Kakabavehs vs marxismens religionskritik

Ta följande konspirationsteori: det politiska etablissemanget anpassar sig efter islamister för att få invandrarröster. Visst är det en befängd teori? För det första utgör medlemmar i muslimska församlingar knappt 1% av befolkningen och en försvinnande liten grupp skulle kunna kallas islamister. En del av dessa saknar rösträtt (de senaste årens flyktingar) och gruppen utgör ofta ett segment med lågt valdeltagande. Att tro att socialdemokrater och moderater skulle ha gått ihop för att fiska röster bland “islamister” utgår antingen från att a) partistrategerna är helt dumma i huvudet eller b) verkligen sympatiserar med en islamistisk agenda.

Vi i vänstern brukar ju såga sådana konspirationsteorier när de kommer ur munnen på sådana som Kent Ekeroth (SD) och Hanif Bali (M). Helt enkelt för att teorin är sakligt fel och har som enda syfte att vända folk mot varandra. Men står alla fast vid det om samma teori skulle framföras av, säg en vänsterpartistisk riksdagsledamot? För den där första teorin är faktiskt ett utdrag ur en intervju med Amineh Kakabaveh. Så här står det i VLT:s (2/2-2017 ) intervju med Kakabaveh:

“Amineh Kakabaveh förfäras över en svensk vänster som överger sin klassiska idétradition… och ett politiskt etablissemang som lägger sig platta för islamister för att få röster och inflytande bland landets nya invånare.“

Det är inte första gången hon kommer med konspirationsteorier. I en föreläsning i almedalen 2016 hävdade hon att ”politikerna håller på att skapa könsapartheid som i Saudiarabien och Iran”.

Amineh Kakabaveh upprepade dessutom nyligen konspirationsteorin att förorter i Sverige kan bli en Islamisk stat. På direkt fråga från Dagens ETC om hon fortfarande tror det svarar hon först “jag är inte rädd för det” men tar sedan upp att hon sett en bild på en 5-åring med slöja på ett muslimskt dagis och att om vi inte stoppar sådant så kan “vad som helst hända”.

Det finns många invändningar mot religiösa förskolor och skolor, en 5-åring kan knappast välja eller välja bort religion själv. Men 5-åringen är knappast ett hot mot Sveriges territoriella integritet och ett tecken på att “allt kan hända”, inklusive en Islamisk utbrytarstat. Detta lika lite som en 5-åring med kippa på en judisk förskola är ett tecken på en annalkande judisk utbrytarstat.

De gräsrötter i Vänsterpartiet som stödjer Kakabaveh mot partiledningen brukar bortförklara hennes uttalanden med att hon i övrigt gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck och att hon är kurd från Iran med egna erfarenheter av religiöst förtryck. Men att man gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck är lika lite ett grönt kort för antimuslimska fördomar som ett viktigt jobb mot ockupationen av Palestina skulle vara det för antisemitism. Just för att frågan om hedersförtryck är viktig måste gränsen mot antimuslimska fördomar dras skarpt. Att vara mot hedersförtryck innebär inte att man är mot muslimer. Att kritisera Kakabavehs antimuslimska konspirationsteorier innebär inte att man är mot hennes arbete mot hedersförtryck.

Resten av partiet förstår ju att såväl hedersförtryck i förorten som rasism bör bekämpas, så varför är det orimligt att begära att också Kakabaveh följer denna linje? Jonas Sjöstedt och Ung Vänsters Hanna Cederin lyckas ju kombinera antirasism med en rad politiska förslag som motverkar hederskulturer och de faktorer som befäster dem: nej till religiösa friskolor, ta fajten mot barnäktenskap med Alliansen, stärk resurserna till kvinnojourer och stöd jämställdhetsgrupper i förorten, rusta upp förorten och ge unga framtidsmöjligheter. Hon måste ju tro på att det är vänsterns politik som drar undan mattan för hederskulturer, religiös fundamentalism och kriminalitet! Istället prisar hon Alliansen – samma partier som nedmonterat förorten, dragit ned på kvinnojourer och infört vårdnadsbidrag – för att de har en “tuff” retorik mot islamister.

