Frihetlig vänster bör fördöma repressionen i Rojava

PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.

Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.

Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.

Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.

Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.

Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.

/Arash

Advertisements

Myten om Libyen som det nya Irak

Det finns många myter om Mellanöstern även inom vänstern. En av dem är myten att NATO-insatsen i Libyen var ett nytt Irak och att det är en läxa vi måste dra i Syrien. Nedan försöker jag utmana den myten.

Skribent: Arash

Vi kan ju börja med att konstatera att Irak invaderades av hundratusentals USA-ledda soldater och ockuperades i nästan ett decennium innan en USA-lojal sekteristisk regering fick överta ansvaret för säkerheten. Resultatet känner vi till: ett blodbad med enligt vissa uppgifter över en miljon döda, sekterism och ett land i sönderfall.

Det fanns inget folkligt uppror mot Saddam utan USA gick in på helt eget bevåg med falska förevändningar om massförstörelsevapen. Det var en illegitim ockupation med oljefält och miljardkontrakt för ögonen.

I Libyen reste sig miljoner människor i ett uppror inspirerat av den arabiska våren mot den väststödde Gaddafi. Regionens folk krävde bröd, frihet och social rättvisa och ville se ett slut på korrupta regimer – så också i Libyen. Det var inte en amerikansk “konspiration” när arabvärldens folk reste sig mot väststödda marionetter som Mubarak, Ben Ali och Jordaniens kung Abdullah. Inte heller när de reste sig i ett Libyen och ett Syrien som alltmer öppnat sitt land för västerländska investeringar och samarbeten för stora värden.

Gaddafi reagerade – föga oväntat – med militärt våld och eskalerade upproret till ett inbördeskrig. När Gaddafi-styrkorna närmade sig “revolutionens huvudstad” Benghazi i öster vädjade revolutionärerna om flygunderstöd. Väst ställde upp med en flygförbudzon – självklart inte av några humanistiska principer men på något sätt låg det i västs intressen – och revolutionärerna kunde störta Gaddafi efter lite mer än ett halvår. Libyen ockuperades aldrig av utländska arméer till skillnad från Irak.

Dödssiffror är alltid svåra att ringa in, men beroende på källor ligger dödssiffran i det libyska inbördeskriget 2011 på någonstans mellan 10 000 och 25 000 döda – människor som fallit offer för Gaddafi-styrkorna, rebellernas beskjutning och NATOs bombningar. Libyen inledde stapplande steg mot fria val där sekularister vann tätt följda av islamister men sjönk snabbt ner i laglöshet och förvirring. 2014 utbröt ett nytt inbördeskrig mellan konkurrerande regeringar och miliser. Enligt Libya Body Count har 4000 människor hittills dött i det nya inbördeskriget.

Upproret och NATO-insatsen ledde inte till en rak väg mot stabilitet och fred. Frågan är dock om ett fortsatt inbördeskrig mellan Gaddafi och rebellerna idag hade lett till ett mer stabilt och fredligt Libyen och framförallt till lägre dödssiffror – för det var ju alternativet till NATO-insatsen. Det räcker att titta på Syrien för att förstå att svaret är ett rungande nej.

I Syrien, där vi inte har sett en flygförbudzon mot regimen, har någonstans mellan 250 000 och 350 000 människor dödats sedan 2011 och inget slut på kriget är i sikte. ISIS har etablerat sitt kalifat som sträcker sig över Syrien och Irak. Över 4 miljoner syrier har flytt utomlands. Enligt UNHCR hade under 2013 över 5000 libyer flytt landet, enligt franska Le Monde hade i början av 2014 600 000 och en miljon libyer – främst anhängare till den forne diktatorn – flyttat till Tunisien.

Hur vi än ser på det är inte Libyen ett nytt Irak och frånvaron av en flygförbudzon hade inte skapat stabilitet, mindre extremism och lägre dödssiffror – det är bara att titta på Syrien för att inse det. Det betyder inte att revolutionen i Libyen har lyckats upprätta stabilitet och att förverkliga revolutionens mål om frihet och social rättvisa. Revolutioner är sällan enkla historier och involverar alltid flera steg över år och årtionden. Snabba och illa underbyggda slutsatser som suddar ut alla nyanser underlättar inte vår förståelse av revolutionära processer.

Vi borde identifiera de progressiva krafter och tendenser som finns i upproren och utsträcka vårt fullaste stöd och solidaritet. Att rygga tillbaka inför komplexa skeenden och kräva en enkel verklighet som aldrig har existerat kan inte vara en revolutionär vänsters uppgift.

10 positiva nyheter 2015

Det senaste året har vi sett framgångar för Sverigedemokraterna politiskt och opinionsmässigt. Ute i världen har vi sett IS-dåd, förvärrat krig i Syrien och klimatkatastrofer. Det kan vara svårt att se positiva nyheter för oss som vill se en annan världsordning men här är några exempel.

