Kakabavehs vs marxismens religionskritik

Ta följande konspirationsteori: det politiska etablissemanget anpassar sig efter islamister för att få invandrarröster. Visst är det en befängd teori? För det första utgör medlemmar i muslimska församlingar knappt 1% av befolkningen och en försvinnande liten grupp skulle kunna kallas islamister. En del av dessa saknar rösträtt (de senaste årens flyktingar) och gruppen utgör ofta ett segment med lågt valdeltagande. Att tro att socialdemokrater och moderater skulle ha gått ihop för att fiska röster bland “islamister” utgår antingen från att a) partistrategerna är helt dumma i huvudet eller b) verkligen sympatiserar med en islamistisk agenda.

Vi i vänstern brukar ju såga sådana konspirationsteorier när de kommer ur munnen på sådana som Kent Ekeroth (SD) och Hanif Bali (M). Helt enkelt för att teorin är sakligt fel och har som enda syfte att vända folk mot varandra. Men står alla fast vid det om samma teori skulle framföras av, säg en vänsterpartistisk riksdagsledamot? För den där första teorin är faktiskt ett utdrag ur en intervju med Amineh Kakabaveh. Så här står det i VLT:s (2/2-2017 ) intervju med Kakabaveh:

“Amineh Kakabaveh förfäras över en svensk vänster som överger sin klassiska idétradition… och ett politiskt etablissemang som lägger sig platta för islamister för att få röster och inflytande bland landets nya invånare.“

Det är inte första gången hon kommer med konspirationsteorier. I en föreläsning i almedalen 2016 hävdade hon att ”politikerna håller på att skapa könsapartheid som i Saudiarabien och Iran”.

Amineh Kakabaveh upprepade dessutom nyligen konspirationsteorin att förorter i Sverige kan bli en Islamisk stat. På direkt fråga från Dagens ETC om hon fortfarande tror det svarar hon först “jag är inte rädd för det” men tar sedan upp att hon sett en bild på en 5-åring med slöja på ett muslimskt dagis och att om vi inte stoppar sådant så kan “vad som helst hända”.

Det finns många invändningar mot religiösa förskolor och skolor, en 5-åring kan knappast välja eller välja bort religion själv. Men 5-åringen är knappast ett hot mot Sveriges territoriella integritet och ett tecken på att “allt kan hända”, inklusive en Islamisk utbrytarstat. Detta lika lite som en 5-åring med kippa på en judisk förskola är ett tecken på en annalkande judisk utbrytarstat.

De gräsrötter i Vänsterpartiet som stödjer Kakabaveh mot partiledningen brukar bortförklara hennes uttalanden med att hon i övrigt gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck och att hon är kurd från Iran med egna erfarenheter av religiöst förtryck. Men att man gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck är lika lite ett grönt kort för antimuslimska fördomar som ett viktigt jobb mot ockupationen av Palestina skulle vara det för antisemitism. Just för att frågan om hedersförtryck är viktig måste gränsen mot antimuslimska fördomar dras skarpt. Att vara mot hedersförtryck innebär inte att man är mot muslimer. Att kritisera Kakabavehs antimuslimska konspirationsteorier innebär inte att man är mot hennes arbete mot hedersförtryck.

Resten av partiet förstår ju att såväl hedersförtryck i förorten som rasism bör bekämpas, så varför är det orimligt att begära att också Kakabaveh följer denna linje? Jonas Sjöstedt och Ung Vänsters Hanna Cederin lyckas ju kombinera antirasism med en rad politiska förslag som motverkar hederskulturer och de faktorer som befäster dem: nej till religiösa friskolor, ta fajten mot barnäktenskap med Alliansen, stärk resurserna till kvinnojourer och stöd jämställdhetsgrupper i förorten, rusta upp förorten och ge unga framtidsmöjligheter. Hon måste ju tro på att det är vänsterns politik som drar undan mattan för hederskulturer, religiös fundamentalism och kriminalitet! Istället prisar hon Alliansen – samma partier som nedmonterat förorten, dragit ned på kvinnojourer och infört vårdnadsbidrag – för att de har en “tuff” retorik mot islamister.

Vi tror att Kakabavehs besvikelse på Vänsterpartiet beror på att hon är ensam om att prata om muslimer på det alarmistiska sätt som hon gör. Det finns en enkel förklaring: det går emot hela partiets socialistiska och internationalistiska själ. Det gäller att inte förväxla vänsterns gamla religionskritik med upplysningsliberalernas. Marxismens religionskritik bygger nämligen på en materiell analys och inte en ytlig agitation, se tex citaten nedan som illustration:

“Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.”
– Lenin, Samlade skrifter

“Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”
– Marx, Teser om Feuerbach

I dagens samhälle är problemen med fundamentalism i förorten ett socialt rotat problem och det har sociala lösningar. Inga sensationslystna debattartiklar kan skingra det problemet (annars hade det försvunnit för länge sen). Där har som sagt V en politik som handlar både om satsningar, jämlikhet och lagändringar där det behövs.

