Ett syskonpar har varit inlåsta mitt ute i skogen av en våldsam förälder som satt dem på svältdiet. En dag lämnas dörren olåst och en möjlighet att slippa förnedringen och hungern öppnar sig. Men ett av syskonen tvekar: vad ska vi äta, hur ska vi klara oss därute? Skogen är mörk och ogästvänlig, troligtvis kommer de ha svårt att hitta något att äta de första dagarna. Men, säger det andra syskonet, om vi klarar oss igenom de första dagarna kommer vi kanske hitta ut ur skogen och komma till en stad där vi kan bygga upp våra liv igen. Det kommer vara svårt, vi kanske kommer vara lika hungriga i början men åtminstone lever vi i frihet och utan förnedring.
Situationen för Grekland inför folkomröstningen kan liknas vid förhållandet för de båda syskonen. Grekland har mer eller mindre stått under Trojkans tvångsförvaltning med välfärden och demokratin satt på en svältdiet. Demokratin var mer eller mindre omintetgjord i och med att grekerna fick samma åtstramningspolitik dikterad av EU och IMF oavsett om socialdemokraterna Pasok eller högerns Ny Demokrati vann valen. Syriza bars däremot fram av väljarna för att de lovade att en röst på dem gör skillnad, att demokratin under deras regering har en mening och att folkviljan respekteras. Anledningen till att folkomröstningen brännmärks av europeiska mainstream-politiker och massmedia är att de förväntar sig att den grekiska regeringen precis som alltid ska strunta i vad det grekiska folket vill och köra på med den dikterade åtstramningspolitiken. Det är ett direkt antidemokratiskt synsätt som är ovärdigt Europas folk.
Likt den våldsamma föräldern hotar Trojkan med ekonomiskt kaos och fördjupad hunger om Grekland lämnar fångenskapen och stapplar ut i friheten och demokratin. Men den trygghet EU erbjuder är den så kallade tryggheten i garanterad hunger och förnedring. Grekerna har levt i fattigdom och ekonomisk kaos under EU:s diktat i flera år och det går inte längre att skrämma dem till lydnad. De kan mycket väl komma till slutsatsen att det är bättre att vara fattig men fri än att vara fattig och förtryckt.
EU:s politiker och massmedia har inte fällt en enda tår över de arbetslösa och sjuka greker som begått självmord när deras sociala försäkringar och sjukvård slagits sönder. Nu fäller de krokodiltårar över grekerna vid bankomatköerna men i själva verket gråter de över bankerna och det nyliberala euro-projektet som hotas av ett grekiskt nej. Skulle de oroa sig för vanliga grekers tillgångar och arbetstillfällen skulle de ha krävt ett omedelbart förstatligande av stora banker och viktiga storföretag. Det skulle vara det effektivaste sättet att förhindra kapitalflykt och att arbetstillfällen försvinner. Men EU:s politiker vill knappast dämpa Greklands fall vid en euro-exit utan vill att det ska bli en varning för andra europeiska länder. Fast allra mest är de oroliga för att Grekland efter den inledande skakiga turen återigen ska få makt över sin egen valuta och centralbank, att skatterna återigen ska gå till att bygga upp landet istället för att betala av på skuldberget.
De är livrädda för att Greklands vänsterregering faktiskt ska lyckas och visa att ett annat, demokratiskt och socialt, Europa är möjligt. Folkomröstningen är en möjlighet att bryta med den enda vägens politik och återuppliva demokratin i väst. Därför bör alla genuint demokratiska krafter i Europa och världen kraftfullt stödja och uppmuntra grekerna till att rakryggat sända ut ett rungande nej till nyliberalism och diktaturfasoner. Det kan till synes vara ett hopp ut i det okända men den som inte vågar kan aldrig flyga i frihet.
Socialism eller برابری 