Vi tror att Kakabavehs besvikelse på Vänsterpartiet beror på att hon är ensam om att prata om muslimer på det alarmistiska sätt som hon gör. Det finns en enkel förklaring: det går emot hela partiets socialistiska och internationalistiska själ. Det gäller att inte förväxla vänsterns gamla religionskritik med upplysningsliberalernas. Marxismens religionskritik bygger nämligen på en materiell analys och inte en ytlig agitation, se tex citaten nedan som illustration:

“Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.”
– Lenin, Samlade skrifter

“Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”
– Marx, Teser om Feuerbach

I dagens samhälle är problemen med fundamentalism i förorten ett socialt rotat problem och det har sociala lösningar. Inga sensationslystna debattartiklar kan skingra det problemet (annars hade det försvunnit för länge sen). Där har som sagt V en politik som handlar både om satsningar, jämlikhet och lagändringar där det behövs.

BONUS – Ett till citat!

“Först när denna handling är utförd, först när samhället genom övertagandet och den planmässiga driften av samtliga produktionsmedel befriar sig och alla sina medlemmar från det slaveri, i vilket de för närvarande hålles av de produktionsmedel som de själva producerat och som står emot dem som en överväldigande främmande makt, först när människan således inte längre bara spår utan även rår – först då försvinner den sista främmande makt som än i dag återspeglas i religionen. Men därmed försvinner också den religiösa återspeglingen som sådan av den enkla orsaken att det inte längre finns något att återspegla.”
– Engels, Anti-Duhring

10 positiva nyheter 2015

Det senaste året har vi sett framgångar för Sverigedemokraterna politiskt och opinionsmässigt. Ute i världen har vi sett IS-dåd, förvärrat krig i Syrien och klimatkatastrofer. Det kan vara svårt att se positiva nyheter för oss som vill se en annan världsordning men här är några exempel.

Vänsterseger i Portugal

leftbloceuros

Vänsterns koalition vann valet och lyckades bilda majoritetsregering trots högerns försök till parlamentarisk kupp. Den nya regeringen vill bryta med åtstramningspolitiken.

Stora framgångar för Podemos

24-podemos-supporter-afp

Spanska Podemos vann enorma framgångar i parlamentsvalet. Partiet bildades för knappt 2 år sedan och vann över 20 procent av rösterna på en plattform för social rättvisa och fördjupad demokrati.

Förbud mot könsstympning och barnäktenskap i flera länder i Syd

mhoje_plangirls_photo_jpg

Nigeria förbjöd kvinnlig könsstympning samtidigt som Bangladesh, Burkina Faso, Mali, Jemen och Zambia påbörjat ett förbud mot barnäktenskap.

Labours framgångsrika vänstersväng

jeremycorbynjeremycorbynholdsrallycambridged4clenguxyol

Brittiska Labour valde vänsterkandidaten Jeremy Corbyn och går nu framåt i opinionen. Labour under Corbyn står för en offensiv klassutjämnande politik, folklighet och antimilitarism.

Bernie Sanders kandidatur

4732198_7_3291_bernie-sanders-lors-d-un-meeting-a-seattle-le_c514c3daf555e052a62ee386fbab2b49

För första gången har en demokratisk socialist seglat upp som en av toppkandidaterna för Demokraternas presidentvalskandidatur. Bernie Sanders har inte fått storföretagens uppbackning utan engagerar gräsrötterna med sin retorik mot miljardärsklassen och löften om stora gröna investeringar för jobb och välfärd.

Bakslag för IS i Kobane

cc5ftmyw0aar3e9

Islamiska statens belägring av Kobane bröts av YPG-milis tillsammans med flera FSA-enheter. Ett av flera bakslag för IS.

Hbtq-framgångar runtom i världen

imagescms-image-000003651

Högsta domstolen i USA legaliserade samkönade äktenskap och både Irland och Mexiko följde det amerikanska exemplet. USA införde också förbud mot diskriminering baserad på sexuell läggning. Colombia utvidgade samkönade pars rätt att adoptera barn.