BONUS – Ett till citat!

“Först när denna handling är utförd, först när samhället genom övertagandet och den planmässiga driften av samtliga produktionsmedel befriar sig och alla sina medlemmar från det slaveri, i vilket de för närvarande hålles av de produktionsmedel som de själva producerat och som står emot dem som en överväldigande främmande makt, först när människan således inte längre bara spår utan även rår – först då försvinner den sista främmande makt som än i dag återspeglas i religionen. Men därmed försvinner också den religiösa återspeglingen som sådan av den enkla orsaken att det inte längre finns något att återspegla.”
– Engels, Anti-Duhring

5 punkter för en radikal antirasism

Skribent: Arash

1.

Utan en levande och konstruktiv interndebatt dör varje befrielserörelse. Den som tror sig värna rörelsen genom att likställa interndebatten med angrepp från politiska motståndare misstar sig. Det finns olika antirasistiska tendenser och strategier som måste få nötas mot varandra för att utveckla och stärka antirasismen. Kritik av en specifik antirasistisk tendens från en antirasistisk kamrat får aldrig likställas med rasismen som vi gemensamt vill bekämpa. Därför är det olyckligt att min socialistiska, intersektionella kritik av vad jag ser som en övertro på separatism av enstaka debattörer buntats ihop med den rasistiska hatkör som angripit Emma Dominguez. Inte heller är jag del av en vit vänstertendens som inte begriper antirasism, intersektionalitet och bara ser klass. Den som betvivlar detta hänvisar jag till bland andra mina inledare i Fria Tidningen och min journalistik i Internationalen. Jag hänvisar också till själva blogginlägget där jag på flera olika sätt beskriver strukturell rasism och för fram en intersektionell analys.

2.

Från stalinismens massutrensningar, maoismens kritikmöten och 70-talets inbördeskrig inom feminismen och andra befrielserörelser så vet vi att rörelsen kan förgöra sig själv. Oförsonliga angrepp i grupp mot någon som påstås begått ett felsteg eller bara avvikit från en sanktionerad linje kan vara otroligt negativt. Missförstå mig rätt: jag säger inte att verkliga felsteg och felaktiga ståndpunkter inte ska bemötas i en konstruktiv anda. Men det vi sett riktas mot till exempel Lady Dahmer, Maxida Märak och andra har allt som oftast börjat med att något pekats ut som ett litet felsteg eller en avvikelse och sedan har ett kritikdrev som inte ens vill ta hänsyn till ursäkter och “rättelser” dragits igång. Vi har sett det hända alltför många gånger inom vänstern och inom feminismen för att vi tyst ska låta samma misstag upprepas inom antirasismen. Det är av omtanke för den antirasism som riskerar att förgöras i ett ändlöst inbördeskrig. Levande interndebatt, ja, men aldrig detta inbördeskrig.

3.

Bland socialismens stora förgrundsgestalter har många varit välutbildade och haft det relativt väl ställt: Luxemburg, Lenin och Che. Det fråntar givetvis inte deras analyser teoretisk skärpa och att förkasta analysen på grundval av deras klasstillhörighet tar oss inte längre fram. Det låg ganska mycket i sakens natur att få arbetare i början av 1900-talet hade möjligheter att ägna tid och energi åt teoretiska studier av kapitalismen. Jag säger inte att de inte fanns. Arbetarklassen visste dock precis hur det känns att vara exploaterad och hade makten i sin hand att förändra världen. Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, skrev Marx men det betydde inte att progressiva tänkare och aktivister ur medelklassen inte hade någon roll att spela. Tvärtom.

Det finns givetvis gränser för vad som är rimligt som vänsterteoretiker och aktivist: bland börsmäklare och finanshajar finner vi inga aktivister. Men socialister som är professorer, konstnärer, kulturarbetare ska få fortsätta reta gallfeber på högern.

Och nu har en specifik gren av antirasismen plockat upp stafettpinnen. Det räcker inte med att vita är antirasister, bedriver aktivism, skriver och skapar i opposition mot kolonialism och rasism. Dessa vita antirasister måste istället sluta livnära sig som radikala professorer, konstnärer eller musiker. Skulle det få en konkret förändring för rasifierades liv? Nej, knappast men det tycks som att vissa antirasister skulle tycka att det vore moraliskt förträffligt om de visade en sådan självuppoffrande anda på ett privat plan.

