Är du vänsterpartist utan att veta om det? #V2018

Tycker du det är orimligt att en VD tjänar 66 gånger mer än en undersköterska? Tycker du att skattepengar ska gå till välfärd och inte ner i fickorna på enskilda riskkapitalister? Vill du ha politiker som lyssnar på folket och vill göra något åt det? Då är du vänsterpartist, kanske utan att veta om det.

Vill du att skillnaden i disponibel inkomst och förmögenhet minskar mellan de allra rikaste och oss 99% så måste skatten för de som tjänar mest höjas och pengarna läggas på välfärd. Vänsterpartiet är det enda partiet som vill ha en skatt på stora förmögenheter och aktievinster. Därmed är V det enda partiet som vill göra något åt den ojämlikhet och välfärdsbrist majoriteten av svenskarna oroar sig över.

Vi kan inte ha en skatteflykt som innebär att vi går om miste 46 miljarder kronor. Vi kan inte låta ränteavdraget som mestadels går till välbeställda stegra till en kostnad på över 70 miljarder kronor årligen de kommande åren. Även jobbskatteavdragen som förra året kostade över 100 miljarder kronor – pengar som även gick till höginkomsttagare – måste förändras. Liksom överklassbidragen RUT och ROT samt andra lyxavdrag. 

Vi har inte råd med att spendera flera hundra miljarder kronor varje år på höginkomsttagare som redan klarar sig bra och rena skattefuskare till miljardärer. Vi behöver bättre villkor för sjuksköterskorna, anställa fler lärare och förhindra nedläggningen av viktig samhällservice i glesbygd och förort. Vi behöver rusta upp järnvägen, bygga billiga hyresrätter och ställa om för klimatet. Det behövs en totalrenovering av Sverige som bidrar till full sysselsättning. Och då behöver vi prioritera bort låga skatter för rika och istället satsa resurser på att bygga upp allt som gått sönder i vårt land.

Jimmie Åkesson är bara storföretagens och de rikas dräng när han påstår att överklassen är oskyldig och att det är flyktingarnas fel att välfärden saknar resurser och att det finns arbetslöshet. Det är inte flyktingarna som urholkat statens intäkter genom massiva skattesänkningar för några få. Det är inte flyktingarna som privatiserat vår välfärd och slussat våra skattepengar till skatteparadis.

Den som tror att genom att ödelägga vissa människoliv så ska vissa få det bättre har fel. Att sänka flyktingbåtar istället för att höja kapitalskatter är inte bara ett omänskligt val, det fungerar inte ens så. Senaste statistiken från SCB var 61 procent av alla utrikesfödda syselsatta. Sysselsättningsgraden ökar snabbast bland utrikesfödda. Etableringen, tiden från att någon folkbokförs i Sverige tills personen får jobb, går stadigt snabbare. Hälften av de som kom hit 2011 hade fått jobb efter fem år. För de som kommit senare ser vi att det går ännu fortare. Stoppar du invandringen blir Sverige utan de intäkter som invandrare betalar i skatt varje år, tänk även på moms och de jobb invandrades konsumtion och småföretagande skapar. Asylmottagningen på några år är kortare och billigare än de minst 16 år varje nyfödd svensk kostar med förlossning, barnavård, barnbidrag, förskola och skola samt fritids/kollo/fritidsaktiviteter. Alla människor är i någon mån en “kostnad för samhället”, men samhället är faktiskt till för oss – inte tvärtom.

Den cyniska tanken på förbättringar för “oss” genom kränkningar av mänskliga rättigheter för “de andra” är orealistisk. Däremot passar det de rikaste väldigt bra att vi inte pratar om det riggade skattesystemet, vinster i välfärden och ojämlikheten. Så länge vi bara pratar om flyktingar och gör politik av personliga preferenser kring kläder, matvanor och böneriktning kommer ojämlikheten fortgå och välfärden krackelera under de rikas tyngd. Rasism har aldrig byggt skolor, anställt sjukvårdare eller minskat klyftorna mellan fattiga och rika. Det vi alla vill se kräver omfördelning, välfärdssatsningar framför låga skatter för de rikaste få. Hat mot “de andra” är ingen genväg – det är en väg utför stupet för alla oss (hur slutade det för tyskarna?). Sverige behöver omfördelning. Tänk efter, är du kanske vänsterpartist utan att veta om det?

