V bör vara mer än sociala teknokrater

Vänsterpartiet bör vara mer än sociala teknokrater som i skuggan av S arbetar för små reformer som glasögonbidrag mm. Det är sällan uppenbart för allmänheten att de har just Vänsterpartiet att tacka, inte sällan kapar Socialdemokraterna åt sig äran. Nästan omärkbart har vi kommit att bli Socialdemokraternas bästa valarbetare där regeringspartiet just nu rusar framåt i opinionen medan vår ökning – om mätningarna håller i sig – är på en eller två procentenheter. Men det spelar väl ingen roll vem som får äran, är inte det viktiga att folk får det lite lite bättre? Eller? Den radikala vänstern är inte en socialbyrå eller Röda korset – vi kämpar för systemförändring, för arbetarklassen vid makten över produktionen och samhället. Vi står för reformer om de tar oss närmare målet om arbetarklassens frigörelse och ekonomisk demokratisering. När vi i koalitionen med ett i grunden nyliberalt S-etablissemang endast får igenom smärre reformer som inte bara maskerar denna partielits ruttenhet (se bara behandlingen av flyktingar, funktionsnedsatta, sjukskrivna) utan också inger falskt förtroende för detta maktparti så tar vi oss längre bort från systemförändringen.
 
Det enda regeringssamarbete och de enda framdrivna reformer som är av värde är de som utmanar systemet och stärker de radikala krafterna. Spanska Podemos, franska La France Insoumise och Sandersrörelsen sitter inte vid maktens bord och driver igenom små reformer idag – de siktar på att vinna opinionen för visionen om systemförändring och att en dag förändra samhället i grunden. Om vi tittar på Corbyn, isländska Gröna vänstern eller den portugisiska vänsterregering ser vi att det går att vinna masstöd för denna linje och på allvar utmana systemet och se över krönet till en framtid som bara är mänsklighetens.
/A
Advertisements

Tre wake up calls inför V-kongressen

Vänsterpartiets partistyrelse, hittills med bred förankring i partimajoriteten, håller fast vid den inslagna vägen av samarbete med Socialdemokraterna och försiktiga reformer. Stora visioner och program får för tillfället stå tillbaka, styrelsen avslår till exempel ett program för delvis lånefinansierade massiva satsningar på välfärd och klimat. Partiledningen tittar nöjt på fallande arbetslöshetssiffror, enskilda framgångar med sociala reformer och en blygsam opinionsframgång. Jag menar att de invaggat sig i falsk säkerhet och tror att den här vägen ska vara farbar även framöver. Det är dags för ett wake up call. Vänsterpartiet måste se den kommande politiska realiteten och den kursändring som krävs redan. Här är tre wake up calls inför kongressen:

1. Alliansen har dödat budgetsamarbetet

Alliansen säger att de inte tänker släppa fram en rödgrön minoritetsregering. SD kommer inte heller göra det. En majoritet i riksdagen tänker rösta nej till en sådan regering. Det finns ingen anledning att tro att de bluffar. En rödgrön majoritet förutsätter a) kraftiga framgångar för Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet b) att Miljöpartiet klarar riksdagsspärren. Finns nog ingen politisk bedömare som tror att S kommer kunna få 40% i valet eller att V kommer få tvåsiffrigt röstetal, det tror inte ens någon i Vänsterpartiets ledning. Därför har Alliansen i princip dödat det rödgröna budgetsamarbetet.

2. Nej, det går inte bra nu

Ekonomin har vänt och arbetslösheten sjunker. Visserligen. Men klyftorna är stora, välfärden brister och många känner att utvecklingen går åt fel håll. Sverigedemokraterna vinner mark parallellt med en ultrakonservativ våg inom Moderaterna och Kristdemokraterna, ja även Liberalerna fortsätter lyfta slöjförbud och främlingsfientlig signalpolitik. Vi kan närmast prata om en brunblå majoritet samtidigt som V – de som borde kanalisera frustrationen över samhällsproblemen – inte ens når tvåsiffrigt opinionsstöd. Politiskt går det kraftigt åt fel håll och socialt kämpar folk. Då hjälper det föga att man kan peka på snygga kurvor i diagrammet och kan pricka av enskilda sociala reformer.

