Frihetlig vänster bör fördöma repressionen i Rojava

PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.

Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.

Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.

Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.

Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.

Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.

/Arash

Advertisements

Myten om Libyen som det nya Irak

Det finns många myter om Mellanöstern även inom vänstern. En av dem är myten att NATO-insatsen i Libyen var ett nytt Irak och att det är en läxa vi måste dra i Syrien. Nedan försöker jag utmana den myten.

Skribent: Arash

Vi kan ju börja med att konstatera att Irak invaderades av hundratusentals USA-ledda soldater och ockuperades i nästan ett decennium innan en USA-lojal sekteristisk regering fick överta ansvaret för säkerheten. Resultatet känner vi till: ett blodbad med enligt vissa uppgifter över en miljon döda, sekterism och ett land i sönderfall.

Det fanns inget folkligt uppror mot Saddam utan USA gick in på helt eget bevåg med falska förevändningar om massförstörelsevapen. Det var en illegitim ockupation med oljefält och miljardkontrakt för ögonen.

I Libyen reste sig miljoner människor i ett uppror inspirerat av den arabiska våren mot den väststödde Gaddafi. Regionens folk krävde bröd, frihet och social rättvisa och ville se ett slut på korrupta regimer – så också i Libyen. Det var inte en amerikansk “konspiration” när arabvärldens folk reste sig mot väststödda marionetter som Mubarak, Ben Ali och Jordaniens kung Abdullah. Inte heller när de reste sig i ett Libyen och ett Syrien som alltmer öppnat sitt land för västerländska investeringar och samarbeten för stora värden.

Gaddafi reagerade – föga oväntat – med militärt våld och eskalerade upproret till ett inbördeskrig. När Gaddafi-styrkorna närmade sig “revolutionens huvudstad” Benghazi i öster vädjade revolutionärerna om flygunderstöd. Väst ställde upp med en flygförbudzon – självklart inte av några humanistiska principer men på något sätt låg det i västs intressen – och revolutionärerna kunde störta Gaddafi efter lite mer än ett halvår. Libyen ockuperades aldrig av utländska arméer till skillnad från Irak.

Dödssiffror är alltid svåra att ringa in, men beroende på källor ligger dödssiffran i det libyska inbördeskriget 2011 på någonstans mellan 10 000 och 25 000 döda – människor som fallit offer för Gaddafi-styrkorna, rebellernas beskjutning och NATOs bombningar. Libyen inledde stapplande steg mot fria val där sekularister vann tätt följda av islamister men sjönk snabbt ner i laglöshet och förvirring. 2014 utbröt ett nytt inbördeskrig mellan konkurrerande regeringar och miliser. Enligt Libya Body Count har 4000 människor hittills dött i det nya inbördeskriget.

Upproret och NATO-insatsen ledde inte till en rak väg mot stabilitet och fred. Frågan är dock om ett fortsatt inbördeskrig mellan Gaddafi och rebellerna idag hade lett till ett mer stabilt och fredligt Libyen och framförallt till lägre dödssiffror – för det var ju alternativet till NATO-insatsen. Det räcker att titta på Syrien för att förstå att svaret är ett rungande nej.

I Syrien, där vi inte har sett en flygförbudzon mot regimen, har någonstans mellan 250 000 och 350 000 människor dödats sedan 2011 och inget slut på kriget är i sikte. ISIS har etablerat sitt kalifat som sträcker sig över Syrien och Irak. Över 4 miljoner syrier har flytt utomlands. Enligt UNHCR hade under 2013 över 5000 libyer flytt landet, enligt franska Le Monde hade i början av 2014 600 000 och en miljon libyer – främst anhängare till den forne diktatorn – flyttat till Tunisien.

Hur vi än ser på det är inte Libyen ett nytt Irak och frånvaron av en flygförbudzon hade inte skapat stabilitet, mindre extremism och lägre dödssiffror – det är bara att titta på Syrien för att inse det. Det betyder inte att revolutionen i Libyen har lyckats upprätta stabilitet och att förverkliga revolutionens mål om frihet och social rättvisa. Revolutioner är sällan enkla historier och involverar alltid flera steg över år och årtionden. Snabba och illa underbyggda slutsatser som suddar ut alla nyanser underlättar inte vår förståelse av revolutionära processer.

Vi borde identifiera de progressiva krafter och tendenser som finns i upproren och utsträcka vårt fullaste stöd och solidaritet. Att rygga tillbaka inför komplexa skeenden och kräva en enkel verklighet som aldrig har existerat kan inte vara en revolutionär vänsters uppgift.

10 positiva nyheter 2015

Det senaste året har vi sett framgångar för Sverigedemokraterna politiskt och opinionsmässigt. Ute i världen har vi sett IS-dåd, förvärrat krig i Syrien och klimatkatastrofer. Det kan vara svårt att se positiva nyheter för oss som vill se en annan världsordning men här är några exempel.

Vänsterseger i Portugal

leftbloceuros

Vänsterns koalition vann valet och lyckades bilda majoritetsregering trots högerns försök till parlamentarisk kupp. Den nya regeringen vill bryta med åtstramningspolitiken.