/A

Advertisements

Gränsöverskridande vänster eller separatism? #Rojava

På bilden ovan syns Syrier av olika etniciteter i begravningsmarschen för den sekulära kurdiska aktivisten Meshaal Tammo 2011 (SAFIN HAMED / AFP). I upprorets tidiga dagar fanns fortfarande chansen till enhet över etniska barriärer för att störta den arabisk-chauvinistiska Assadregimen och bygga ett sekulärt, demokratiskt Syrien med federalism och respekt för etniska gruppers rättigheter utan åtskillnad. Medan flertalet kurdiska politiska partier och aktivister sökte en sådan enighet mellan demokratiska krafter så valde PYD att sluta en pakt med Assadregimen och bli garanten för stabilitet i norra Syrien i utbyte mot att få styra över en autonom landsända. Det som händer med Afrin och Rojava just nu är delvis resultatet av en separatistisk och opportunistisk strategi.  Kurdernas och alla folks befrielse i regionen ligger i en social upprorsvåg som omkullkastar den rådande ordningen. 

Arash

Den kommunistiska Fadai-gerillan och den röda studentradikalismen i Iran åren runt 1979 såg kampen mot Shahen och senare Khomeini som del i en internationell revolution mot kapitalistiska regimer och imperialisterna. Vietnam, Sydafrika, Palestina och Chile. Che och Fidel. Allt var sammanlänkat. Jag tror fortfarande på den gränslösa revolutionen. Även i Mellanöstern. Om enhet över etniska och nationella barriärer i kamp mot auktoritära kapitalistiska regimer och deras imperialistiska uppbackare. I trots mot religiös, etnisk och nationell sekterism. Därför finns det något i hyllningarna till det etno-autonoma projektet Rojava och YPG som bekymrar mig. För även om projektet självt har sina progressiva inslag utgör etnocentrismen, de opportunistiska allianserna med ömsom Ryssland ömsom USA och ointresset för utvecklingen i Syrien och regionen i övrigt en hämsko.

När kolonialmakterna styckade resterna av det ottomanska imperiet mellan sig så blev kurderna en minoritet i staterna Syrien, Turkiet, Irak och Iran. Istället för att behandlas som fullvärdiga medborgare med rätten att tala sitt språk, fira sina högtider och utvecklas ekonomiskt blev de utsatta för diskriminering, förföljelse och rena folkmord. Det gäller även assyrierna, balucherna och andra minoriteter till varierande grad i regionen. Det har gett grogrund för separatism och väpnat motstånd. Den klassiska vänsterhållningen ända sen Lenin är att varje folk har rätten till självbestämmande över sin framtid. Kurderna har rätt att sträva efter självständighet utan att mötas av militär aggression och etnisk utrensning. Därför är det vänsterns uppgift att med kraft fördöma Turkiets invasion av Afrin och övriga Rojava. Men det betyder inte att en internationalistisk vänster ska plädera för ensidigt avskiljande av olika slag som universallösningen på den nationella frågan. Medan det var den självklara positionen gentemot de anti-koloniala befrielsekrigen och situationen efter 1917 i det tidiga Sovjetunionen så är det inte det idag i förhållande till Kurdistan, Katalonien och flera andra fall. De kurdiska områdena skär igenom fyra nuvarande statsbildningar med mer eller mindre auktoritära rasistiska regimer och överlappar delvis andra nationella anspråk från assyrier, azerer och andra. Ett ensidigt avskiljande isolerat från den bredare kampen för att störta dessa regimer kommer aldrig vara hållbart. Det kommer bara vara möjligt så länge stöd kan hämtas från USA eller Ryssland eller en regional spelare som Iran eller Turkiet. Dessa krafter ser bara till sina egna ekonomiska intressen, det är inget stöd att räkna med och skjuter i vart fall ner varje progressivt anspråk i sank. Att tro att USA försett YPG via SDF med stridsmedel och bombunderstöd för att driva bort IS från områden med stora oljefyndigheter av ren god vilja är naivt. Likaså att tro att ett socialistiskt färgat projekt ska ha några som helst utsikter utan någon ekonomisk bas, bland annat genom kontrollen av naturresurser och industrier. Det är en utveckling USA och Ryssland aldrig skulle tillåta växa fram under deras vingar. Väst skulle dessutom aldrig ta en konflikt med Nato-landet Turkiet för att skydda ett sådant projekt.

PYD har från början slagit in på en väg på avstånd från de folkliga upproren i Syrien kantad av opportunistisk strategi. Det är en väg som jag menar redan från dag ett pekade mot en framtida situation där YPG kommer stå ensamt mot en övermäktig fiende. Jag såg risken att samma Assad-regim som överlämnat kontrollen över norra Syrien till YPG om den lyckas krossa upproret i övriga landet kommer vända sig mot Rojava. Den rasistiska Syriska arabrepubliken (SAR) vill ha total makt över landets samtliga delar och kan bara acceptera kurdisk autonomi som en tillfällig strategi. En allians med andra kurdiska partier i den syriska oppositionen mot Assad och övriga demokratiska, progressiva krafter i upproret för att störta den arabnationalistiska diktaturen såg därför ut som en långsiktigt mer hållbar strategi även om man kortsiktigt hade dragit in även de kurdiska områdena i konflikten. 2013 fanns fortfarande utsikterna till en seger för de folkliga krafter som ville se ett sekulärt, demokratiskt och federalt Syrien där samtliga etniska gruppers rättigheter till skillnad från under diktaturen skulle garanteras.