Så när Emma Dominguez på Twitter skriver att hon visst känner vita allierade antirasister men att de aldrig har “lämnat ifrån sig privilegier när det gäller” så måste vi ställa oss två frågor; 1) i vilken mån är det möjligt att på ett individuellt plan frånsäga sig privilegier som tilldelas en i ett rasistiskt system och 2) på vilket sätt skulle detta åsamka det rasistiska systemet skador som påskyndar förändringen?

Det är givetvis möjligt och hedervärt att på ett individuellt plan synliggöra och utmana sina privilegier – men knappast att frånsäga sig dem helt. Du som är vit har ett privilegium att inte behöva möta rasism i din vardag. Vad du än gör kommer människor att bemöta dig bättre än om du skulle vara rasifierad. Det är ett privilegium som inte går att frånsäga sig. Därför måste vi vara konkreta, vilka privilegier är möjliga att frånsäga sig och vad kan vi avkräva individer? Om det handlar om att en vit paneldeltagare istället ska tipsa om en rasifierad som kan ta hens plats så är det givetvis en rimlig diskussion. Men att kräva att alla vita ska frånsäga sig alla sina privilegier på ett individuellt plan är bara meningslöst.

Faktum är dock att sådant individuellt avsägande av privilegier knappast är ett effektivt motstånd mot rasistiska strukturer och kommer inte stå för någon större förändring. Det är som att lägga fokus på att individen ska byta glödlampor när stater och industrier inte minskar sina utsläpp. Det är naturligtvis bra men fokus ska ligga på politiska åtgärder som pressas fram genom kollektiv aktion. Och i den kampen har även den som inte köper ekologisk mjölk en självklar plats.

Lika lite som socialismen uppnås av att Bill Gates skänker pengar så kommer antirasismen förverkligas av att vita personer lägger undan privilegier på ett individuellt plan. Det har enorma begränsningar i möjlighet och potential.

4.

Det oändliga lidandet som rasismen skapar väcker förståelig ilska och frustration. Men det måste kanaliseras och organiseras i meningsfullt politiskt agerande. Det går dock mycket väl att även kanalisera berättigad ilska i destruktiva och reaktionära former. Både i segregationens USA och apartheids Sydafrika fanns det svarta nationalistiska rörelser som ville bygga en egen stat för den svarta befolkningen separerad från de vita. Men utan breda massrörelser och internationella solidaritetsrörelser hade ingen förändring skett för den svarta befolkningen. Diskrimineringen och förföljelsen av kurder i Mellanöstern har på samma vis även gett upphov till nationalism och etnisk chauvinism bland en del kurdiska rörelser. Vi ser hur den borgerliga kurdiska nationalismen i norra Irak där en statsliknande struktur upprättats i sin tur diskriminerar och förföljer araber, turkmener och andra. Vi vet också hur den europeiska förföljelsen av judarna gav upphov till sionismen och hur staten Israel bildades i spåren av Förintelsen och förvandlade miljoner palestinier till flyktingar. Det finns alldeles för många exempel på hur förståelig ilska över rasismen kanaliserats i reaktionära politiska rörelser för att vi idag ska borsta bort frågan med “tolkningsföreträde” och att underordnade har rätt att vara arga. Självklart har vi rätt att vara arga men är nationalism och separatism rätt sätt att kanalisera ilskan?

Även om separatismen har sitt existensberättigande ibland och i särskilda former så tror jag inte på att göra den till vår ledstjärna. Institutioner som Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, kvinno- och transseparatistiska marscher, forum för rasifierade är alla nödvändiga ingredienser i vår befrielsekamp. Men vi får inte glömma att grundbulten är solidaritet och gemensam kamp för alla oss som tror på att en annan värld är möjlig.

5.

Alla ovanstående punkter kan kokas ner i att vi måste ha en balans. Vi behöver interndebatt utan att den övergår i inbördeskrig. Vi måste kunna synliggöra och utmana privilegier utan att ställa omöjliga krav och överfokusera på ineffektiva individuella lösningar. Vi måste erkänna rätten att vara arg utan att säga att separatism och nationalism alltid är det rätta sättet att kanalisera ilskan.

Med det i huvudet kan vi bättre ta oss an de omedelbara frågor och den långsiktiga kamp som står framför oss. Jag tror att rörelsen de senaste åren visat den förmågan i handling. Vi har rörelsen mot Förbifart Stockholm där rasifierade förortsbor och även vita grannar, vita och rasifierade vänsteraktivister enats under paroller mot miljörasism. Jag tänker på ockupationen av Rinkeby-huset, Alby är inte till salu, när den radikala vänstern slöt upp bakom Megafonen, Pantrarna i Biskopsgården och andra förortsrörelser när de angreps av media och staten. Jag kan lägga till Reva-motstånd, asylrörelsen, Hijabupproret, kampen mot rasistisk reklam i T-banan – i alla dessa rörelser har allianser byggts mellan vita och rasifierade vänsteraktivister, antirasister och feminister.