Grekiska folket sa OXI!

imrs

Det stora grekiska Nej:et, Oxi, till nedskärningspolitiken. 60 procent av det grekiska folket sa i en folkomröstning att det får vara nog med EU-diktat och nedskärningar. Regeringen följde inte upp det kravet men styrkan i den folkliga mobiliseringen kan inte underskattas inför framtida strider.

Rödgrönrosa reformer i svenska storstäder

3508823_2048_1152

De rödgrönrosa majoriteterna i Stockholm och Göteborg har satsat på välfärd, minskade klyftor och tävlar i att bli ledande klimatsmarta cykelstäder. Ett steg i rätt riktning åtminstone.

Vänsterliberal seger i Kanada

image

Partiet Liberalerna i Kanada gjorde en vänstersväng och vann valet på löften om höjda skatter för de rikaste och höjt barnbidrag samt något lägre skatt för normalinkomsttagare. Premiärminister Justin Trudeau har också lovat att ta emot fler familjer från Syrien, förbjuda diskriminering av transpersoner och satsa på klimatomställning.

Socialisten Sanders gick just om Clinton! (Och Corbyn kan bli Labour-ledare)

Bernie Sanders har de senaste dagarna samlat närmare 100 000 anhängare i olika arenor på västkusten och leder dessutom opinionsmätningarna inför demokratiska primärvalet i New Hampshire i februari. Fenomenet Sanders kan beskrivas som att Occupy-rörelsen formerats till ett reellt politiskt alternativ i USA på samma sätt som Podemos i Spanien. Många aktiva i kampanjen har varit Occupy-aktivister och är dessutom kunniga och effektiva aktivister på sociala medier. För några veckor sedan deltog Sanders via videolänk på flera tusen möten som sammanlagt samlade 100 000 personer.

Budskapet är i positiv mening populistiskt och ställer den vanliga arbetande amerikanen mot miljardärklassen och Wall Street. Men det är verkligen inte tomma ord i Obama-stil, utan Sanders – en uttalad socialist – tänker höja skatterna för de rika och storbolagen för att på så sätt frigöra tusen miljarder dollar i satsningar på infrastruktur. Det kommer ge miljoner amerikaner jobb och på allvar bekämpa arbetslösheten.

Sanders har lovat att utmana miljardärklassen, det militär-industriella komplexet och det rasistiska fängelsesystemet. Han pratar också om en genomgripande polisreform så kallad ”community policing” för att ta krafttag mot dödsskjutningarna av svarta och annan rasistisk polisbrutalitet och diskriminering. I Portland pratades det om en multietnisk politisk revolution för ”racial justice, social justice and economic justice”. Bernie Sanders framstår tydligt som den enda kandidat som på allvar utmanar den institutionaliserade rasismen, den skriande ekonomiska ojämlikheten och som kombinerar det med tydlig feminism och hbtq-kamp. Vi pratar inte om en liberal Obama med lite fina ord här och var utan en socialist som pratar om en demokratisk, ekonomisk och social revolution på samhällets alla plan. Det borde inte bara sända chockvågor genom härskarklassen över hela världen utan elektrifiera vänstern och alla progressiva rörelser över hela världen. Oavsett om det räcker hela vägen till presidentposten måste vi finna inspiration i Sanders-kampanjen och mobilisera för en vänstervåg även här i Norden. Sprid ordet!

Förresten: vänsterkandidaten Jeremy Corbyn seglade just upp som potentiell storvinnare i det brittiska Labours partiledarval.

Antirasistisk feminism, marxism och varför Fi/V misslyckas

Tänkte idag att det är ett mer utbrett problem med antirasister och feminister och anarkister som inte läser Marx än socialister som inte läser Fanon eller de Beauvoir. Jag menar att studiet av marxismen och de omvälvande insikter den ger saknas allt för mycket idag. Jag har inte varit jätteduktig på det själv men jag tycker alla aktivister åtminstone måste försöka ge sig i kast med Kapitalet men också kortare skrifter av centrala marxister. Om vi inte förstår kapitalismen och dess enda raka motsats socialismen så kan vi inte heller till fullo förstå kolonialismen, rasismen och patriarkatet.