Stora framgångar för Podemos

24-podemos-supporter-afp

Spanska Podemos vann enorma framgångar i parlamentsvalet. Partiet bildades för knappt 2 år sedan och vann över 20 procent av rösterna på en plattform för social rättvisa och fördjupad demokrati.

Förbud mot könsstympning och barnäktenskap i flera länder i Syd

mhoje_plangirls_photo_jpg

Nigeria förbjöd kvinnlig könsstympning samtidigt som Bangladesh, Burkina Faso, Mali, Jemen och Zambia påbörjat ett förbud mot barnäktenskap.

Labours framgångsrika vänstersväng

jeremycorbynjeremycorbynholdsrallycambridged4clenguxyol

Brittiska Labour valde vänsterkandidaten Jeremy Corbyn och går nu framåt i opinionen. Labour under Corbyn står för en offensiv klassutjämnande politik, folklighet och antimilitarism.

Bernie Sanders kandidatur

4732198_7_3291_bernie-sanders-lors-d-un-meeting-a-seattle-le_c514c3daf555e052a62ee386fbab2b49

För första gången har en demokratisk socialist seglat upp som en av toppkandidaterna för Demokraternas presidentvalskandidatur. Bernie Sanders har inte fått storföretagens uppbackning utan engagerar gräsrötterna med sin retorik mot miljardärsklassen och löften om stora gröna investeringar för jobb och välfärd.

Bakslag för IS i Kobane

cc5ftmyw0aar3e9

Islamiska statens belägring av Kobane bröts av YPG-milis tillsammans med flera FSA-enheter. Ett av flera bakslag för IS.

Hbtq-framgångar runtom i världen

imagescms-image-000003651

Högsta domstolen i USA legaliserade samkönade äktenskap och både Irland och Mexiko följde det amerikanska exemplet. USA införde också förbud mot diskriminering baserad på sexuell läggning. Colombia utvidgade samkönade pars rätt att adoptera barn.

Grekiska folket sa OXI!

imrs

Det stora grekiska Nej:et, Oxi, till nedskärningspolitiken. 60 procent av det grekiska folket sa i en folkomröstning att det får vara nog med EU-diktat och nedskärningar. Regeringen följde inte upp det kravet men styrkan i den folkliga mobiliseringen kan inte underskattas inför framtida strider.

Rödgrönrosa reformer i svenska storstäder

3508823_2048_1152

De rödgrönrosa majoriteterna i Stockholm och Göteborg har satsat på välfärd, minskade klyftor och tävlar i att bli ledande klimatsmarta cykelstäder. Ett steg i rätt riktning åtminstone.

Vänsterliberal seger i Kanada

image

Partiet Liberalerna i Kanada gjorde en vänstersväng och vann valet på löften om höjda skatter för de rikaste och höjt barnbidrag samt något lägre skatt för normalinkomsttagare. Premiärminister Justin Trudeau har också lovat att ta emot fler familjer från Syrien, förbjuda diskriminering av transpersoner och satsa på klimatomställning.

Peshmerga och kurdiska nationalismens baksidor

Human Rights Watch rapporterade i februari att det regionala kurdiska självstyret KRG i norra Irak och Peshmerga kan ha begått brott i spåren av kontraoffensiven mot IS. I områden som tagits tillbaka från IS har arabiska flyktingar förvägrats rätten att återvända, arabiska hem har förstörts och i andra har kurdiska familjer fått ta över arabiska hem. Jag är medveten om att Saddams brutala arabiseringskampanjer fördrev kurder och ersatte dessa med arabiska invånare. Men det finns inget som säger att en tidigare förtryckt folkgrupp inte kan skapa en stat som förtrycker andra folkgrupper och att vi bör acceptera detta på grund av historien.

Nationalismens idé att varje folk behöver en egen stat för att överleva och utvecklas måste avfärdas även när det gäller kurderna. Det är både en falsk och omöjlig idé. Falsk eftersom nationen är en konstruerad och godtycklig gemenskap, omöjlig eftersom om varje folk skulle sträva efter en egen stat så skulle det vara permanent blodbad i världens alla hörn.

Vänsterns uppgift är att betona klassgemenskap över nationsgränser. Dock finns det ofta hinder för denna klassgemenskap som måste lösas. En sådan är diskriminering av kurderna: att de förvägras rätten till sitt eget språk och kultur, att de förvägras rätten till självbestämmande och ekonomisk rättvisa. Men lösningen ligger inte i en självständig kurdisk stat. Staten Kurdistan skulle skapas genom en gränsdragning som går genom Turkiet, Syrien och Iran och den myriad av folkgrupper som bor inom dessa områden. Vi pratar om en delning av tre stater för att bilda en fjärde. Gränser dras ofta i blod, det är bara att titta på exempelvis Indien och Pakistans separation. Att det har krävts inbördeskrig i både Irak och Syrien för att former av kurdisk självständighet ska växa fram säger en del.