Allianserna har varit för svaga, en del vita aktivister kanske inte till fullo förstått frågorna och det har säkert varit friktioner och begränsningar. Jag hoppas att vi trots det kan våga tro på mer av allianser, mer solidaritet och gemensam kamp – för det är enda sättet vi kan bygga en massrörelse. Individuellt frånsägande av privilegier, självständig kamp och separatism i all ära men utan att kombineras med massrörelsen uteblir den genomgripande förändringen. Vår kamp måste innehålla flera komponenter och där kan separatism vara en strategi bland andra – men solidariteten måste vara vår ledstjärna. På samma sätt måste byggandet av kollektiva allianser för politiskt handlande och konkret förändring vara vår ledstjärna.

 

Den vita kulturvänstern – motståndare eller allierad?

Det finns en gren av antirasismen som jag är starkt kritisk till som marxist med ett intersektionellt perspektiv. En bra illustration är Emma Dominguez facebookstatus som publicerades på Nyheter24 under rubriken Du som är vit kommer alltid att vända oss ryggen.

Skribent: Arash

Jag respekterar henne starkt som brinnande aktivist i Megafonen och Alby är inte till salu. Så ta helst inte åt dig, skulle jag vilja säga till henne ifall hon läser detta. Det väckte bara några antirasistiska tankar som jag skriver nedan.

1) Strategilöst agerande. Jag är intresserad av ett avskaffande av den rasistiska kapitalismen till förmån för en socialistisk och antirasistisk ordning. Det som är intressant är det som förändrar i den riktningen. Därför måste all berättigad ilska kanaliseras och organiseras i en strategiskt meningsfull riktning. Jag menar att den ilska som uttrycks i Dominguez text slår strategiskt fel. För det första riktar den sig till du som är vit, vilket jag inte kan annat än tolka som att det handlar om alla vita utan hänsyn till bland annat klass, genus, sexualitet och framförallt oavsett om de är allierade i den antirasistiska kampen. För Dominguez tycks det som att alla vita alltid kommer vara svikare och alliansbygge i kampen mot rasism och för social rättvisa är varken möjligt eller önskvärt. Ett sådant synsätt cementerar rasismen, gör den till ett naturligt val för vita och leder till tanken på separation som den enda möjligheten till rasifierades frigörelse från rasismen. Texten vänder sig specifikt mot vita som inom kultursfären jobbar för att synliggöra rasism och koloniala förtryck. Den angriper våra allierade och försvagar därmed kampen.

Vad är det då som är så fel med vita som försöker göra antirasistiska verk? För Dominguez tycks det inte handla om när dessa kulturarbetare misslyckas med uppgiften och omedvetet exotifierar utan att de överhuvudtaget tar sig an uppgiften och även livnär sig på den. Det tycks inte spela någon roll om det är ett lyckat eller misslyckat antirasistiskt verk, Dominguez skriver så här:

När det kommer till kritan fortsätter du att söka jobb och får uppdrag där du pratar om representation, rasism och koloniala förtryck men din kropp reproducerar i samma stund allt du säger dig värna om eller prata om.

Att någon livnär sig som antirasistisk forskare, dokumentärfilmare eller journalist förvandlas här till exploatering, någon som utsuger våra resurser. Här blir det strategiskt riktigt skevt. Säg att en vit kulturarbetare skulle sluta syssla med antirasism överhuvudtaget. Skulle vi då få makten över våra resurser och helt plötsligt skulle en rasifierad ta hens plats? Ett sådant synsätt förnekar de mest basala omständigheter i det här samhället: att vi har ett rasifierat klassamhälle med helt olika materiella förutsättningar till arbete, bostad och utbildning baserat på etnicitet. Vi kan ha hur många mångfaldsplaner som helst, vi kan uppmana specifika vita konstnärer att sluta göra konst osv – men gör vi inte något åt de ekonomiska ojämlikheterna i samhället kommer rasifierade förortsbor aldrig uppnå jämlik representation i institutionerna. Vill vi ha en genuin förändring är det en komplett fruktlös strategi att angripa individerna i en struktur framför själva strukturen.