Vänsterseger i Portugal

leftbloceuros

Vänsterns koalition vann valet och lyckades bilda majoritetsregering trots högerns försök till parlamentarisk kupp. Den nya regeringen vill bryta med åtstramningspolitiken.

Stora framgångar för Podemos

24-podemos-supporter-afp

Spanska Podemos vann enorma framgångar i parlamentsvalet. Partiet bildades för knappt 2 år sedan och vann över 20 procent av rösterna på en plattform för social rättvisa och fördjupad demokrati.

Förbud mot könsstympning och barnäktenskap i flera länder i Syd

mhoje_plangirls_photo_jpg

Nigeria förbjöd kvinnlig könsstympning samtidigt som Bangladesh, Burkina Faso, Mali, Jemen och Zambia påbörjat ett förbud mot barnäktenskap.

Labours framgångsrika vänstersväng

jeremycorbynjeremycorbynholdsrallycambridged4clenguxyol

Brittiska Labour valde vänsterkandidaten Jeremy Corbyn och går nu framåt i opinionen. Labour under Corbyn står för en offensiv klassutjämnande politik, folklighet och antimilitarism.

Bernie Sanders kandidatur

4732198_7_3291_bernie-sanders-lors-d-un-meeting-a-seattle-le_c514c3daf555e052a62ee386fbab2b49

För första gången har en demokratisk socialist seglat upp som en av toppkandidaterna för Demokraternas presidentvalskandidatur. Bernie Sanders har inte fått storföretagens uppbackning utan engagerar gräsrötterna med sin retorik mot miljardärsklassen och löften om stora gröna investeringar för jobb och välfärd.

Bakslag för IS i Kobane

cc5ftmyw0aar3e9

Islamiska statens belägring av Kobane bröts av YPG-milis tillsammans med flera FSA-enheter. Ett av flera bakslag för IS.

Hbtq-framgångar runtom i världen

imagescms-image-000003651

Högsta domstolen i USA legaliserade samkönade äktenskap och både Irland och Mexiko följde det amerikanska exemplet. USA införde också förbud mot diskriminering baserad på sexuell läggning. Colombia utvidgade samkönade pars rätt att adoptera barn.

Grekiska folket sa OXI!

imrs

Det stora grekiska Nej:et, Oxi, till nedskärningspolitiken. 60 procent av det grekiska folket sa i en folkomröstning att det får vara nog med EU-diktat och nedskärningar. Regeringen följde inte upp det kravet men styrkan i den folkliga mobiliseringen kan inte underskattas inför framtida strider.

Rödgrönrosa reformer i svenska storstäder

3508823_2048_1152

De rödgrönrosa majoriteterna i Stockholm och Göteborg har satsat på välfärd, minskade klyftor och tävlar i att bli ledande klimatsmarta cykelstäder. Ett steg i rätt riktning åtminstone.

Vänsterliberal seger i Kanada

image

Partiet Liberalerna i Kanada gjorde en vänstersväng och vann valet på löften om höjda skatter för de rikaste och höjt barnbidrag samt något lägre skatt för normalinkomsttagare. Premiärminister Justin Trudeau har också lovat att ta emot fler familjer från Syrien, förbjuda diskriminering av transpersoner och satsa på klimatomställning.

6 punkter om PKK/Rojava

Skriver om PKK:s nya ideologi och Rojava i veckans Internationalen. I korta drag kom jag fram till följande efter en analys:

  1. Öcalan beskriver ideologin som bortom höger-vänster, klass är inget centralt tema.
  2. Rojavas vision är en blandekonomi med kooperativa inslag.
  3. Projektet liknar en nationalstat med decentraliserade inslag.
  4. Systemet domineras av Demokratiska unionspartiet PYD och relationen till Kurdiska nationalrådet är inte friktionsfritt.
  5. Etnocentrism: självorganiseringen baseras på etnicitet och kan därför öppna potentiellt för konkurrerande nationella strävanden.
  6. Amerikanska vapenleveranser till PYD-koalition och bombunderstöd samt PYD:s goda ryska kontakter hotar underminera Rojavas utsikter som progressivt alternativ.

Läs gärna hela artikeln på Internationalen:

http://www.internationalen.se/2015/12/rojava-bortom-revolutionsromantiken/

/A

Vänsterns stora miss: FSA:s betydelse för Rojava

Det var några månader efter att stora delar av vänstern demonstrerat mot amerikanska attacker mot Assad-regimen efter de fruktansvärda gasattackerna och i största allmänhet uppvisat ett motstånd till att understödja Fria syriska armén. Alldeles i början av 2014 bröt det ut häftiga strider mellan FSA och ISIS. ISIS, på jakt efter sitt islamiska kalifat och föga intresserat av revolutionens seger, hade angripit både FSA-styrkor och andra rebellgrupper. ISIS anklagades för att vara del i ett försök från Assad-regimens sida att splittra rebellstyrkorna och tvinga dem att slåss på två fronter.