Men det blev ingen sådan enhet. PYD ställde sig inte på de folkliga krafternas sida utan ingick en överenskommelse om ömsesidig icke-inblandning med diktaturen. Assad-regimen kunde ha den norra ryggen fri medan den skoningslöst massakrerade sekulära aktivister och grupperingar i en sekteristisk Iranstödd agenda med Hizbollah vid sin sida. Som en effekt av det och saudisk inblandning växte först al-Nusrafronten senare IS fram och kunde formera sig till ett dödligt hot mot kurderna i Kobane och vidare. IS besegrades och Rojava kunde växa bara för att idag ställas mot ett än större hot i form av turkiskt bombflyg, artilleri och markoffensiv. Inte bara står man ensamt i kampen mot denna övermäktiga fiende, flera FSA-enheter har gjort sig själva till verktyg för Turkiets planer – också det en kortsiktig strategi med förödande konsekvenser. Det hopp jag såg i form av gräsrotsaktivisterna i LCC, aktivism i anarkisten Omar Azizs anda, Syriska revolutionära vänsterströmningen och dess väpnade fraktion samt sekulära krafter inom FSA-mosaiken har så gott som släckts idag. Det såg Assad-regimen till med sin blodiga Iran-stödda sekterism med ryskt bombflyg därovan, saudierna med deras stöd till reaktionära krafter inom oppositionen och USA:s ömsom passiva ömsom destruktiva agerande.

Allt ovan är nyanser som en vänster upptagen av blinda YPG-hyllningar inte kunnat och fortfarande inte kan bemöda sig att bry sig om. Varje ansats till nykter analys och ärliga diskussioner om strategier – allt sånt vi alltid kunnat göra i förhållande till Palestina, Venezuela eller Grekland m.m – ses som förräderi mot YPG och Rojava eller rentav som uttryck för anti-kurdiska uppfattningar. Som oftast är det dock de allra mest blinda vännerna av en organisation som i själva verket är dess största fiende. Jag är en vän av det kurdiska folket och alla andra folk som kämpar för rättvisa mot bakgrund av en historia av förföljelser och diskriminering. Framförallt är jag en vän av fred mellan folk, jämlikhet och solidaritet. Som del i en sådan internationalistisk vänster är det självklart att medan vi stöder Rojava med dess progressiva inslag mot Turkiets och tidigare IS aggression så pläderar vi för enhet med andra progressiva krafter i Syrien och regionen för en gemensam demokratisk och federal framtid. Därför är det inte förräderi mot Rojavas progressiva inslag eller kurdernas frihetssträvan att diskutera begränsningen med stödet från USA, det felaktiga i att skönmåla Assad-regimen eller kritisera behandlingen av arabisk och turkmensk befolkning i områden som YPG befriar från IS. Det är tvärtom att vara lojal mot den internationalistiska vänsterns principer och värna kurdernas sak. Lojalitet kan inte vara att applådera Rojava när det slår in på en stig mot sin egen utplåning.

Jag tycker inte att man kommer ifrån att lösningen på den kurdiska frågan inte är militär utan förutsätter en dialog mellan de kurdiska partierna och framtida demokratiska styren i Turkiet, Iran och Syrien. Det kräver inget mindre än segern för nästa regionala upprorsvåg mot de auktoritära rasistiska regimerna. En vänster som inte intresserar sig för arbetarklassens uppror i Iran, utvecklingen i Syrien och de fängslade HDP-ledarna i Turkiet kommer aldrig vara verkliga vänner till den kurdiska frihetskampen. Så nära hänger allt ihop. Det går inte att stycka upp utvecklingen i regionen och bara intressera sig för ett begränsat område medan man ignorerar allt annat. Tanken att låta övriga Syrien brinna upp ifred medan PYD skapar ett eget stycke progressivt paradis är inte bara omänsklig utan även strategiskt felaktig och naiv. En vänster som accepterar den tankegången skulle säkert acceptera samma scenario med ett PJAK som bygger autonomi i kölvattnet av ett sönderfallande Iran. Det är inte hållbart att stora delar av vänstern enbart har framtiden för Öcalans “demokratiska konfederalism” för ögonen och struntar i arbetarklassen i Syrien, Iran och vidare i regionen. Det är chockerande för varje internationalistisk vänsterperson med rötterna i regionen att se en sådan hållning ta över. Mitt i det självklara att fördöma Turkiets aggression står det och skaver.