2) Kulturen över allt annat. Klassisk marxism lägger betoningen på den ekonomiska basen som förutsättningen för ett samhälles idéer och föreställningar även om förhållandet inte är enkelriktat. Gramsci menade istället att varken den materiella basen eller kulturen/idéerna kan sägas föregå den andra. Kulturen, hegemoniproduktionen, fick helt klart ett större utrymme hos Gramsci och det finns helt klart poänger med det. Men idag när ekonomiska förhållanden och klassmotsättningar knappt finns i samhällsdebatten så har allt kommit att handla om kultur, föreställningar osv. Det måste vara förklaringen till att en gren av antirasismen är helt upptagen av att diskutera kulturell exploatering medan kapitalets exploatering av en skiktad arbetarklass ignoreras. Den värsta formen av exploatering tycks vara en vit kulturarbetare som gör en antirasistisk dokumentärfilm och skrapar ihop en lön som knappt går att leva på. Som om nergångna fastigheter, sönderslagen samhällsservice och arbetslöshet beror på att så många vita kulturarbetare exploaterat ortens resurser och inte på privata hyresvärdar, kapitalisterna i Boultbee och korrupta stadshuspolitiker. Inte att stereotypiseringar och exotifiering i kultur inte ska angripas eller att det inte är ett problem med ojämlik representation i institutionerna. Men det sistnämnda löses inte bara av antidiskriminering utan framförallt av klassutjämning och mer resurser till utbildning.

3) Separatism som ledstjärna. I slutet av texten står det “Vi ska bygga våra egna institutioner, våra egna skolor”. Det är oklart vilka som är vi. Givetvis så är det jättebra om det byggs högskolor och institutioner i förorten för alla oavsett etnicitet. Men om skribenten menar att vi icke-vita ska skapa egna högskolor för bara oss så tycker jag att det är fel. Det är som att lösningen på all rasism är att vi ska bygga vårt eget separata samhälle. Skev representation på högskolor? Ja, men då bygger vi egna högskolor. Rasistiska myndigheter? Ja, då bygger vi egna myndigheter. Jag skrev tidigare att om hen ger upp på förändringen, vita kommer alltid vara svikare, så blir den enda lösningen separation baserad på etnicitet. Separatism kan ha sitt existensberättigande avgränsat i tid och rum, underordnad det långsiktiga målet om solidaritet och gemenskap. Men separatism har tyvärr blivit ledstjärnan för en gren av antirasismen och talet om att vi ska bygga våra egna institutioner är ännu ett exempel på det.

De tre tendenserna som finns i en gren av antirasismen går på tvärs mot allt jag som socialist står för. Drömmen om ett klasslöst samhälle där det inte spelar någon roll vilket kön du har, vilken hudfärg eller funktionsnedsättning du har kanske är lätt för vissa att håna som en naiv idé. Vissa kanske tror att det realistiska är att var och en kämpar för sin egen rätt och isolerar sig från de som upplevs annorlunda från en själv. Att vita inte ska blanda sig i rasifierade arbetares kamp, att rasifierade ska skita i den vita arbetarklassens öde. Men vet ni vad? Kapitalet och den borgerliga staten tjänar på att befrielserörelser hålls isolerade och inte förstärker varandra. Det cementerar rasismen och hindrar att ett gemensamt klassmedvetande och solidaritet växer fram. Mitt problem med den argaste strategilösa antirasismen är alltså att den inte är tillräckligt radikal utan snarare systembevarande.

Bortom Rojava: hur går vänstern vidare?

Den romantiserade bilden av en ö av frihet och social rättvisa i ett brinnande Mellanöstern är visserligen tilltalande. Men självstyret i Rojava är inte en ö och kan inte överleva som en sådan. Den uppstod uteslutande som ett resultat av upproret i Syrien och revolutionsvågen i regionen. Revolutionen förde samman araber, assyrier och kurder från olika trosinriktningar. När armén militariserade konflikten anslöt sig många, även kurder, till Fria syriska arméns breda flora av enheter. Medan Kurdiska nationella rådet KNC anslöt sig till revolutionen valde PYD att förhålla sig neutralt och förhandla om en vapenvila med regimen. Syriska regimstyrkor drog sig tillbaka från vissa kurdiska områden och överlät kontrollen helt eller delvis till PYD. Det är bakgrunden till självstyret i Rojava.

Intressant nog uppvisade stora delar av svensk vänster ett ointresse för Syrien i synnerhet och arabiska våren i allmänhet. Alltså samma utveckling som ledde fram till Rojava. Därför finns det en missuppfattning om att Rojava är det enda vi behöver tänka på och att vi helt kan strunta i att förstå dess kopplingar till regionen. Därmed gör vi både kurderna i Syrien och resten av regionens kämpande folk en enorm björntjänst. På sina håll strider PYD tillsammans med FSA mot IS. Ändå är vänsterns generella inställning sympati gentemot PYD, men misstänksamhet eller rentav antipati mot FSA. Få förstår att vi faktiskt även måste stödja FSA om vi vill se ett nederlag för IS och andra reaktionära grupper inklusive Assad-regimen.