Visst, framgångar för V kan skönjas i opinionsmätningar. Men erfarenheten från 2010 &  2014 visar att V brukar gå ner sista veckorna inför valet och valresultatet landar alltid runt två procent lägre än vad mätningarna visar i förväg. Ha detta i åtanke: 7-8% för V i mätningar översätts ofta till 5-6% i valet. Mätningarna tenderar att överskatta partier som är starka i storstäder och bland välutbildade – till exempel V.

3. Vänstern förlorar på tappad självständighet.

Storbritannien, Frankrike, Spanien, Sandersrörelsen i USA mfl visar att vänstern växer där den går fram med ett starkt och från etablerade socialdemokratiska partieliter självständigt program. Det motsatta har också visats: vänstern går kräftgång där den binder upp sitt projekt till mittenorienterade samarbetspartners. La France Insoumise lärde sig av Podemos och Sanders, Vänsterpartiet måste också lära sig av andra erfarenheter. Det går inte längre att vifta bort med “det där är andra situationer”. Uppenbarligen har man trots olika politiska realiteter vunnit framgångar byggda på samma radikala självständiga anda.

Vad kan göras?

Budgetsamarbetet som ligger på dödsbädden har varit en hämsko på Vänsterpartiet som parti, vår styrka ligger i att vara ett radikalt parti för de 99%. Det är detta framtidens vägval kongressen borde våga göra. Bland annat genom att rösta igenom motionen Totalrenovera Sverige och liknande förslag som vågar bryta med den inslagna färden mot återvändsgränden. 

/A

Totalrenovera Sverige! #V2018

Vänsterpartiet har i samband med kongressen 2018 chansen att gå fram med ett tydligt folkligt vänsteralternativ som kan pressa tillbaka klyftorna och den växande brunhögern. En stark motion i denna riktning som är upp till beslut är Totalrenovera Sverige och här skriver vi kort om anledningen till varför vi stödjer den.

Det politiska läget är allvarligt. Blåbrun majoritet i riksdagen, en grotesk samhällsdebatt och nazister som erbjuds utrymme. Klyftorna är stora, funktionsnedsatta förvisas till instutionsförhållanden och mammor får föda barn i bilen. Ingen vänsterperson kan se detta och känna sig lugn med omplåstrande reformer.

Det enda som kan ta oss ur det politiska katastrofläget är en offensiv vänster. Titta på Corbyn, Sanders, Melenchon – alla går de starkt framåt med ett offensivt investeringsprogram. Hur många exempel behöver vi ha för att dra någon lärdom? Det behövs ett wake up call, S är inte förmögna att göra upp med nyliberala doktriner och de drömmer om en koalition med C och L. Det går inte att utesluta att de efter en intensiv valkampanj med Vänsterpartiet vid sin sida vänder helt om och bildar blocköverskridande koalition givet det parlamentariska läget.

Statens överskott ligger idag på 875 miljarder kronor och överskottsmålet är tillsammans med skarpa begränsningar på hur mycket staten får låna en järnboja på vänsterpolitiken. Endast genom att göra upp med nyliberala svenska käpphästar, som faktiskt till och med är mer extrema än EU:s budgetregler, kan Vänsterpartiet gå fram med en offensiv politik för jämlikhet. Det är fullt ekonomiskt realistiskt med investeringar som motsvarar 120 miljarder kr extra per år vilket i sin tur skulle generera ytterligare 80 miljarder kr i dynamiska skatteintäkter, dvs. skatteintäkter till följd av ökad aktivitet i ekonomin. Statens upplåningsränta är historiskt låg (under 1%) och det är läge för delvis lånefinansierade satsningar i den storleksordningen.

De tar ifrån funktionsnedsatta personlig assistans och förvandlar liv till helveten, de driver ensamkommande barn till självmord med hänvisning till “kostnader” och cancersjuka fastnar i vårdkön. Det finns ingen röst för alla oss som är fly förbannade över orättvisorna. Vänsterpartiet måste vara den rösten och Vänsterpartiet skulle gå starkt framåt på att anta den rollen. Vi – liksom Melenchon och andra vänsterkrafter- måste sikta på att bli ett 20%-parti 2018. Sikta högt och våga stå upp för ett tydligt vänsteralternativ. Ställ er bakom motionen Totalrenovera Sverige och fyra av en sjuhelsikes valkampanj! YES WE CAN!