Vettig intersektionalitet inbegriper marxismen och inte bara vänsterliberalt “klassperspektiv” där klass läggs bredvid kön som en jämställdhetsfråga mellan kapitalister och arbetare. Vi vill inte ha jämlikhet mellan klasser utan avskaffa hela klassförhållandet mellan de som bara har sin arbetskraft att sälja för sin existens och de som äger produktionsmedlen och gör vinst på andras arbete. Hela systemet som bygger på ackumulation av kapital framför människans sociala behov och naturens bevarande. Det kan en bara få djupare insikter om genom marxismen.

Jag oroas över en aktivistgeneration som förvisso vet allt om vithet, privilegier, tolkningsföreträde och kulturell appropriering men många gånger alldeles för lite om kapitalismen och den breda gemenskap som krävs för att avskaffa den och bygga något bättre. Som vid en läsning av detta inlägg direkt kommer anta att skribenten är gammal mossvänster som inte förstår feminism och antirasism och som säger att klass kommer först. För att förekomma den anklagelsen så kan jag väl skriva att jag har fötterna fast förankrade i feminism, antirasism och socialism. Jag ser styrkan i den kombinationen och har svårt att begripa folk som anser att hen företräder en mer utspädd feminism eller antirasism för att hen också har ett socialistiskt perspektiv.

Det kan vara på sin plats att påminna om att marxismen varit en av de ideologiska pelarna för Svarta Pantrarna, svart feminism, Angela Davis och Bell Hooks. Antirasister och feminister måste hitta tillbaka till socialismen på samma sätt som vänsterradikala med få undantag tagit till sig antirasism och feminism.  Det är bara att titta på tal och event på 1 maj, 8 mars och Socialistiskt forum för att se att vänstern inte direkt visar motstånd till feminism och antirasism. Däremot visar till exempel Fi ett motstånd mot allt som heter socialism eller vänster.

Aktiviströrelserna går just nu i cirklar utan något mål i siktet bortom nästa tweet, personfejd eller upprördhet över ett rasistuttalande eller polisingripande. Det är förståeligt och kan behövas också men vi måste likt våra grekiska och spanska vänner börja se målet om social och ekonomisk samhällsförändring. Hur tar vi makt och hur förvaltar vi den borde vara de frågor vi självsäkert ställer oss och andra.  Vi behöver de stora visionerna. Utan frågorna om makt och ägande blir visionerna tunna. Att tillaga visioner på enbart antirasism och feminism men inte socialism är som att salta men inte peppra maten.

Jag tror också att det är förklaringen till Fi:s misslyckande att ta sig in i riksdagen. Med större social och ekonomisk skärpa hade Fi kunnat samla ihop de förortsröster och arbetarklassröster som partiet enligt alla undersökningar rent objektivt inte har. Nu tror jag inte att Fi är det parti som kan bli ett svenskt Podemos. Jag tror inte längre att V har den flexibilitet eller mod som det skulle kräva. Partiföreträdare viftar hela tiden bort tankar om radikal omdaning i folklig riktning av partiet: släng kostymerna, våga prata om mer än vinster i välfärden, byt namn, våga väsnas och synas! Kanske borde V eller något annat vänsterparti lära av den energi och ungdomlighet som den antirasistiska feminism med Fi i spetsen lyser av. Samtidigt som den antirasistiska feminism måste lära av den socialistiska grund som intersektionalitet vilar på och som en gång i tiden byggde ett någorlunda rättvist samhälle i Sverige och som fortfarande har den enda nyckeln till ett alternativ till kapitalismen.