Anledningen till att den arabnationalistiska regim som i decennier förtryckt kurderna tolererar Rojava är att den är upptagen med att slåss mot FSA. Om den lyckas besegra FSA står kurderna på tur. Endast genom att besegra både IS och Assad kan Rojava och den revolutionära rörelsen i Syrien överleva och bygga ett hållbart alternativ. Den behöver också länkas ihop med andra progressiva krafter i regionen. Just nu ser det väldigt dystert ut i Egypten, Bahrain och Libyen. Men det finns möjligheter: HDP i Turkiet, det arabisk-judiska Joint list i Israel, palestinska vänsterkrafter. Även i Tunisien har ett utrymme för sådana krafter byggts upp.

Det behövs en ny upprorsvåg i regionen. 2011 var bara första steget i en lång och komplex utveckling (revolutioner är inga enkla historier!). Kurderna flyttar fram positionerna i Turkiet, Syrien och Irak (på gott och ont). Men vi väntar fortfarande på ett genombrott i Iran. Varför detta ointresse för kurderna i Iran och PYD:s iranska systerorganisation PJAK? Vänstern borde visa ett större intresse för studenterna, arbetarna och andra demokratikämpar i Iran. En iransk revolt skulle ge syre åt alla progressiva krafter i regionen inklusive kurderna. Solidariteten med PYD är bra, men det måste byggas vidare. Hur hänger Rojava ihop med kurderna i Iran? Hur ser situationen ut i Iran? Hur hänger det hela ihop med regionen i stort? Att studera, förstå och agera är ju det vi ska vara bäst på! Internationalism är ju vänsterns hjärta.

Alla som stödjer Rojava borde ta nästa steget och läsa på om Syrien och kurdfrågan i Iran och den vidare regionen.

Vänsterpartiet borde byta namn

Om tre veckor går Danmark till val. Det danska vänsterpartiet Enhedslisten förespås göra ett rekordval. Uppstickarpartiet som innan förra valet 2011 bara hade cirka 2% väntas öka från 6% till uppemot 10% av rösterna i det kommande valet. Det borde väcka frågor för Vänsterpartiet i Sverige att besvara. Varför går det så dåligt?

Ett intressant fenomen som visas i många opinionsundersökningar är att skillnaden mellan valresultat och det förtroende partiet i allmänhet och partiledaren Jonas Sjöstedt har är ganska anmärkningsvärt. I Novus i december 2014 hade Sjöstedt ett förtroende på 22% och partiet hade förtroende av 19% i Sifo februari 2015. Det borde betyda att partiet har potential att vara ett 10%-parti snarare än ett ensiffrigt parti. Av någon anledning väljer människor som har förtroende för partiets politik att inte lägga sin röst på V på valdagen. Av egen erfarenhet känner jag också personer som överväger att rösta på V ända fram till valdagen då de av någon anledning ryggar tillbaka.

Val har blivit för många ett sätt att uttrycka sin egen personlighet. Hen tänker i termerna ”jag är si eller så” och vill uttrycka det via valurnan snarare än att bara bedöma vilken politik som är bäst för samhället. I ett sådant läge har ett parti som Miljöpartiet med ett positivt namn dragningskraft på människor som vill visa att de är moderna miljömedvetna människor alldeles oavsett partiets faktiska politik (som inte är riksdagens bästa på miljöområdet). Många har dessutom svårt för att ta personlig ställning på den politiska höger-vänsterskalan. De ser det som att en röst på V förutsätter att hen säger ”jag är vänster” och känns inte det rätt så väljer personen att inte rösta på V alldeles oavsett om de har förtroende för partiets politik. Egentligen är det ointressant vad väljarna väljer att kalla sig så länge de stödjer en politik för mindre klyftor och för social rättvisa. Spanska Podemos ledare har uttryckt det som att ”vi pratar inte vänster eller höger, utan oss här nere och de där uppe” och det är ju egentligen kärnan i traditionell vänsterpolitik.

Jag menar alltså att Vänsterpartiet allvarligt bör överväga ett namnbyte. Ett blogginlägg är ingen plats för namnförslag, men ett enkelt namn som till exempel Solidaritet! som sammanfattar kärnan i partiets politik och ideologi skulle kunna göra en skillnad. Partiet har svårligen något att förlora på ett namnbyte och det är därför värt ett försök.