Ps. Om du är medlem i V kan du redan idag ställa dig bakom den och om deadline för din partiförening eller ditt partdistrikt inte passerat skicka in den för beslut på lokal partinivå (Uppsala och Västernorrland m.fl. har redan ställt sig bakom den).  Se Facebook-sidan Totalrenovera Sverige för att läsa hela motionen och eventuellt skicka till din partiförening/distrikt.

/A & R

Ska vi hjälpas åt? #V2018

Ska vi hjälpas åt? Svaret på den frågan definierar hur samhället bör se ut. Det Sverige arbetarrörelsen byggde vilade på ett jakande svar på den frågan. Det Sverige som fanns historiskt innebar misär och elände för den överväldigande majoriteten. Hungeruppror och arbetarklassens organisering tiden fram till revolutionsåret 1917 och åren därefter tvingade de härskande att gå med på allmän rösträtt utan åtskillnad efter förmögenhet, först 1921 även utan könsåtskillnad. Först därefter kunde arbetarrörelsens faktiskt storslagna frihets- och välfärdsprojekt sjösättas. De rika tvingades dela med sig av de enorma förmögenheter som arbetarklassens slit hade skapat. Genom progressiv beskattning – att de rika betalar procentuellt mer i skatt – så omfördelades samhällets ekonomiska värden och välfärdsstaten Sverige kunde se sitt ljus.

Men de senaste decennierna har säkert de allra flesta känt att sammanhållningen och välfärden är på dekis. Klyftorna ökar och vård, skola och omsorg dras med resursbrist, särskilt i förorten och glesbygd. Många söker efter svar. Sverigedemokraternas version går starkt hem hos vit glesbygd där de kan exploatera socialt missnöje och sedan gammalt ingrodda fördomar politiskt. Det är invandrarnas fel, säger de och då vänder man bort uppmärksamheten från problemets kärna.

Välfärdslandet överlever endast när vi alla efter förmåga hjälps åt. “Förtrollningen” bryts när skatterna sänks, i reella siffror mest för de rika, och var och en istället ska klara sig bäst de kan på sin egen plånbok. Intäkterna till den gemensamma kassan i hushållet Sverige minskar och dess medlemmar får i högre utsträckning förlita sig på egna fickpengar. De stora med mycket pengar klarar sig bättre än de små med lite pengar.

Sverige har visat historiskt att när skatterna särskilt för de rikaste höjs då kan välfärden spridas ut och utvecklas. När skatterna sänks så följer åtstramningar och en välfärd som sjunker undan. Dagens ETC publicerade nyligen siffror från Statistiska Centralbyrån som visade att jobbskattebidragen fram tills nu har kostat statskassan 795 miljarder kronor i uteblivna intäkter.

Men har inte borgarna rätt när de menar att skattesänkningarna har lett till lägre arbetslöshet? Den borgerliga sidan påstår att arbetslösheten beror på att “det inte lönar sig att arbeta” dvs att människor tappar lusten och väljer att inte arbeta för att de betalar några hundralappar mer eller mindre i skatt. De får det att låta som att det överhuvudtaget inte finns en brist på arbetstillfällen utan att det regnar ner jobb som folk av bekvämlighet inte vill ta. Hur bekvämt det nu är att leva på socialbidrag med de tuffa livsvillkor det innebär… Men borgarna försöker övertyga väljarna om att skattesänkningar ger fler arbeten och därmed simsalabim större intäkter till den gemensamma kassan. Som om välfärden skulle bli svagare ju högre den progressiva beskattningen är – ett falskt påstående som går emot hela den faktiska historien om välfärdslandet Sverige. Det går också emot SCB:s statistik (se bild) som visar att arbetslösheten under Reinfeldt-åren faktiskt steg och höll sig kvar på en hög nivå även flera år efter finanskrisen 2008 (den steg till exempel mellan 2011-2012 och höll sig på den nivån fram till 2014). Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitik utvärdering i Uppsala har i sin granskning heller inte kunnat se någon jobbeffekt av jobbskattebidraget.