/A

Solidariteten har blivit alltför bespottad

Det har pågått en viktig debatt om hur vi feminister, socialister och antirasister ska samarbeta och diskutera. Vi tycker oss se en tendens att viktigt engagemang avfärdas med hänvisning till debattörer och aktivisters hudfärg och könstillhörighet. Vi ser hur Sebbe Staxx avfärdas som antirasistisk underklassröst och hur Lyra Ekström Lindbäcks hyllning duger inte för Rummets redaktion, anledningen är att hon har en vit blick. Vilket kan vara en intressant invändning, en diskussionsstart, men inte där diskussionen tar slut genom hån. Listan kan göras mycket längre, men klart är att den breda solidariteten mellan oss som vill ha ett annat samhälle har blivit alltför nedvärderat på senaste tiden. Vi hoppas med denna text och framtida diskussioner att vi kan hitta en balans där antirasismen går framåt, mer radikal än tidigare, genom att den är rå, hård, fokuserar på politik och på reella förändringar.  Men: en antirasism som namedroppar kulturell appropriering, vita tårar, vita privilegier, utan att lägga någon substans och strukturkritik bakom orden, är absolut ingen radikal antirasism. Det är liberal antirasism. Punkt slut. Den fokuserar på individer, och inte makten och strukturerna som individerna bygger upp i grupp. Vi, som är uppfostrade i en värld av liberal hegemoni, måste bekämpa detta ständigt, att falla i individualismens fälla genom att recensera enskilda människor istället för att bekämpa strukturer. Men denna artikel vill vi också visa: den här debatten handlar inte om vita mot rasifierade som vissa kommer att få detta att framstå som. Vi som skriver detta är invandrade, vi har svart hår, vi blir rasifierade som icke-vita. Debatten handlar i grunden om olika politisk syn på strategi och kamp. Ena sidans historiska fokus på socialism kan leda till att allt annat blir identitetspoltitik (vad det nu är), det vill säga mindre viktig kamp. Men den andra sidans fokus på hudfärg, etnicitet,, social “ras”, tenderar att  allt för ofta blunda för kapitalismens förtryck (det räcker inte att vara “klassmedveten” vi efterfrågar socialism). Ingen går fri, ingen är mer radikal eller rätt än den andra, båda sidor bör mötas och lära sig av varandra och gå ihop där vi kan.

Åsa Linderborg försökte nyligen beröra ämnet. Svaren är av en art att vi känner att vi måste sammanfatta Linderborgs text innan vi går in på reaktionerna. Vad skrev Linderborg egentligen?

1. Hon slår ett slag för det politiskt korrekta: ”Jag betecknar mig själv som politiskt korrekt”.
2. Hon slår fast att det politiskt korrekta ”börjar slå över i ett slags polisiärt medvetande” och exemplifierar med fall som alla berör intern antirasistisk och feministisk vänsterdebatt.
3. Hon slår ett slag för solidariteten mellan oss som vill ha ett annat samhälle.

Hon har INTE skrivit att pk är fel och att det politiskt korrekta har gått för långt i samhället i stort. Hon har absolut inte skrivit att feminismen eller antirasismen gått för långt. Hon beskriver hur antirasistiska och feministiska röster har utsatts för en form av nätmobbning inifrån rörelsen. Det blir därför lite fel när Kawa Zolfagary ska förklara för Åsa Linderborg att samhället inte är PK: att flyktingar utvisas och att högerextrema är ett större hot mot Linderborg än ”de få normkritiska som skriker för högt”. Som sagt: hon skrev INTE att PK gått för långt i samhället, att det inte finns utvisningar och att högerextremism är ett mindre hot än högljudda twittrare. En kan liksom Zolfagary tycka att begrepp som ”polisiärt medvetande” är att gå för långt och raljera, men det finns exempel på hur antirasister/feminister möts med en störtflod av omotiverad verbal aggression från andra röster inom rörelsen.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en del saker om transpersoner som hon förtjänat kritik för. Hon har så vitt vi förstår också tagit till sig av kritiken. Ändå har hon fått utstå något som bara kan ses som mobbning mot en kamrat i rörelsen. En del saker var legitim kritik: att hon benämnt en transkvinna som ”han” och använt begreppet appropriering i samband med transpersoner. Annat, som att hon anklagats för att vara trans-fob för att hon skrivit en bok om kvinnliga prostituerade utan att skriva om transpersoner, måste ses mot bakgrund av ideologiska skiljelinjer. En del kritiker tillhör nämligen samma prostitutionsliberala kretsar KEE varit i debatt med.