Med namnbytet borde det följa en helt annan äkta image av folklighet istället för den falska bilden av politikerproffs jag tycker partiet försökte utstråla under valrörelsen. Bort med slipsar och kostymer! Låt Jimmie Åkesson stå där med sin kostym och lyxlön och försöka låtsas representera vanligt folk. Vänsterpolitik är det som representerar vanligt folks intressen, men det måste också synas med sådan tydlighet att ingen kan missa det. Partiet måste dessutom skaffa sig ett formspråk att använda i affischer och material. Som det är nu spretar det åt alla håll och ingen av dem fungerar. Att bara skriva ”Inte till salu” på ett gult plank duger inte. Det handlar inte om stora kostnader utan bara insikten att bild och formgivning har betydelse även för att kommunicera progressiv politik. Att högfärdigt döma ut det som ytligheter är att lämna fältet fritt för högern att lura på folk sin skitpolitik förpackad i trevligt omslag.

/A

Varför klassism döljer hur klassexploatering och rasism fungerar

Intersektionalitet handlar om hur olika former av förtryck samverkar. Det är ett nödvändigt verktyg för oss som vill avskaffa alla former av förtryck och exploatering. Däremot innebär det inte att all form av förtryck och exploatering fungerar på samma sätt. Det finns en avgörande skillnad i hur förtryck baserat på etnicitet och hur kapitalets exploatering av arbete fungerar. Kapitalisten som äger produktionsmedel tjänar ekonomiskt på att arbetaren bara har sin arbetskraft att sälja för sin överlevnad. Det är ett ekonomiskt exploateringsförhållande. Den vita arbetaren har dock inget att tjäna ekonomiskt på att rasifierade arbetare får lägre lön eller har otrygga arbetsförhållanden. Den etniskt skiktade arbetsmarknaden leder på sikt till lönedumpning och försämrade villkor för hela arbetarklassen. Den enda som tjänar ekonomiskt på att arbetare har skilda villkor beroende på etnicitet och andra faktorer är kapitalisterna.

Det stämmer att invandrare och rasifierade förtrycks i ett samhälle baserat på institutionell diskriminering. Det är dock inte lika självklart att den vita majoritetsbefolkningen i verklig mening tjänar på det förhållandet även om det kan ge en falsk känsla av makt och tillfredsställelse att sparka neråt. Återigen är det kapitalisterna som är de riktiga vinnarna på diskrimineringen och rasismen som splittrar arbetarklassen.

Här blir det alltså ett problem när hen tror att exploatering baserad på klass och förtryck baserat på etnicitet fungerar på samma sätt. Därmed tror man att motståndet måste organiseras på samma sätt. Arbetarklass mot överklass blir rasifierade mot vita. Det finns inget gemensamt ekonomiskt intresse mellan arbetaren och kapitalisten. Exploateringsförhållandet kan bara avskaffas genom arbetarklassens självständiga organisering i kamp mot kapitalet. Däremot skulle jag vilja säga att det finns ett gemensamt intresse mellan vita och rasifierade arbetare att enas i en kamp mot rasismen och för social rättvisa. Jag är medveten om att separatistisk kamp av rasifierade också har en viktig roll att spela, men den enade kampen är en central beståndsdel i antirasismen i allmänhet och antifascismen i synnerhet.

Det är också väldigt viktigt att förstå skillnaderna mellan två överlappande samhällsfenomen: fascismen och rasismen. Även om många fascistiska rörelser är rasistiska så är inte rasismen den enda beståndsdelen. Fascismen förnekar existensen av klassmotsättningen och är aggressivt antisocialistisk och antidemokratisk. Den attackerar allt den anser verkar upplösande av den rådande samhällsordningen: hbtq-personer, feminismen, minoriteter, modern konst osv. Det som skiljer SD från your everyday Folkparti-rasism är inte bara att de förespråkar repatriering av invandrare utan också att de inte kommer nöja sig förrän all självständig arbetarorganisering, liberal opposition, feminism och normupplösande tendenser smulats sönder tillsammans med den parlamentariska flerparti-demokratin. Den som relativiserar Sverigedemokraterna genom att ställa dem bredvid vardagsrasismen och strukturell diskriminering spelar ett mycket farligt spel. Det är viktigt att intersektionella krafter inte bara är goda antirasister utan också att det tar sin uppgift som antifascister på lika stort allvar. Det menar vi förutsätter att vi i vår intersektionella analys och kamp mot alla former av förtryck och exploatering sätter oss in i hur de olika förhållandena fungerar och inte slentrianmässigt applicerar samma strategier på alla frihetskamper.