Skärmavbild 2017-10-21 kl. 18.29.33
Finanskrisen är givetvis en faktor men det förklarar inte hela uppgången som med den bakvända borgerliga logiken i så fall borde ha parerats av skattesänkningarna. Det finns helt enkelt inget som helst belägg att skattesänkningar ger större skatteintäkter. Det bevisliga magplasket för den borgerliga ekonomiska akrobatiken kan bara maskeras hjälpligt genom att hänvisa alltihopa till finanskrisen.

Ändå har den S-ledda regeringen i stort lämnat jobbskattebidragen orörda och de kostar fortfarande runt 100 miljarder kronor årligen. Och då har vi inte pratat om slopandet av arvs- och förmögenhetsskatten, RUT- och räntebidragen samt återkommande sänkningar av bolagsskatten. Dessa skattesänkningar har totalt sett i kronor gått mest till välmående medelklass och framförallt de allra rikaste. Ja, skattesystemet är riggat för att gynna de rikaste – titta bara på det faktum att de allra rikaste som har stora intäkter från aktier faktiskt betalar procentuellt mindre skatt än vanliga löntagareDessa saker är förklaringen till att välfärden har kronisk resursbrist och att vi går miste om hundratusentals arbetstillfällen inom offentlig sektor med omnejd.

Den historiska erfarenheten av välfärdsbygget Sverige och dess tillbakagång de senaste decennierna, synlig i offentlig statistik pekar på de verkliga orsakerna bakom samhällsproblemen och erbjuder oss en väg framåt om vi vågar se den. I klartext: den progressiva beskattningen måste utökas och utvecklas för att klyftorna ska kunna bekämpas och välfärden återuppbyggas för 2000-talet. Det finns idag ett parti i riksdagen som har ett program i den riktningen: Vänsterpartiet. I riksdagen står de ensamma i kravet på återinförd arvs- och förmögenhetsskatt, rejält nedtrappade jobbskattebidrag för de som tjänar mycket och kapitalskatter som kommer åt de allra största förmögenheterna samtidigt som de vill bekämpa skatteflykten till rikemansparadisen. V har ett omfattande program för satsningar för jobb, välfärd och klimat samtidigt som de kan stå upp för mänskliga rättigheter här hemma och utomlands. Det är en politik som på allvar kan rusta upp välfärden för de som redan bor här och samtidigt rusta upp asylmottagandet så att vi kan vara ett öppet och humant land som klarar integrationen. Mot hopplösheten och skrämselretoriken från övriga partier står Vänsterpartiets Vi fixar det. Läs på om deras politik, ta särskilt och kika på partiets förslag till valplattform. Se några av förslagen nedan och jämför med vad de andra partierna säger. Vi tror att du kommer hålla med oss om att V är valets starkaste alternativ för oss som tror på sammanhållning, solidaritet och öppenhet.

Skärmavbild 2017-10-21 kl. 18.18.54

 

Lär av exemplen V – budgetsamarbetet är en återvändsgränd

Såhär i budgettider låter Vänsterpartiets ledning nöjdare än vanligt. Arbetslösheten går ner, statens finanser ser bra ut och partiet får igenom några av sina reformer. De tror att det här också ska leda till opinionsframgångar. V-ledningen tror att de ska ses som ett ansvarstagande parti som får igenom förbättringar genom budgetsamarbetet med S-MP-regeringen. Tyvärr är det här enligt alla kända exempel ett recept för ett misslyckande för vänstern – en rörelse vars hela livsluft är samhällskritiken och viljan till djupgående förändringar. Jacobin magazine listade nyligen de exempel där vänsterpartier ingått i center-vänster-regeringar – och misslyckats. Frankrike, Italien, Norge, Danmark, Island och Grönland tillsammans med Sverige visar hur den vänster som tonar ned oppositionsrollen förlorar mark.

Strategin att försöka förhindra Socialdemokraterna från att gå ännu längre till höger och kompromissa med den egna politiken för att få igenom några få punkter är en återvändsgränd.