Åsa Linderborg har tagit upp fallet med KEE och då blir hon anklagad av Piratpartiets Anna Troberg för att ”mansplaina” för transpersoner hur de får och inte får reagera. Det lustiga är att knappast alla transpersoner tycker att reaktionen mot KEE varit rimlig och att inte heller alla som deltagit i bojkotten mot KEE själva är transpersoner. Det är rimligt att människor oavsett könsidentitet får tycka olika i hur Kajsa Ekis Ekman bemötts utan att det ses som uttryck för transfobi.

Det är dock inte bara vita som får kritik. Även rasifierade med fel “härkomst” eller utseende, i en viss debatt, kan bli avfärdade. Detta har vi blivit. När vi har diskuterat ämnet har vi fått läsa i kommentatorsfält till exempel, en för oss, helt ny form av kritik inifrån rörelsen. Att vi som MENA personer bara har befogenhet att tala för vår grupp!

På samma sätt som vita i alla år har tilldelat rasifierade identiteter, har nu vissa antirasister börjat göra samma sak. Vi ser oss inte som MENA personer. Det är ett begrepp som vi framförallt mött i rasistiska kommentatorsfält. Det finns inget antirasistiskt i att kategorisera kamrater utan att fråga, och att använda högst tveksamma kategorier. Det är ju det här vi kämpar emot, och denna handling, är fel oavsett hudfärgen på personen som gör detta övertramp.

Tolkningsföreträdet har gått för långt,vissa har misstolkat det hela så pass denna strategi fått helt skymma solidaritet. Självklart kan ingen säga att mina upplevelser av rasism eller vad annat som helst är fel. Upplevelser kan inte vara fel. Men alla måste få vara med och diskutera de strukturer som skapar upplevelser, om en är kunnig och håller sig respektfull förstås. Ett annat problem med tolkningsföreträde, är att det insuinera att alla rasifierade eller alla kvinnor upplever samma situation exakt lika dant. Vad händer när två rasifierade har helt olika tolkningar? Vem ska en gå efter då? Det finns tusentals exempel på lyckade invandrade och andra rasifierade som helt köpt vithetens definition av makt och förnekar rasismens förekomst. Har de tolkningsföreträde? Nä detta måste ju även avgöras i giltigheten i den kritik de framför. I slutändan handlar det om synen på människor. Om vi inte tror att människor kan sätta sig in i varandras situationer, så har vi 1) dålig koll på människans psykologi och är 2) sjukt ahistoriska och 3) har en väldigt svag rörelse som inte ens vågar tro på att vi kan appellera till människors känslor av solidaritet, särskilt människor som av en eller flera anledningar befinner sig i underordning.

Vad gör vi med alla kvinnor till exempel som inte kallar sig feminister på grund av till exempel Västs koloniala historia? Är de inte våra kamrater? Är vår uppgift att frälsa de redan frälsta lite till, eller att vidga kampen? Att vidga kampen är också, måste vi tillägga, inte att anpassa antirasismen till rasisterna, det är inte sellout. Det är att vara folklig, att inte vara elit, att börja kampen och språket där de mest utsatta människorna befinner sig.

När en av oss skrev på ämnet fick hen på twitter hitta insuinationer om att hen stryker vita antirasister medhårs. Vi vill bara säga att vi gärna stryker vita RADIKALA antirasister medhårs.