Som en side note kan vi också konstatera att begreppet klassism som är tänkt att radas upp bredvid sexism och rasism bidrar än mer till sammanblandningen av olika strategier. Det finns tillfällen där vi diskuterar klassförakt separerat från det ekonomiska exploateringsförhållandet, till exempel att vi kritiserar någon som gör åtlöje av folk som tittar på Melodifestivalen istället för att lyssna på opera. Det är också viktigt ibland, men då duger begreppet klassförakt mycket väl i en svensk kontext. Det finns ingen mening att hitta på en ny -ism. Det finns redan en -ism som beskriver exploateringsförhållandet: kapitalism.

Antirasistisk feminism, marxism och varför Fi/V misslyckas

Tänkte idag att det är ett mer utbrett problem med antirasister och feminister och anarkister som inte läser Marx än socialister som inte läser Fanon eller de Beauvoir. Jag menar att studiet av marxismen och de omvälvande insikter den ger saknas allt för mycket idag. Jag har inte varit jätteduktig på det själv men jag tycker alla aktivister åtminstone måste försöka ge sig i kast med Kapitalet men också kortare skrifter av centrala marxister. Om vi inte förstår kapitalismen och dess enda raka motsats socialismen så kan vi inte heller till fullo förstå kolonialismen, rasismen och patriarkatet.

Vettig intersektionalitet inbegriper marxismen och inte bara vänsterliberalt “klassperspektiv” där klass läggs bredvid kön som en jämställdhetsfråga mellan kapitalister och arbetare. Vi vill inte ha jämlikhet mellan klasser utan avskaffa hela klassförhållandet mellan de som bara har sin arbetskraft att sälja för sin existens och de som äger produktionsmedlen och gör vinst på andras arbete. Hela systemet som bygger på ackumulation av kapital framför människans sociala behov och naturens bevarande. Det kan en bara få djupare insikter om genom marxismen.

Jag oroas över en aktivistgeneration som förvisso vet allt om vithet, privilegier, tolkningsföreträde och kulturell appropriering men många gånger alldeles för lite om kapitalismen och den breda gemenskap som krävs för att avskaffa den och bygga något bättre. Som vid en läsning av detta inlägg direkt kommer anta att skribenten är gammal mossvänster som inte förstår feminism och antirasism och som säger att klass kommer först. För att förekomma den anklagelsen så kan jag väl skriva att jag har fötterna fast förankrade i feminism, antirasism och socialism. Jag ser styrkan i den kombinationen och har svårt att begripa folk som anser att hen företräder en mer utspädd feminism eller antirasism för att hen också har ett socialistiskt perspektiv.

Det kan vara på sin plats att påminna om att marxismen varit en av de ideologiska pelarna för Svarta Pantrarna, svart feminism, Angela Davis och Bell Hooks. Antirasister och feminister måste hitta tillbaka till socialismen på samma sätt som vänsterradikala med få undantag tagit till sig antirasism och feminism.  Det är bara att titta på tal och event på 1 maj, 8 mars och Socialistiskt forum för att se att vänstern inte direkt visar motstånd till feminism och antirasism. Däremot visar till exempel Fi ett motstånd mot allt som heter socialism eller vänster.

Aktiviströrelserna går just nu i cirklar utan något mål i siktet bortom nästa tweet, personfejd eller upprördhet över ett rasistuttalande eller polisingripande. Det är förståeligt och kan behövas också men vi måste likt våra grekiska och spanska vänner börja se målet om social och ekonomisk samhällsförändring. Hur tar vi makt och hur förvaltar vi den borde vara de frågor vi självsäkert ställer oss och andra.  Vi behöver de stora visionerna. Utan frågorna om makt och ägande blir visionerna tunna. Att tillaga visioner på enbart antirasism och feminism men inte socialism är som att salta men inte peppra maten.

Jag tror också att det är förklaringen till Fi:s misslyckande att ta sig in i riksdagen. Med större social och ekonomisk skärpa hade Fi kunnat samla ihop de förortsröster och arbetarklassröster som partiet enligt alla undersökningar rent objektivt inte har. Nu tror jag inte att Fi är det parti som kan bli ett svenskt Podemos. Jag tror inte längre att V har den flexibilitet eller mod som det skulle kräva. Partiföreträdare viftar hela tiden bort tankar om radikal omdaning i folklig riktning av partiet: släng kostymerna, våga prata om mer än vinster i välfärden, byt namn, våga väsnas och synas! Kanske borde V eller något annat vänsterparti lära av den energi och ungdomlighet som den antirasistiska feminism med Fi i spetsen lyser av. Samtidigt som den antirasistiska feminism måste lära av den socialistiska grund som intersektionalitet vilar på och som en gång i tiden byggde ett någorlunda rättvist samhälle i Sverige och som fortfarande har den enda nyckeln till ett alternativ till kapitalismen.

/A