They often justify joining these administrations by reasoning that having a left party in government will at least block the most regressive policies and keep a more reactionary formation from taking power. These parties also believe government participation will increase their credibility in the eyes of voters and members, ultimately strengthening their prospects to govern on their own. Twenty-five years of history, however, suggest that these expectations are rarely met.

Franska PCF som ingick i en koalitionsregering med Socialistpartiet 1997 lyckades inledningsvis få igenom några viktiga reformer men tvingades snart att ställa sig bakom ett omfattande privatiseringsprogram. Det straffade sig hårt och partiet kom aldrig upp i de nivåerna igen. I Italien fick Rifondazione Comunista uppleva en ännu hårdare smäll efter regeringsåren 2006-2008 då partiet gjorde allt för att undvika en Berlusconi-regering. I koalition med den politiska mitten försvarade partiet samma nedskärningar de tidigare hade motsatt sig. Partiet är numera helt utraderat från parlamentet.

Utvecklingen har kanske inte varit lika dramatisk i Skandinavien men även här ser vi tydligt samma tendens, visar Jacobin magazine.

We see similar trajectories in other Scandinavian left parties: the Norwegian Socialist Left Party (SV) watched its support plummet from 8.8 percent to 4.1 percent during its period in government (2005–2013). The Swedish Left Party (V) faced a similar decline. A decade after its 1998 far-left, EU-critical campaign won 12 percent of the vote, it softened its radical image and joined a red-red-green alliance. In 2014, the party found support from only 5.6 percent of voters.

Denmark’s Socialist People’s Party (SF) ran a similar left-wing and EU-critical campaign in 2007, capturing 13 percent. In 2011, it conducted a more moderate campaign in hopes of joining government, and its support fell to 9.2 percent. Its subsequent participation in a center-left coalition lowered its popularity even more. In 2015, it won just 4.2 percent of the vote.

Nu har inte regeringen Löfven drivit igenom en bred nedskärningspolitik, förutom på till exempel assistansområdet, och V ingår inte i regeringen. Men budgetsamarbetet har onekligen lett till att V:s egna politik har hamnat i skuggan och att partiet inte lika skarpt kan kritisera Löfvens alldeles för svaga politik. Sverige är ett av de länder i världen som länge haft de snabbast stigande klyftorna och välfärden behöver betydligt mer resurser. Att i detta läge behålla stora delar av Alliansens skattesänkningar som främst gått till välbeställda duger inte. En vårbudget med tre miljarder i reformer är en fjutt jämfört med de över 100 miljarder jobbskatteavdragen kostar varje år. Räntan är också historiskt låg, regeringen kan låna till investeringar för framtiden. Vänsterpartiet medverkar inte till en investeringsbudget som kan skapa ett jämlikt och hållbart Sverige. De marginella minskningarna i arbetslöshet är inte tillräckligt stora för att skapa hopp bland allmänheten. Det här kommer ha ett pris för Vänsterpartiet också. Det kan redan idag räkna med att valresultatet landar ungefär där det landade 2010 och 2014 om det fortsätter på samma spår. Att opinionsmätningarna som vanligt visar på högre siffror för V i mellanvalsåren är inget att hurra över, erfarenheten visar att resultatet blir sämre på valdagen (Se diagrammet från Poll of polls nedan). Folk förstår inte varför de ska välja V istället för S när de upplevs vara för lika.

Skärmavbild 2017-04-20 kl. 15.58.25.png

De positiva exemplen för vänstern finns just nu istället i de länder där de vågar stå för sin egen politik, sin folklighet och sin samhällskritik istället för att begränsas av samarbeten med en socialdemokrati på väg högerut. Melenchons kampanj i Frankrike är det färskaste exemplet, sedan tidigare finns spanska Podemos och Sanders-kampanjen.  I brittiska Labour ser vi istället exempel på en återvitaliserad socialdemokrati som söker sig vänsterut.