Assad-regimen hade länge förtryckt kurderna. Men det var först efter att den kurdiske aktivisten Mashal Tammo mördats av maskerade säkerhetsstyrkor i oktober 2011 som de kurdiska områdena på allvar anslöt sig till den syriska revolutionen. Med liten blodspillan lyckades kurdiska PYD:s väpnade gren YPG överta vissa kurdiska områden som regimen övergav inför hotet om en ny kurdisk front i upproret.

Kurderna var i stort uppdelade i PKK-trogna PYD och Kurdiska nationalrådet KNC. PYD försökte hålla sig utanför det syriska inbördeskriget medan andra kurder mer aktivt ville delta i den militära kampen mot Assad-regimen. Man kan antingen se det som opportunism från PYD:s sida eller en realistisk hållning efter förutsättningarna.

Med tanke på att Assad-regimens utdragna dödsryckningar öppnade upp utrymmet för ISIS så kan det dock ses som ett misstag att YPG inte redan från början anslöt sig till striderna mot Assad på FSA:s sida.

Kring 2012 var det tydligt att regimen försökte inte bara militarisera konflikten utan spä på sekterismen genom massakrer och etniska rensningar. Det skapade omedelbart en jordmån för grupper som al-Nusrafronten och ISIS. Dessutom släpptes många jihadister i de fångamnestier regimen införde hösten 2011.

Att regimen klamrade sig fast var det som möjliggjorde framväxten av reaktionära grupper. Om YPG hade anslutit sig till kampen mot Assad tillsammans med FSA, om FSA hade fått rejäla vapenleveranser och amerikanskt flygunderstöd – då hade antagligen inte IS växt fram med sådan styrka. YPG och FSA skulle dessutom vara mycket bättre rustade för den gemensamma strid mot IS som nu äntligen pågår. Jag ser ingen protestera mot amerikanskt flygunderstöd till kurdernas kamp mot IS, så det finns ingen anledning att uppröras över att jag stödjer amerikanskt flygunderstöd till FSA:s kamp mot IS och Assad.

Historien går inte att ändra, men vi måste här och nu förstå att IS inte bekämpas ensamt av YPG utan att vårt stöd också måste gå ut till FSA. Bryr vi oss på allvar om Rojava måste vi också förstå att den har en gemensam framtid med den syriska revolutionen. Överlever Assad-regimen har Rojava ingen framtid.

/A

Mer läsning:

Meet the YPG – intressant artikel i Vice

Bortom Rojava: hur går vänstern vidare?

Den romantiserade bilden av en ö av frihet och social rättvisa i ett brinnande Mellanöstern är visserligen tilltalande. Men självstyret i Rojava är inte en ö och kan inte överleva som en sådan. Den uppstod uteslutande som ett resultat av upproret i Syrien och revolutionsvågen i regionen. Revolutionen förde samman araber, assyrier och kurder från olika trosinriktningar. När armén militariserade konflikten anslöt sig många, även kurder, till Fria syriska arméns breda flora av enheter. Medan Kurdiska nationella rådet KNC anslöt sig till revolutionen valde PYD att förhålla sig neutralt och förhandla om en vapenvila med regimen. Syriska regimstyrkor drog sig tillbaka från vissa kurdiska områden och överlät kontrollen helt eller delvis till PYD. Det är bakgrunden till självstyret i Rojava.

Intressant nog uppvisade stora delar av svensk vänster ett ointresse för Syrien i synnerhet och arabiska våren i allmänhet. Alltså samma utveckling som ledde fram till Rojava. Därför finns det en missuppfattning om att Rojava är det enda vi behöver tänka på och att vi helt kan strunta i att förstå dess kopplingar till regionen. Därmed gör vi både kurderna i Syrien och resten av regionens kämpande folk en enorm björntjänst. På sina håll strider PYD tillsammans med FSA mot IS. Ändå är vänsterns generella inställning sympati gentemot PYD, men misstänksamhet eller rentav antipati mot FSA. Få förstår att vi faktiskt även måste stödja FSA om vi vill se ett nederlag för IS och andra reaktionära grupper inklusive Assad-regimen.

Anledningen till att den arabnationalistiska regim som i decennier förtryckt kurderna tolererar Rojava är att den är upptagen med att slåss mot FSA. Om den lyckas besegra FSA står kurderna på tur. Endast genom att besegra både IS och Assad kan Rojava och den revolutionära rörelsen i Syrien överleva och bygga ett hållbart alternativ. Den behöver också länkas ihop med andra progressiva krafter i regionen. Just nu ser det väldigt dystert ut i Egypten, Bahrain och Libyen. Men det finns möjligheter: HDP i Turkiet, det arabisk-judiska Joint list i Israel, palestinska vänsterkrafter. Även i Tunisien har ett utrymme för sådana krafter byggts upp.

