Klan? Vilken då? Nähä, det vet du inte?

Är “somalier” en klan? Nej, lika lite som “svenskar” är det. De som menar att “klanröstning” ligger bakom Leila Ali Elmis inkryssning i riksdagen måste i så fall kunna besvara en enkel fråga: vilken klan, vad heter den? Nej, det kan de inte säga eftersom det helt enkelt inte är sant att hon skulle ha riktat sig till en viss klan (i den mån den sortens strukturer har genomslag här). De får vara tydliga med vad det är de vill säga egentligen. Tror de att hon valts in av andra somalier? Ja, då misstänker de etno-röstning och inte klanröstning som är en helt annan sak. Kan de veta att hon valts in av andra somalier på grund av ett gemensamt ursprung? Nej, eftersom det råder valhemlighet i Sverige. De som kommit fram och berättat varför de röstat på henne kommer från skilda bakgrunder och har en sak gemensamt: man tror att hon kan vara en röst för människor i utsatta områden och bidra till förändring. Det pekar snarare på klassröstning. På samma sätt som rika i Danderyd röstar på Moderaterna för att de gynnar deras intressen som klass, röstar människor i arbetarklassområden generellt icke-borgerligt eftersom något annat skulle vara att gå emot sina egna intressen. Att en rödgrön kandidat med förankring i området och ett socialt budskap vinner genklang är inte alls suspekt. Att de råkat vara somalier, irakier, chilenare eller majoritetssvenskar är sekundärt.

Att människor kampanjar också på andra språk än svenska för att nå ut till dem som ännu kanske inte kan språket men likväl har demokratiska rättigheter är varken något nytt eller suspekt. Att SvD:s Ivar Arpi som har gått hårt åt Ali Elmis flerspråkiga kampanjande parallellt har hyllat Amineh Kakabavehs krysskampanj som också den förekommit på flera språk visar ju att det är någonting helt annat bakom hans inlägg. Den här reaktionen kommer först när det är en slöjbärande muslim det handlar om. Det är budskapet och den hon är som är problemet för högerdebattörerna. “Rätt” person som hade sagt “rätt” saker hade kunnat kampanja på flera språk utan att väcka högerns ilska. Det hade varit betydligt hederligare att diskutera det man tycker är fel med hennes rödgröna och antirasistiska budskap istället för att föra röriga pseudo-debatter.

PS. Arbetare har alltid röstat mer på arbetarrörelsens partier och borgerlig medel och överklass mer på borgerliga partier. Inte något nytt eller särskilt märkligt. Högkostnadsskydd i tandvården som V föreslog är tex betydligt intressantare för arbetare i förorten än sänkta marginalskatter för höginkomsttagare som L föreslog.

“Invandringskritiken” gynnade SD, inte rasismkritiken

Socialdemokraterna och Moderaterna föreslog åtstramning efter åtstramning i asylpolitiken och hårda tag i integrationen. Medierna rapporterade om systemkollaps, invandrare som trakasserar och våldtar, brottslighet, terrorism, islamism, hedersförtryck. Undersökningar har tydligt visat att negativa nyheter dominerat rapporteringen om invandring. Kritisk rapportering och debatt om invandring har inte varit nedtystad utan tvärtom upphöjd till en hederssak. Den som försvarar öppenhet och invandring är snarare den som har fått utstå hån, hat och hot. Parallellt med det här har Sverigedemokraterna ökat. Lägger man en graf över ökningen av kritisk rapportering/debatt om invandring ovanpå en graf över Sverigedemokraternas opinionstillväxt ser man att de stiger tillsammans. Vi såg i våras hur Socialdemokraterna gick ner och Sverigedemokraterna gick upp när ministrar gick ut och hetsade mot flyktingar och papperslösa. S tvingades till en panikartad omläggning av valstrategin när man såg raset. Det som ändå tycks ha bromsat upp raset är att S fokuserade på sociala frågor som en extra veckas föräldraledighet, höjda pensioner och en beskattning av höga kapitalinkomster.