Är partiledningen nöjda med att ligga på 5% och få igenom en del reformer så är det bara att tuffa vidare. Om de vill att partiet ska växa som sina motsvarigheter i många andra europeiska länder är det dags att ändra strategi. För att åtminstone undvika katastrof måste de se till att under inga omständigheter gå med på fortsatt vinstjakt i välfärden, bryter regeringen det löftet måste budgetsamarbetet hävas.

Vad händer bortom Aleppo?

Regimen och dess allierade står i ett militärt dilemma efter Aleppo. Ska de gå efter rebellstyrkorna i deras fäste i Idlib-provinsen och därmed riskera ett framryckande IS utanför Palmyra? IS återtagande av Palmyra är en huvudvärk för de ryska ledarna som skyller det hela på att USA ska ha släppt ut massa jihadister från Mosul i Irak. Men enligt den förre ryske toppgeneralen Yury Baluyevsky som ska ha uttalat sig i ryska nyhetsbyrån Interfax var det hela ett utslag av militärstrategiska misstag från Rysslands sida. Övermod efter övertagandet av Aleppo riskerar att leda in regimen i fler misstag. Vi får se vad överenskommelsen om en ”politisk lösning” mellan Turkiet-Ryssland-Iran leder till, men de har rätt när de i presskonferensen säger att ”det finns ingen militär lösning”. Slaget är alltså militärt sett inte över och kan inte vara över. Nedan en karta över läget i början av december:

_93030684_iraq_syria_control_624_12dec

Utanför Damaskus i rebellfästet Östra Ghouta som domineras av 10 000 soldater ur gruppen Islams armé har regimen en annan utmaning. I andra områden kring Damaskus som Daraya, Moadamiyat al-Sham och al-Waer har regimen ingått avtal om vapenstillestånd och evakueringar  av civila och rebeller. De hoppas uppnå samma sak i Östra Ghouta som under lång tid utsatts för en utsvältningstaktik från regimen.  Området har faktiskt större befolkning än östra Aleppo, poängterar Syrienkännaren Aron Lund i Aljazeera, och har hamnat i skymundan från andra skeenden.

Söder om Damaskus i Daraa-provinsen råder en vapenvila mellan regimen och de rebellgrupper som kontrollerar större delen av området (se kartan). Men rebellerna är inbegripna i en bitter strid med IS som använder sig av bilbomber och terror. Nyligen mördade IS rebellkommendanten Abdulnour al-Nassan från FSA:s Southern Front (ARA news, 6/12). FSA:s kamp mot IS i Daraa har förts bortom strålkastarljuset. De har förhindrats av USA att rycka fram mot regimen och förenas med motståndet i bland annat Östra Ghouta eftersom de räds att IS då skulle stärkas.

Bortom det politiska och militära spelet fortsätter det mänskliga lidandet runtom i Syrien. En hjärtekrossande historia kommer från belägrade Damaskus-förorten Douma där 10-årige Bilal och hans bror Ibrahim, 15, berättar om hur de greps av styrkor från Islams armé när de stal en sandal för att kunna köpa en bit bröd (Syria Deeply, 16/12). I enlighet med gruppens sharia-uttolkningar sattes Bilal i fängelse tillsammans med vuxna i milisens ökända fängelse och Ibrahim dömdes till tvångsarbete i en underjordisk tunnel. Modern, änkan Um Ibrahim, jobbar nu med att städa bättre bemedlade Douma-bor, inklusive soldater i Islams armé. Det är en illustration över hur de krafter som stred för revolutionens ideal om social rättvisa alltmer har hamnat i kläm mellan en bestialisk regim och islamiska reaktionärer.

Trumpismen växer fram ur neoliberalismen och terrorkrigen

Det har skrivits mycket om hur valet av Donald Trump är en ”whitelash”, en reaktion från vita som ser sina privilegier utmanas av svarta, latinos och muslimer. Visst är det så många Trump-väljare uppfattar saken: att det vita Amerikas påstått storslagna förflutna nu hotas av minoriteter och yttre hot. Sannolikt tror de också att Trumps angrepp på minoriteter samtidigt ska stärka den egna positionen.