Några snabba exempel på progressiva och socialistiska rörelser,  bloggar mm

  • Tunisien: oppositionen leds av den socialistiska Folkfronten, fackföreningsrörelsen med UGTT i spetsen, den sociala proteströrelsen
  • Iran: det senaste arbetarklassupproret, de fria fackföreningarna där en spillra av vänstern fortfarande uttrycks, studentrörelsen och den feministiska kampen
  • Det turkisk-kurdiska vänsterpartiet HDP vars ledarskap fängslas av Erdogan-regimen
  • Egypten: rörelsen Revolutionära socialister (RS)
  • Alliance of Middle East Socialists
  • Syria Freedom Forever
  • Syrien: Syriska revolutionära vänsterströmningen (bilden nedan visar dess numer nedlagda gerilla, medlemmarna verkar nu inom SDF) 10272746_304180439747097_5394728786646400500_o

V bör vara mer än sociala teknokrater

Vänsterpartiet bör vara mer än sociala teknokrater som i skuggan av S arbetar för små reformer som glasögonbidrag mm. Det är sällan uppenbart för allmänheten att de har just Vänsterpartiet att tacka, inte sällan kapar Socialdemokraterna åt sig äran. Nästan omärkbart har vi kommit att bli Socialdemokraternas bästa valarbetare där regeringspartiet just nu rusar framåt i opinionen medan vår ökning – om mätningarna håller i sig – är på en eller två procentenheter. Men det spelar väl ingen roll vem som får äran, är inte det viktiga att folk får det lite lite bättre? Eller? Den radikala vänstern är inte en socialbyrå eller Röda korset – vi kämpar för systemförändring, för arbetarklassen vid makten över produktionen och samhället. Vi står för reformer om de tar oss närmare målet om arbetarklassens frigörelse och ekonomisk demokratisering. När vi i koalitionen med ett i grunden nyliberalt S-etablissemang endast får igenom smärre reformer som inte bara maskerar denna partielits ruttenhet (se bara behandlingen av flyktingar, funktionsnedsatta, sjukskrivna) utan också inger falskt förtroende för detta maktparti så tar vi oss längre bort från systemförändringen.
 
Det enda regeringssamarbete och de enda framdrivna reformer som är av värde är de som utmanar systemet och stärker de radikala krafterna. Spanska Podemos, franska La France Insoumise och Sandersrörelsen sitter inte vid maktens bord och driver igenom små reformer idag – de siktar på att vinna opinionen för visionen om systemförändring och att en dag förändra samhället i grunden. Om vi tittar på Corbyn, isländska Gröna vänstern eller den portugisiska vänsterregering ser vi att det går att vinna masstöd för denna linje och på allvar utmana systemet och se över krönet till en framtid som bara är mänsklighetens.
/A

Totalrenovera Sverige! #V2018

Vänsterpartiet har i samband med kongressen 2018 chansen att gå fram med ett tydligt folkligt vänsteralternativ som kan pressa tillbaka klyftorna och den växande brunhögern. En stark motion i denna riktning som är upp till beslut är Totalrenovera Sverige och här skriver vi kort om anledningen till varför vi stödjer den.

Det politiska läget är allvarligt. Blåbrun majoritet i riksdagen, en grotesk samhällsdebatt och nazister som erbjuds utrymme. Klyftorna är stora, funktionsnedsatta förvisas till instutionsförhållanden och mammor får föda barn i bilen. Ingen vänsterperson kan se detta och känna sig lugn med omplåstrande reformer.

Det enda som kan ta oss ur det politiska katastrofläget är en offensiv vänster. Titta på Corbyn, Sanders, Melenchon – alla går de starkt framåt med ett offensivt investeringsprogram. Hur många exempel behöver vi ha för att dra någon lärdom? Det behövs ett wake up call, S är inte förmögna att göra upp med nyliberala doktriner och de drömmer om en koalition med C och L. Det går inte att utesluta att de efter en intensiv valkampanj med Vänsterpartiet vid sin sida vänder helt om och bildar blocköverskridande koalition givet det parlamentariska läget.