Det finns alltså all anledning för vänstern att vara skeptisk till den form av kurdisk nationalism som KRG företräder. Det finns andra kurdiska rörelser som PKK i Turkiet och dess syriska och iranska motsvarigheter som inte är lika nationalistiska. PKK företräder inte en delning av Turkiet utan vill se mänskliga rättigheter och demokratiskt självbestämmande för kurderna inom nuvarande gränsdragningar. Ändå har dess syriska gren PYD tidigare knappast betonat gemenskapen med övriga Syrien som rest sig i ett uppror mot regimen som länge förtryckt kurderna. Medan andra kurder varit aktiva i revolutionen, såväl genom etniskt blandade rörelser som kurdiska partier, så valde PYD i början samförstånd med regimen. PYD kunde ta över kontrollen över vissa områden för att avlasta den syriska armén och hålla Fria syriska armén ute. Jag pratar inte om ett direkt stöd till regimen utan att PYD enbart såg till snäva nationella och partipolitiska intressen.

Det är positivt att PYD sedan hösten 2014 har gått ihop med FSA-enheter för att strida mot IS och för att kämpa för ett fritt demokratiskt Syrien som garanterar alla folks rättigheter. Att stora delar av vänstern har valt att komplett ignorera den alliansen och stödja PYD men inte den syriska revolutionen eller FSA är ett på sätt och vis farligt agerande. Istället för att betona arabers, kurders och assyriers gemensamma intressen av att kämpa mot en blodbesudlad kapitalistisk regim har man endast betonat kurdernas intressen av att separera sig från övriga Syriens intressen. Här har man alltså betonat nationalism istället för klass. Det värsta är väl ändå att när man har gjort detta har man gjort det med ursäkten att PYD företräder ”klassorganisering” i Kurdistan. Den allians av kurdiska arbetare, medelklass och även kapitalister som kämpar för kurdernas legitima sak är i vilket fall inte exempel på gränsöverskridande klassorganisering i Syrien. En sådan skulle naturligtvis organisera både arabiska och kurdiska arbetare. Det är som att man glömmer att PYD är en kurdisk rörelse när man tror att de företräder lösningen på hela Syriens problem.

När man gjort detta har man spelat ut den kurdiska frågan mot den arabiska våren. Den enda rimliga hållningen är ju ett stöd till den arabiska vårens folkuppror OCH ett stöd till kurdernas demokratiska och mänskliga rättigheter. Jag är övertygad om att ett större självbestämmande för kurderna, en rimligare fördelning av oljeinkomster och ekonomisk utveckling är möjlig i en gemensam demokratisk och rättvis stat. Det är samma övertygelse som gör att jag även är anhängare till en gemensam demokratisk och sekulär stat för både araber och judar i Palestina.

/A

Varför vi bojkottar Israel men inte Iran – 3 kriterier för bojkotter

Liberaler ondgör sig ofta över varför vänstern bojkottar Israel men inte Iran, Nordkorea och andra förtryckarstater. Man kan ju enkelt fråga sig varför liberaler aldrig själva tar initiativ till bojkottkampanjer. Men frågan handlar egentligen om i vilka fall bojkott är legitimt och verkningsfullt. Bojkotten är inte bara en moralisk aktion eller en hämnd för begångna övergrepp mot mänskliga rättigheter. I sådana fall skulle vi behöva bojkotta nästan alla länder, det är både omöjligt och faktiskt poänglöst. Vi kan se tre kriterier:

1. Finns det en bojkottkampanj initierad underifrån av de människor förtrycket berör? Palestinierna har initierat BDS-kampanjen, ANC uppmanade till bojkott mot apartheid och aktivister i Bahrain uppmanar till bojkott. Sanktioner drabbar ofta folket på ett eller annat sätt. Det är därför upp till det aktuella folket att avgöra om det är ett pris de är beredda att betala för att straffa regimen. I Israel och Marockos fall hamnar den bedömningen på de ockuperade folkens ”bord”. I Irans fall finns ingen enighet kring bojkott och sanktioner inom oppositionen, snarare tvärtom. Det finns dock en uppmaning till att porta Iran från FIFA så länge kvinnor inte får vara publik på arenorna. Möjligen finns det därför en poäng med idrottslig bojkott för att uppnå den specifika frågan.
2. Är bojkotten effektiv? Israel är helt beroende av handel och militärt stöd från väst. Utan det stödet går ockupationen inte att upprätthålla. Iran har inte varit lika beroende av väst och vänt sig mot Ryssland och Kina för att hantera sanktionerna. En bojkott mot Iran skulle alltså inte vara verkningsfull i nuläget.
3. Är det en ockupationsmakt? Att producera varor på ockuperad mark som inte kommer lokalbefolkningen till del utan gynnar ockupationsmakten är en form av stöld som upprätthåller ockupationen. Det finns en anledning i sig att aldrig köpa stöldgods. Skulle Iran ockupera ett annat land och producera varor på ockuperad mark skulle det vara illegitimt att köpa dessa varor.
Kriterierna ovan är anledningen till att det finns en organiserad bojkott mot Israel och Marocko, men inte när det gäller Iran. Det handlar inte om selektion på grund av antisemitism som DN gärna vill få det att se ut som. Bojkott är inte en generell metod, utan måste bedömas från fall till fall om det är legitimt och effektivt.