Frågan är dock om vi ska överta Trump-väljarnas upplevelser och yttranden som enda förklaringsmodell för ultrahögerns valseger. Hur är det med de underliggande materiella villkoren som är med och formar värderingar, identiteter och uppfattningar? Arbetslöshet, klyftor och sociala villkor – bör inte också det vara en del av analysen?

Per Björklund skriver i sin inledare i Fria tidningen om flera undersökningar som visar att många Trump-anhängare faktiskt också anger ekonomin som en anledning till att de röstade på Trump. Det behöver inte vara så enkelt att alla Trump-väljare nödvändigtvis själva är arbetslösa och därför röstar på Trump. Det finns de som är det och det finns de som tvärtom har det mycket gott ställt. Däremot förenas de av att de gärna beskyller sociala problem i samhället såsom arbetslöshet på ”de andra”. Den ena vill skylla problem som drabbat denne och dess närmaste på underordnade grupper, den andre vill inte se sin rikedom som orsak till den förstes problem (och framförallt inte att den förstnämnde ska vända sin ilska mot detta förhållande).

Vi tenderar att överbetona den direkta individuella erfarenheten. Jag har själv aldrig varit hemlös men att se hemlösa i min kommun och förstå att politiker inte tycks bry sig om problemet väckte mitt politiska engagemang i tonåren. Jag såg att hemlösheten berodde på maktfullkomliga politiker som prioriterar de som redan har framför de som inte har någonting alls. De som istället trodde att det berodde på invandringen drog naturligtvis helt andra slutsatser. Poängen är att en behöver inte vara personligen drabbad av ett samhällsproblem för att dra politiska slutsatser.

Det finns också en mellannivå: den som bor i en stad där industrier läggs ner känner med de släktingar, vänner och grannar som förlorar sina jobb. Det väcker ilska som om den inte kanaliseras rätt riskerar att slå mot de som inte är skyldiga till förhållandet.

I ett USA som – liksom andra länder – fick se människor förlora sina hem samtidigt som skattebetalarna köpte ut bankerna efter finanskrisen 2008 är ilskan stor och kanaliseras inte alltid rätt. Sanders kanaliserade den ilskan till konstruktiva politiska förslag, Trump kanaliserade det till hat mot minoriteter och Clinton retade istället upp många ännu mer med sina kopplingar till Wall street och stora donationer. När Trump i valkampanjen blev den enda ventilen för missnöjet så var det kanske inte så konstigt ändå att han vann. Det märks också på att de som drabbats än hårdare av krisen – svarta och andra minoriteter – inte slöt upp bakom Clinton på det sätt hennes kampanj hade förutsett. Bernie Sanders hade i alla opinionsundersökningar ett massivt försprång framför Trump – till skillnad från Clintons hela tiden mindre marginaler. Jag tror att de har rätt de som säger att Sanders hade kunnat klå Trump – Sanders hade kanaliserat både vita missnöjesröster och mobiliserat liknande röster bland minoriteter.

Det är ett faktum att neoliberalismen både skapade de materiella villkoren för missnöjet och att Clinton som representant för denna ordning knappast kunde mobilisera den breda segermarginal som krävdes för en säker seger.

Iraks oljetillgångar och marknader var stängda för multinationella bolag ända tills den amerikanska invasionen 2003 ändrade på den saken. Resultatet blev miljardkontrakt för oljeindustrin, vapenindustrin och privata kontrakterare i en dittills onåbar marknad. Det krävde såklart en förevändning godtagbar för den amerikanska allmänheten: terrornojan och rädslan för muslimen efter 11 september blev den perfekta jordmånen. ”USA är hotat av Saddam som har samröre med extrema islamister och bygger massförstörelsevapen som kan användas mot oss”, det blev lögnen som legitimerade invasionen av Irak.

Hur kan världen vara förvånad över att ett decennielångt ”krig mot terrorismen” där muslimer blir ett hot, fråntas sina rättigheter och avhumaniseras som en fiende som är legitim att döda producerar något så groteskt som Donald Trump? Är han inte bara en förlängning av George W Bush, en som öppet säger det USA:s ledning och CNN/Fox News hela tiden insinuerat?

Den som hävdar att Trumpismen inte har något att göra med neoliberalismen och imperialismen har många saker att blunda för och förtränga.

/A