Statens överskott ligger idag på 875 miljarder kronor och överskottsmålet är tillsammans med skarpa begränsningar på hur mycket staten får låna en järnboja på vänsterpolitiken. Endast genom att göra upp med nyliberala svenska käpphästar, som faktiskt till och med är mer extrema än EU:s budgetregler, kan Vänsterpartiet gå fram med en offensiv politik för jämlikhet. Det är fullt ekonomiskt realistiskt med investeringar som motsvarar 120 miljarder kr extra per år vilket i sin tur skulle generera ytterligare 80 miljarder kr i dynamiska skatteintäkter, dvs. skatteintäkter till följd av ökad aktivitet i ekonomin. Statens upplåningsränta är historiskt låg (under 1%) och det är läge för delvis lånefinansierade satsningar i den storleksordningen.

De tar ifrån funktionsnedsatta personlig assistans och förvandlar liv till helveten, de driver ensamkommande barn till självmord med hänvisning till “kostnader” och cancersjuka fastnar i vårdkön. Det finns ingen röst för alla oss som är fly förbannade över orättvisorna. Vänsterpartiet måste vara den rösten och Vänsterpartiet skulle gå starkt framåt på att anta den rollen. Vi – liksom Melenchon och andra vänsterkrafter- måste sikta på att bli ett 20%-parti 2018. Sikta högt och våga stå upp för ett tydligt vänsteralternativ. Ställ er bakom motionen Totalrenovera Sverige och fyra av en sjuhelsikes valkampanj! YES WE CAN!

Ps. Om du är medlem i V kan du redan idag ställa dig bakom den och om deadline för din partiförening eller ditt partdistrikt inte passerat skicka in den för beslut på lokal partinivå (Uppsala och Västernorrland m.fl. har redan ställt sig bakom den).  Se Facebook-sidan Totalrenovera Sverige för att läsa hela motionen och eventuellt skicka till din partiförening/distrikt.

/A & R

Ska vi hjälpas åt? #V2018

Ska vi hjälpas åt? Svaret på den frågan definierar hur samhället bör se ut. Det Sverige arbetarrörelsen byggde vilade på ett jakande svar på den frågan. Det Sverige som fanns historiskt innebar misär och elände för den överväldigande majoriteten. Hungeruppror och arbetarklassens organisering tiden fram till revolutionsåret 1917 och åren därefter tvingade de härskande att gå med på allmän rösträtt utan åtskillnad efter förmögenhet, först 1921 även utan könsåtskillnad. Först därefter kunde arbetarrörelsens faktiskt storslagna frihets- och välfärdsprojekt sjösättas. De rika tvingades dela med sig av de enorma förmögenheter som arbetarklassens slit hade skapat. Genom progressiv beskattning – att de rika betalar procentuellt mer i skatt – så omfördelades samhällets ekonomiska värden och välfärdsstaten Sverige kunde se sitt ljus.

Men de senaste decennierna har säkert de allra flesta känt att sammanhållningen och välfärden är på dekis. Klyftorna ökar och vård, skola och omsorg dras med resursbrist, särskilt i förorten och glesbygd. Många söker efter svar. Sverigedemokraternas version går starkt hem hos vit glesbygd där de kan exploatera socialt missnöje och sedan gammalt ingrodda fördomar politiskt. Det är invandrarnas fel, säger de och då vänder man bort uppmärksamheten från problemets kärna.

Välfärdslandet överlever endast när vi alla efter förmåga hjälps åt. “Förtrollningen” bryts när skatterna sänks, i reella siffror mest för de rika, och var och en istället ska klara sig bäst de kan på sin egen plånbok. Intäkterna till den gemensamma kassan i hushållet Sverige minskar och dess medlemmar får i högre utsträckning förlita sig på egna fickpengar. De stora med mycket pengar klarar sig bättre än de små med lite pengar.

Sverige har visat historiskt att när skatterna särskilt för de rikaste höjs då kan välfärden spridas ut och utvecklas. När skatterna sänks så följer åtstramningar och en välfärd som sjunker undan. Dagens ETC publicerade nyligen siffror från Statistiska Centralbyrån som visade att jobbskattebidragen fram tills nu har kostat statskassan 795 miljarder kronor i uteblivna intäkter.

Men har inte borgarna rätt när de menar att skattesänkningarna har lett till lägre arbetslöshet? Den borgerliga sidan påstår att arbetslösheten beror på att “det inte lönar sig att arbeta” dvs att människor tappar lusten och väljer att inte arbeta för att de betalar några hundralappar mer eller mindre i skatt. De får det att låta som att det överhuvudtaget inte finns en brist på arbetstillfällen utan att det regnar ner jobb som folk av bekvämlighet inte vill ta. Hur bekvämt det nu är att leva på socialbidrag med de tuffa livsvillkor det innebär… Men borgarna försöker övertyga väljarna om att skattesänkningar ger fler arbeten och därmed simsalabim större intäkter till den gemensamma kassan. Som om välfärden skulle bli svagare ju högre den progressiva beskattningen är – ett falskt påstående som går emot hela den faktiska historien om välfärdslandet Sverige. Det går också emot SCB:s statistik (se bild) som visar att arbetslösheten under Reinfeldt-åren faktiskt steg och höll sig kvar på en hög nivå även flera år efter finanskrisen 2008 (den steg till exempel mellan 2011-2012 och höll sig på den nivån fram till 2014). Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitik utvärdering i Uppsala har i sin granskning heller inte kunnat se någon jobbeffekt av jobbskattebidraget.