Vi tänker på de vita kamrater som suttit i israeliska fängelser men gång på gång återkommit på grund av en stark antirasistisk övertygelse om palestiniernas rätt till liv och hälsa. De har blivit beskjutna, de har protesterat, de har men för livet. Det är bara en bråkdel av vad palestinierna utstår, men det är tillräckligt i våra ögon för att få kallas antirasist med enorma kunskaper om rasismens strukturer. Vi har vita kamrater som slagits mot nazister, när vi inte orkat eller vågat eller kunnat, eftersom nazismen och rasismen, också drabbar antifascister. Vi behöver till exempel inte påminna Åsa Linderborg om vad fascism eller rasism är, som kvinna och uttalad antifascist, så har hon en ganska god förståelse även om hon aldrig blir kallad svartskalle, eller får höra “gå hem”. Vi får kunskaper på olika sätt.

Vi har länge kritiserat vita feminister för att inte lyfta rasismen. Visst, varken Sveland eller Strömqvist har gjort detta, och det irriterar oss. För detta har de fått kritik av oss och av andra. Men vi respekterar dem för det de kan och det de bidragit med till kampen. Yvonne Hirdman har en väldigt dammig syn på genus, men ärligt, var hade feminismen varit utan sådana som henne och Grupp 8? Vi väljer att respektera dem för dagis, för preventivmedel, även om vissa ur den generationen anklagat oss för att vara identitetspolitiska, när vi bara påpekat rasism, sexism, homo- och transfobi. Vi väljer att vara större för att vara kampen trogen.

Vi kan kritisera alla slags aktivister i HUNDRA år för att de aldrig aldrig ägnat funktionalitet en enda tanke. Som har gjort möten otillgängliga och därmed rätten att få engagera sig demokratiskt, nästintill omöjligt. Detta är kamrater som gjort detta. Vi kritiserar, vi vet att det är fel, men vi har inte råd att bojkotta alla, för det hade varit att bojkotta 99 procent av rörelsen. Vi vet ändå att det är vänstern och inte högern, som i slutändan har receptet för riktig frigörelse. Vi har tålamod. Det där med trygga rum. Det finns många som aldrig ens kommer in i rum på grund av hinder.

Gayatri Spivak som talat för “strategisk essentialism” har under senare  dagar kritiserat hur essentialismen i begreppet har prioriterats på bekostnad av strategin. Det är det här vi ser här. Strategisk essentialism, är ju en språngbräda för att komma bort från detta skitsamhälle. Vi vill ju inte vara kvar i det här råtthålet! Vi längtar inte efter en rasifierad borgerskap, efter funktionsnedsatta i bolagsstyrelser, för detta förändrar ingenting, vi vill inte leva inom kapitalismen heller. Vi vill inte gulla med den.

Vi är inte fastlåsta i våra identiteter, vi kan faktiskt tänka bortom dem och visa solidaritet. Vi ska inte tappa vår positiva människosyn: att människan är kapabel till solidaritet. Och det är det debatten handlar om. Inte att Åsa Linderborg är vit och heterosexuell och att vi därmed måste feltolka hennes artikel som att hon är mot PK, tycker att antirasismen/feminismen gått för långt och att hon inte förstår transfobi. Däremot, så tycker vi att många av de feministerna ska förbättra sina antirasistiska kunskaper till exempel, men vi avfärdar de som inte försöker och inte de som försöker men hamnar fel på grund av hudfärg.Vi behöver förbättra kunskaperna om andra frågor, eller överhuvudtaget alltid vara beredd att lära oss mer.

Och det är väldigt problematiskt att insuinera att det är någon form av polisiär verksamhet, för vi vet att varken antirasister, transaktivister, feminister, funkiskämpar, sitter på någon reell makt att utföra sådana saker. Det säger mer om ens egen förmåga att våga kritisera och vara ärlig och ta skit när den kommer.

Alla som har varit engagerad i rörelser vet att det handlar om att ge och ta, och att aldrig förlora siktet på fienden. Sen gör vi också gärna ett slag för intersektionaliteten. Den verkliga. Som påminner oss: klass, kön, sexualitet, funktionalitet, etnicitet och hudfärg samverkar. Det vill säga: du kan inte döma ut någon som privilegierad bara på basis av en kategori som ofta råkar vara den kategori just du tillhör.