Faktan är tydlig: det finns ingen nedtystad invandringsdebatt som ska ha gynnat Sverigedemokraterna. Att kopiera SD är ingen gångbar väg för ett parti som vill bli starkare och mota tillbaka extremhögern. Låt oss avliva dessa myter. Nyligen släpptes en forskningsrapport som snarare pekade ut försämringarna för bland andra sjukskrivna och finanskrisen under regeringen Reinfeldts år som en av de främsta faktorerna bakom SD:s framväxt. Sammanhållningen mellan människor slets sönder och många upplevde försämringar. I brist på en stark socialdemokrati och även vänster som kunde ha riktat missnöjet mot de verkliga orsakerna exploaterade Sverigedemokraterna missnöjet genom att skylla problemen på invandringen. Lägg därtill ett politiskt etablissemang som hela tiden bekräftade SD:s berättelse om den problematiska och “dyra” invandringen så har vi grogrund för extremhögern.

Det är människor med mycket makt, de ansvariga politikerna och de som äger mediehusen, ytterst den miljardärsklass som vunnit på nedskärningarna, privatiseringarna och splittringspolitiken som ansvarar för Sverigedemokraternas framväxt. För att flytta fokus från detta har man istället lagt ansvaret på de många unga och andra engagerade människor som protesterat mot Sverigedemokraterna på olika vis. Det har aldrig baserats på vetande utan snarare på känsla. Följer man opinionskurvan ser man ingen korrelation mellan stödet för SD och protesterna mot partiet. Många trodde att SVT:s avståndstagande från Sverigedemokraterna skulle gynna partiet. Man trodde också att den fredliga demonstrationerna mot Jimmie Åkessons torgmöten skulle gynna partiet. Inget av detta har visat sig stämma.

Det är dags för en ordentlig självranssakan från de etablerade partierna och mediernas sida. Hur ska ni sluta spela SD-agendan i händerna med er rapportering, politik och retorik? Hur ska ni göra ert jobb som politiker och journalister och följa era värderingar och yrkesetiska principer? Det är allvar nu.

/A

Såhär skriver du en blå ledare om Labour

Är du liberal ledarskribent och har sommartorka? Oroa dig inte, nedan är en guide till hur du skriver en ledare om ett aktuellt ämne – partiledarstriden i brittiska Labour.

  1. Du är vänsterns valstrateg. I vanliga fall är du höger, men när du skriver denna artikel är du vänsterns valstrateg. Du vill inget hellre än att se en röd valseger i Storbritannien. All vidare analys måste bygga på denna lögn.
  2. Skåda in i kristallkulan. Påstå att Labour under Corbyns vänsterfalang inte kan vinna nästa val, de två kommande eller – varför inte? – det kommande seklet. Återigen, låtsas att det är det som är problemet för dig – och inte det faktum att du ogillar vänsterpolitik, dvs att du inte vill se den vinna val.
  3. Ignorera fakta. Som att det var partihögern som förlorade regeringsmakten till konservativa Tory 2010 och misslyckades med att återerövra den vid valet 2015. Låtsas som att lokalvalen 2016 och opinionsmätningar alla visar katastrof för Labour, när bilden är mer sammansatt än så.
  4. Släng in något skrattretande. Som att Labour gick kräftgång på 1980-talet på grund av “impopulära” förslag som att förbjuda kärnvapen (alla älskar ju atombomber). Eller att Jeremy Corbyn måste avgå för att han ska ha tagit “semester”.

Gör-det-själv för vänstern: Påstå tvärsäkert att Moderaterna aldrig någonsin kommer vinna med AKB vid spetsen och låtsas att det är något som oroar dig. Hävda att M förlorade förra valet pga Reinfeldts frisyr eller något annat löjeväckande.

Här kommer lite inspiration i form av verkliga citat från ledarartiklar om Corbyn:

Om ingen oförutsägbar katastrof inträffar, kommer Theresa May att sitta som premiärminister fram till minst 2025 och det kommer aldrig mer att finnas ett Labour i regeringsställning. – Andrew Brown, DN Kultur 20/7 2016

Corbyn är mer intresserad av principer än av att vinna val, de nya medelklassaktivisterna ser sig som byggare av en social rörelse. – DN:s ledarsida 14/8 2016

Labours traditionella arbetarklassväljare skulle dessutom i hög grad dras till det främlingsfientliga UKIP och den urbane, cyklande, vegetarianen Jeremy Corbyn skulle ha svårt att övertyga dem om annat­. – Katrine Marcal, Aftonbladet 27/7 2016