism, skriver och skapar i opposition mot kolonialism och rasism. Dessa vita antirasister måste istället sluta livnära sig som radikala professorer, konstnärer eller musiker. Skulle det få en konkret förändring för rasifierades liv? Nej, knappast men det tycks som att vissa antirasister skulle tycka att det vore moraliskt förträffligt om de visade en sådan självuppoffrande anda på ett privat plan.

Så när Emma Dominguez på Twitter skriver att hon visst känner vita allierade antirasister men att de aldrig har “lämnat ifrån sig privilegier när det gäller” så måste vi ställa oss två frågor; 1) i vilken mån är det möjligt att på ett individuellt plan frånsäga sig privilegier som tilldelas en i ett rasistiskt system och 2) på vilket sätt skulle detta åsamka det rasistiska systemet skador som påskyndar förändringen?

Det är givetvis möjligt och hedervärt att på ett individuellt plan synliggöra och utmana sina privilegier – men knappast att frånsäga sig dem helt. Du som är vit har ett privilegium att inte behöva möta rasism i din vardag. Vad du än gör kommer människor att bemöta dig bättre än om du skulle vara rasifierad. Det är ett privilegium som inte går att frånsäga sig. Därför måste vi vara konkreta, vilka privilegier är möjliga att frånsäga sig och vad kan vi avkräva individer? Om det handlar om att en vit paneldeltagare istället ska tipsa om en rasifierad som kan ta hens plats så är det givetvis en rimlig diskussion. Men att kräva att alla vita ska frånsäga sig alla sina privilegier på ett individuellt plan är bara meningslöst.

Faktum är dock att sådant individuellt avsägande av privilegier knappast är ett effektivt motstånd mot rasistiska strukturer och kommer inte stå för någon större förändring. Det är som att lägga fokus på att individen ska byta glödlampor när stater och industrier inte minskar sina utsläpp. Det är naturligtvis bra men fokus ska ligga på politiska åtgärder som pressas fram genom kollektiv aktion. Och i den kampen har även den som inte köper ekologisk mjölk en självklar plats.

Lika lite som socialismen uppnås av att Bill Gates skänker pengar så kommer antirasismen förverkligas av att vita personer lägger undan privilegier på ett individuellt plan. Det har enorma begränsningar i möjlighet och potential.

4.

Det oändliga lidandet som rasismen skapar väcker förståelig ilska och frustration. Men det måste kanaliseras och organiseras i meningsfullt politiskt agerande. Det går dock mycket väl att även kanalisera berättigad ilska i destruktiva och reaktionära former. Både i segregationens USA och apartheids Sydafrika fanns det svarta nationalistiska rörelser som ville bygga en egen stat för den svarta befolkningen separerad från de vita. Men utan breda massrörelser och internationella solidaritetsrörelser hade ingen förändring skett för den svarta befolkningen. Diskrimineringen och förföljelsen av kurder i Mellanöstern har på samma vis även gett upphov till nationalism och etnisk chauvinism bland en del kurdiska rörelser. Vi ser hur den borgerliga kurdiska nationalismen i norra Irak där en statsliknande struktur upprättats i sin tur diskriminerar och förföljer araber, turkmener och andra. Vi vet också hur den europeiska förföljelsen av judarna gav upphov till sionismen och hur staten Israel bildades i spåren av Förintelsen och förvandlade miljoner palestinier till flyktingar. Det finns alldeles för många exempel på hur förståelig ilska över rasismen kanaliserats i reaktionära politiska rörelser för att vi idag ska borsta bort frågan med “tolkningsföreträde” och att underordnade har rätt att vara arga. Självklart har vi rätt att vara arga men är nationalism och separatism rätt sätt att kanalisera ilskan?

Även om separatismen har sitt existensberättigande ibland och i särskilda former så tror jag inte på att göra den till vår ledstjärna. Institutioner som Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, kvinno- och transseparatistiska marscher, forum för rasifierade är alla nödvändiga ingredienser i vår befrielsekamp. Men vi får inte glömma att grundbulten är solidaritet och gemensam kamp för alla oss som tror på att en annan värld är möjlig.

5.

Alla ovanstående punkter kan kokas ner i att vi måste ha en balans. Vi behöver interndebatt utan att den övergår i inbördeskrig. Vi måste kunna synliggöra och utmana privilegier utan att ställa omöjliga krav och överfokusera på ineffektiva individuella lösningar. Vi måste erkänna rätten att vara arg utan att säga att separatism och nationalism alltid är det rätta sättet att kanalisera ilskan.

Med det i huvudet kan vi bättre ta oss an de omedelbara frågor och den långsiktiga kamp som står framför oss. Jag tror att rörelsen de senaste åren visat den förmågan i handling. Vi har rörelsen mot Förbifart Stockholm där rasifierade förortsbor och även vita grannar, vita och rasifierade vänsteraktivister enats under paroller mot miljörasism. Jag tänker på ockupationen av Rinkeby-huset, Alby är inte till salu, när den radikala vänstern slöt upp bakom Megafonen, Pantrarna i Biskopsgården och andra förortsrörelser när de angreps av media och staten. Jag kan lägga till Reva-motstånd, asylrörelsen, Hijabupproret, kampen mot rasistisk reklam i T-banan – i alla dessa rörelser har allianser byggts mellan vita och rasifierade vänsteraktivister, antirasister och feminister.

Allianserna har varit för svaga, en del vita aktivister kanske inte till fullo förstått frågorna och det har säkert varit friktioner och begränsningar. Jag hoppas att vi trots det kan våga tro på mer av allianser, mer solidaritet och gemensam kamp – för det är enda sättet vi kan bygga en massrörelse. Individuellt frånsägande av privilegier, självständig kamp och separatism i all ära men utan att kombineras med massrörelsen uteblir den genomgripande förändringen. Vår kamp måste innehålla flera komponenter och där kan separatism vara en strategi bland andra – men solidariteten måste vara vår ledstjärna. På samma sätt måste byggandet av kollektiva allianser för politiskt handlande och konkret förändring vara vår ledstjärna.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s