Skärmavbild 2017-10-21 kl. 18.29.33
Finanskrisen är givetvis en faktor men det förklarar inte hela uppgången som med den bakvända borgerliga logiken i så fall borde ha parerats av skattesänkningarna. Det finns helt enkelt inget som helst belägg att skattesänkningar ger större skatteintäkter. Det bevisliga magplasket för den borgerliga ekonomiska akrobatiken kan bara maskeras hjälpligt genom att hänvisa alltihopa till finanskrisen.

Ändå har den S-ledda regeringen i stort lämnat jobbskattebidragen orörda och de kostar fortfarande runt 100 miljarder kronor årligen. Och då har vi inte pratat om slopandet av arvs- och förmögenhetsskatten, RUT- och räntebidragen samt återkommande sänkningar av bolagsskatten. Dessa skattesänkningar har totalt sett i kronor gått mest till välmående medelklass och framförallt de allra rikaste. Ja, skattesystemet är riggat för att gynna de rikaste – titta bara på det faktum att de allra rikaste som har stora intäkter från aktier faktiskt betalar procentuellt mindre skatt än vanliga löntagareDessa saker är förklaringen till att välfärden har kronisk resursbrist och att vi går miste om hundratusentals arbetstillfällen inom offentlig sektor med omnejd.

Den historiska erfarenheten av välfärdsbygget Sverige och dess tillbakagång de senaste decennierna, synlig i offentlig statistik pekar på de verkliga orsakerna bakom samhällsproblemen och erbjuder oss en väg framåt om vi vågar se den. I klartext: den progressiva beskattningen måste utökas och utvecklas för att klyftorna ska kunna bekämpas och välfärden återuppbyggas för 2000-talet. Det finns idag ett parti i riksdagen som har ett program i den riktningen: Vänsterpartiet. I riksdagen står de ensamma i kravet på återinförd arvs- och förmögenhetsskatt, rejält nedtrappade jobbskattebidrag för de som tjänar mycket och kapitalskatter som kommer åt de allra största förmögenheterna samtidigt som de vill bekämpa skatteflykten till rikemansparadisen. V har ett omfattande program för satsningar för jobb, välfärd och klimat samtidigt som de kan stå upp för mänskliga rättigheter här hemma och utomlands. Det är en politik som på allvar kan rusta upp välfärden för de som redan bor här och samtidigt rusta upp asylmottagandet så att vi kan vara ett öppet och humant land som klarar integrationen. Mot hopplösheten och skrämselretoriken från övriga partier står Vänsterpartiets Vi fixar det. Läs på om deras politik, ta särskilt och kika på partiets förslag till valplattform. Se några av förslagen nedan och jämför med vad de andra partierna säger. Vi tror att du kommer hålla med oss om att V är valets starkaste alternativ för oss som tror på sammanhållning, solidaritet och öppenhet.

Skärmavbild 2017-10-21 kl. 18.18.54

 

Kakabavehs vs marxismens religionskritik

Ta följande konspirationsteori: det politiska etablissemanget anpassar sig efter islamister för att få invandrarröster. Visst är det en befängd teori? För det första utgör medlemmar i muslimska församlingar knappt 1% av befolkningen och en försvinnande liten grupp skulle kunna kallas islamister. En del av dessa saknar rösträtt (de senaste årens flyktingar) och gruppen utgör ofta ett segment med lågt valdeltagande. Att tro att socialdemokrater och moderater skulle ha gått ihop för att fiska röster bland “islamister” utgår antingen från att a) partistrategerna är helt dumma i huvudet eller b) verkligen sympatiserar med en islamistisk agenda.