Det behövs en ny upprorsvåg i regionen. 2011 var bara första steget i en lång och komplex utveckling (revolutioner är inga enkla historier!). Kurderna flyttar fram positionerna i Turkiet, Syrien och Irak (på gott och ont). Men vi väntar fortfarande på ett genombrott i Iran. Varför detta ointresse för kurderna i Iran och PYD:s iranska systerorganisation PJAK? Vänstern borde visa ett större intresse för studenterna, arbetarna och andra demokratikämpar i Iran. En iransk revolt skulle ge syre åt alla progressiva krafter i regionen inklusive kurderna. Solidariteten med PYD är bra, men det måste byggas vidare. Hur hänger Rojava ihop med kurderna i Iran? Hur ser situationen ut i Iran? Hur hänger det hela ihop med regionen i stort? Att studera, förstå och agera är ju det vi ska vara bäst på! Internationalism är ju vänsterns hjärta.

Alla som stödjer Rojava borde ta nästa steget och läsa på om Syrien och kurdfrågan i Iran och den vidare regionen.

Jemen: tips för en nykter vänsteranalys

Jemen fortsätter sjunka ner i kaos med saudiska flygbombningar och strider mellan de shiitiska houthierna och sunnitiska grupper mer eller mindre allierade med al-Qaida och IS. I ett sådant här läge är det lätt för delar av vänstern att välja sida enligt en tvåpolig världsuppfattning. En del kommer rusa till houthiernas stöd i anti-imperialismens namn och för att stödja vad som uppfattas som ett motstånd till IS.

Det är lätt att sympatisera med shiiterna i Jemen som marginaliserats och diskriminerats under lång tid. Samtidigt måste man hålla i huvudet att Jemen är ett land med miljoner fattiga och där en enskild grupp som förvisso länge varit marginaliserad med vapen i hand mycket väl kan förvandlas till en ny förtryckare.

I veckans Dokument utifrån visades hur houthierna efter att ha gripit makten avancerar söderut mot sunnitiska områden och det tidigare socialistiska södra Jemen. De förnekar att de har en sekteristisk agenda men likväl har de tillsatt shiitiska imamer i sunni-moskéer i huvudstaden Sanaa och infört shiitiska böneritualer. De extrema sunniterna kring al-Qaida och IS är betydligt öppnare med sin sekterism där shiiter fördöms som avfällingar men det är inte skäl nog att välja det dåliga före det sämre.

Överhuvudtaget måste vi se bortom uppdelningen mellan sunni och shia – detta är i första hand en politisk och geo-politisk konflikt. Saudiarabien har gång på gång intervenerat militärt i det fattiga grannlandet. Fria tidningens Per Björklund skriver i veckan om hur den saudiska monarkin stöttade den shiitiska kungen i Nordjemen när denne ställdes inför ett republikanskt uppror på 1960-talet. Saudiarabien är fortfarande intresserat av att upprätta en landkorridor till Indiska oceanen för att minska sitt beroende av oljetransporterna genom Hormuz-sundet där Iran har ett stort inflytande. USA har också ett intresse av att skydda sitt inflytande över Jemen och sin flygbas i södra Jemen mot de antiamerikanska houthierna. Saudiarabien är också rädda för ett internt shia-färgat uppror mot den sunnitiska monarkin.

Saudiarabiens anspråk uppbackade av USA måste tillbakavisas och protester höjas mot flygbombningarna och allt tal om invasion. Om houthiernas framryckning och maktövertagande kastade ner Jemen i fördjupat kaos är det inget mot vad en saudiskledd invasion skulle innebära. Når houthierna södra Jemen där också en fientligt inställd rörelse för självbestämmande finns förutom de sunnitiska stammar houthierna strider mot idag, innebär det också förvärrade strider.

Våren 2011 reste sig miljoner jemeniter i ett uppror som tvingade bort diktatorn Ali Abdullah Saleh. Deras förhoppningar om demokrati och social rättvisa har tyvärr grusats för överskådlig framtid. Saleh har enligt flera uppgifter konspirerat med de tidigare fienderna i houthierna för att avsätta sin efterträdare Abd-Rabbu Mansour Hadi som nu är i landsflykt i Saudiarabien. Mansour Hadi var inte heller mycket till demokrat då han valdes som ensam kandidat i presidentvalet 2012. Om det är någon sida vi ska välja så är det just de unga demokrater som förde arabiska våren till Jemen. De har visserligen marginaliserats av det politiska kaoset och striderna, men det finns ingen anledning att i deras frånvaro stödja deras fiender – oavsett om det är Iran-vänliga houthier eller Saudiarabien.

/A