Vi i vänstern brukar ju såga sådana konspirationsteorier när de kommer ur munnen på sådana som Kent Ekeroth (SD) och Hanif Bali (M). Helt enkelt för att teorin är sakligt fel och har som enda syfte att vända folk mot varandra. Men står alla fast vid det om samma teori skulle framföras av, säg en vänsterpartistisk riksdagsledamot? För den där första teorin är faktiskt ett utdrag ur en intervju med Amineh Kakabaveh. Så här står det i VLT:s (2/2-2017 ) intervju med Kakabaveh:

“Amineh Kakabaveh förfäras över en svensk vänster som överger sin klassiska idétradition… och ett politiskt etablissemang som lägger sig platta för islamister för att få röster och inflytande bland landets nya invånare.“

Det är inte första gången hon kommer med konspirationsteorier. I en föreläsning i almedalen 2016 hävdade hon att ”politikerna håller på att skapa könsapartheid som i Saudiarabien och Iran”.

Amineh Kakabaveh upprepade dessutom nyligen konspirationsteorin att förorter i Sverige kan bli en Islamisk stat. På direkt fråga från Dagens ETC om hon fortfarande tror det svarar hon först “jag är inte rädd för det” men tar sedan upp att hon sett en bild på en 5-åring med slöja på ett muslimskt dagis och att om vi inte stoppar sådant så kan “vad som helst hända”.

Det finns många invändningar mot religiösa förskolor och skolor, en 5-åring kan knappast välja eller välja bort religion själv. Men 5-åringen är knappast ett hot mot Sveriges territoriella integritet och ett tecken på att “allt kan hända”, inklusive en Islamisk utbrytarstat. Detta lika lite som en 5-åring med kippa på en judisk förskola är ett tecken på en annalkande judisk utbrytarstat.

De gräsrötter i Vänsterpartiet som stödjer Kakabaveh mot partiledningen brukar bortförklara hennes uttalanden med att hon i övrigt gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck och att hon är kurd från Iran med egna erfarenheter av religiöst förtryck. Men att man gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck är lika lite ett grönt kort för antimuslimska fördomar som ett viktigt jobb mot ockupationen av Palestina skulle vara det för antisemitism. Just för att frågan om hedersförtryck är viktig måste gränsen mot antimuslimska fördomar dras skarpt. Att vara mot hedersförtryck innebär inte att man är mot muslimer. Att kritisera Kakabavehs antimuslimska konspirationsteorier innebär inte att man är mot hennes arbete mot hedersförtryck.

Resten av partiet förstår ju att såväl hedersförtryck i förorten som rasism bör bekämpas, så varför är det orimligt att begära att också Kakabaveh följer denna linje? Jonas Sjöstedt och Ung Vänsters Hanna Cederin lyckas ju kombinera antirasism med en rad politiska förslag som motverkar hederskulturer och de faktorer som befäster dem: nej till religiösa friskolor, ta fajten mot barnäktenskap med Alliansen, stärk resurserna till kvinnojourer och stöd jämställdhetsgrupper i förorten, rusta upp förorten och ge unga framtidsmöjligheter. Hon måste ju tro på att det är vänsterns politik som drar undan mattan för hederskulturer, religiös fundamentalism och kriminalitet! Istället prisar hon Alliansen – samma partier som nedmonterat förorten, dragit ned på kvinnojourer och infört vårdnadsbidrag – för att de har en “tuff” retorik mot islamister.

Vi tror att Kakabavehs besvikelse på Vänsterpartiet beror på att hon är ensam om att prata om muslimer på det alarmistiska sätt som hon gör. Det finns en enkel förklaring: det går emot hela partiets socialistiska och internationalistiska själ. Det gäller att inte förväxla vänsterns gamla religionskritik med upplysningsliberalernas. Marxismens religionskritik bygger nämligen på en materiell analys och inte en ytlig agitation, se tex citaten nedan som illustration:

“Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.”
– Lenin, Samlade skrifter

“Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”
– Marx, Teser om Feuerbach

I dagens samhälle är problemen med fundamentalism i förorten ett socialt rotat problem och det har sociala lösningar. Inga sensationslystna debattartiklar kan skingra det problemet (annars hade det försvunnit för länge sen). Där har som sagt V en politik som handlar både om satsningar, jämlikhet och lagändringar där det behövs.

BONUS – Ett till citat!

“Först när denna handling är utförd, först när samhället genom övertagandet och den planmässiga driften av samtliga produktionsmedel befriar sig och alla sina medlemmar från det slaveri, i vilket de för närvarande hålles av de produktionsmedel som de själva producerat och som står emot dem som en överväldigande främmande makt, först när människan således inte längre bara spår utan även rår – först då försvinner den sista främmande makt som än i dag återspeglas i religionen. Men därmed försvinner också den religiösa återspeglingen som sådan av den enkla orsaken att det inte längre finns något att återspegla.”
– Engels, Anti-Duhring

Trumpismen växer fram ur neoliberalismen och terrorkrigen

Det har skrivits mycket om hur valet av Donald Trump är en ”whitelash”, en reaktion från vita som ser sina privilegier utmanas av svarta, latinos och muslimer. Visst är det så många Trump-väljare uppfattar saken: att det vita Amerikas påstått storslagna förflutna nu hotas av minoriteter och yttre hot. Sannolikt tror de också att Trumps angrepp på minoriteter samtidigt ska stärka den egna positionen.

Frågan är dock om vi ska överta Trump-väljarnas upplevelser och yttranden som enda förklaringsmodell för ultrahögerns valseger. Hur är det med de underliggande materiella villkoren som är med och formar värderingar, identiteter och uppfattningar? Arbetslöshet, klyftor och sociala villkor – bör inte också det vara en del av analysen?

Per Björklund skriver i sin inledare i Fria tidningen om flera undersökningar som visar att många Trump-anhängare faktiskt också anger ekonomin som en anledning till att de röstade på Trump. Det behöver inte vara så enkelt att alla Trump-väljare nödvändigtvis själva är arbetslösa och därför röstar på Trump. Det finns de som är det och det finns de som tvärtom har det mycket gott ställt. Däremot förenas de av att de gärna beskyller sociala problem i samhället såsom arbetslöshet på ”de andra”. Den ena vill skylla problem som drabbat denne och dess närmaste på underordnade grupper, den andre vill inte se sin rikedom som orsak till den förstes problem (och framförallt inte att den förstnämnde ska vända sin ilska mot detta förhållande).

Vi tenderar att överbetona den direkta individuella erfarenheten. Jag har själv aldrig varit hemlös men att se hemlösa i min kommun och förstå att politiker inte tycks bry sig om problemet väckte mitt politiska engagemang i tonåren. Jag såg att hemlösheten berodde på maktfullkomliga politiker som prioriterar de som redan har framför de som inte har någonting alls. De som istället trodde att det berodde på invandringen drog naturligtvis helt andra slutsatser. Poängen är att en behöver inte vara personligen drabbad av ett samhällsproblem för att dra politiska slutsatser.

Det finns också en mellannivå: den som bor i en stad där industrier läggs ner känner med de släktingar, vänner och grannar som förlorar sina jobb. Det väcker ilska som om den inte kanaliseras rätt riskerar att slå mot de som inte är skyldiga till förhållandet.

I ett USA som – liksom andra länder – fick se människor förlora sina hem samtidigt som skattebetalarna köpte ut bankerna efter finanskrisen 2008 är ilskan stor och kanaliseras inte alltid rätt. Sanders kanaliserade den ilskan till konstruktiva politiska förslag, Trump kanaliserade det till hat mot minoriteter och Clinton retade istället upp många ännu mer med sina kopplingar till Wall street och stora donationer. När Trump i valkampanjen blev den enda ventilen för missnöjet så var det kanske inte så konstigt ändå att han vann. Det märks också på att de som drabbats än hårdare av krisen – svarta och andra minoriteter – inte slöt upp bakom Clinton på det sätt hennes kampanj hade förutsett. Bernie Sanders hade i alla opinionsundersökningar ett massivt försprång framför Trump – till skillnad från Clintons hela tiden mindre marginaler. Jag tror att de har rätt de som säger att Sanders hade kunnat klå Trump – Sanders hade kanaliserat både vita missnöjesröster och mobiliserat liknande röster bland minoriteter.

Det är ett faktum att neoliberalismen både skapade de materiella villkoren för missnöjet och att Clinton som representant för denna ordning knappast kunde mobilisera den breda segermarginal som krävdes för en säker seger.

Iraks oljetillgångar och marknader var stängda för multinationella bolag ända tills den amerikanska invasionen 2003 ändrade på den saken. Resultatet blev miljardkontrakt för oljeindustrin, vapenindustrin och privata kontrakterare i en dittills onåbar marknad. Det krävde såklart en förevändning godtagbar för den amerikanska allmänheten: terrornojan och rädslan för muslimen efter 11 september blev den perfekta jordmånen. ”USA är hotat av Saddam som har samröre med extrema islamister och bygger massförstörelsevapen som kan användas mot oss”, det blev lögnen som legitimerade invasionen av Irak.

Hur kan världen vara förvånad över att ett decennielångt ”krig mot terrorismen” där muslimer blir ett hot, fråntas sina rättigheter och avhumaniseras som en fiende som är legitim att döda producerar något så groteskt som Donald Trump? Är han inte bara en förlängning av George W Bush, en som öppet säger det USA:s ledning och CNN/Fox News hela tiden insinuerat?

Den som hävdar att Trumpismen inte har något att göra med neoliberalismen och imperialismen har många saker att blunda för och förtränga.

/A