Myten om Libyen som det nya Irak

Det finns många myter om Mellanöstern även inom vänstern. En av dem är myten att NATO-insatsen i Libyen var ett nytt Irak och att det är en läxa vi måste dra i Syrien. Nedan försöker jag utmana den myten.

Skribent: Arash

Vi kan ju börja med att konstatera att Irak invaderades av hundratusentals USA-ledda soldater och ockuperades i nästan ett decennium innan en USA-lojal sekteristisk regering fick överta ansvaret för säkerheten. Resultatet känner vi till: ett blodbad med enligt vissa uppgifter över en miljon döda, sekterism och ett land i sönderfall.

Det fanns inget folkligt uppror mot Saddam utan USA gick in på helt eget bevåg med falska förevändningar om massförstörelsevapen. Det var en illegitim ockupation med oljefält och miljardkontrakt för ögonen.

I Libyen reste sig miljoner människor i ett uppror inspirerat av den arabiska våren mot den väststödde Gaddafi. Regionens folk krävde bröd, frihet och social rättvisa och ville se ett slut på korrupta regimer – så också i Libyen. Det var inte en amerikansk “konspiration” när arabvärldens folk reste sig mot väststödda marionetter som Mubarak, Ben Ali och Jordaniens kung Abdullah. Inte heller när de reste sig i ett Libyen och ett Syrien som alltmer öppnat sitt land för västerländska investeringar och samarbeten för stora värden.

Gaddafi reagerade – föga oväntat – med militärt våld och eskalerade upproret till ett inbördeskrig. När Gaddafi-styrkorna närmade sig “revolutionens huvudstad” Benghazi i öster vädjade revolutionärerna om flygunderstöd. Väst ställde upp med en flygförbudzon – självklart inte av några humanistiska principer men på något sätt låg det i västs intressen – och revolutionärerna kunde störta Gaddafi efter lite mer än ett halvår. Libyen ockuperades aldrig av utländska arméer till skillnad från Irak.

Dödssiffror är alltid svåra att ringa in, men beroende på källor ligger dödssiffran i det libyska inbördeskriget 2011 på någonstans mellan 10 000 och 25 000 döda – människor som fallit offer för Gaddafi-styrkorna, rebellernas beskjutning och NATOs bombningar. Libyen inledde stapplande steg mot fria val där sekularister vann tätt följda av islamister men sjönk snabbt ner i laglöshet och förvirring. 2014 utbröt ett nytt inbördeskrig mellan konkurrerande regeringar och miliser. Enligt Libya Body Count har 4000 människor hittills dött i det nya inbördeskriget.

Upproret och NATO-insatsen ledde inte till en rak väg mot stabilitet och fred. Frågan är dock om ett fortsatt inbördeskrig mellan Gaddafi och rebellerna idag hade lett till ett mer stabilt och fredligt Libyen och framförallt till lägre dödssiffror – för det var ju alternativet till NATO-insatsen. Det räcker att titta på Syrien för att förstå att svaret är ett rungande nej.

I Syrien, där vi inte har sett en flygförbudzon mot regimen, har någonstans mellan 250 000 och 350 000 människor dödats sedan 2011 och inget slut på kriget är i sikte. ISIS har etablerat sitt kalifat som sträcker sig över Syrien och Irak. Över 4 miljoner syrier har flytt utomlands. Enligt UNHCR hade under 2013 över 5000 libyer flytt landet, enligt franska Le Monde hade i början av 2014 600 000 och en miljon libyer – främst anhängare till den forne diktatorn – flyttat till Tunisien.

Hur vi än ser på det är inte Libyen ett nytt Irak och frånvaron av en flygförbudzon hade inte skapat stabilitet, mindre extremism och lägre dödssiffror – det är bara att titta på Syrien för att inse det. Det betyder inte att revolutionen i Libyen har lyckats upprätta stabilitet och att förverkliga revolutionens mål om frihet och social rättvisa. Revolutioner är sällan enkla historier och involverar alltid flera steg över år och årtionden. Snabba och illa underbyggda slutsatser som suddar ut alla nyanser underlättar inte vår förståelse av revolutionära processer.

Vi borde identifiera de progressiva krafter och tendenser som finns i upproren och utsträcka vårt fullaste stöd och solidaritet. Att rygga tillbaka inför komplexa skeenden och kräva en enkel verklighet som aldrig har existerat kan inte vara en revolutionär vänsters uppgift.

Advertisements

Bortom Rojava: hur går vänstern vidare?

Den romantiserade bilden av en ö av frihet och social rättvisa i ett brinnande Mellanöstern är visserligen tilltalande. Men självstyret i Rojava är inte en ö och kan inte överleva som en sådan. Den uppstod uteslutande som ett resultat av upproret i Syrien och revolutionsvågen i regionen. Revolutionen förde samman araber, assyrier och kurder från olika trosinriktningar. När armén militariserade konflikten anslöt sig många, även kurder, till Fria syriska arméns breda flora av enheter. Medan Kurdiska nationella rådet KNC anslöt sig till revolutionen valde PYD att förhålla sig neutralt och förhandla om en vapenvila med regimen. Syriska regimstyrkor drog sig tillbaka från vissa kurdiska områden och överlät kontrollen helt eller delvis till PYD. Det är bakgrunden till självstyret i Rojava.

Intressant nog uppvisade stora delar av svensk vänster ett ointresse för Syrien i synnerhet och arabiska våren i allmänhet. Alltså samma utveckling som ledde fram till Rojava. Därför finns det en missuppfattning om att Rojava är det enda vi behöver tänka på och att vi helt kan strunta i att förstå dess kopplingar till regionen. Därmed gör vi både kurderna i Syrien och resten av regionens kämpande folk en enorm björntjänst. På sina håll strider PYD tillsammans med FSA mot IS. Ändå är vänsterns generella inställning sympati gentemot PYD, men misstänksamhet eller rentav antipati mot FSA. Få förstår att vi faktiskt även måste stödja FSA om vi vill se ett nederlag för IS och andra reaktionära grupper inklusive Assad-regimen.

Anledningen till att den arabnationalistiska regim som i decennier förtryckt kurderna tolererar Rojava är att den är upptagen med att slåss mot FSA. Om den lyckas besegra FSA står kurderna på tur. Endast genom att besegra både IS och Assad kan Rojava och den revolutionära rörelsen i Syrien överleva och bygga ett hållbart alternativ. Den behöver också länkas ihop med andra progressiva krafter i regionen. Just nu ser det väldigt dystert ut i Egypten, Bahrain och Libyen. Men det finns möjligheter: HDP i Turkiet, det arabisk-judiska Joint list i Israel, palestinska vänsterkrafter. Även i Tunisien har ett utrymme för sådana krafter byggts upp.

Det behövs en ny upprorsvåg i regionen. 2011 var bara första steget i en lång och komplex utveckling (revolutioner är inga enkla historier!). Kurderna flyttar fram positionerna i Turkiet, Syrien och Irak (på gott och ont). Men vi väntar fortfarande på ett genombrott i Iran. Varför detta ointresse för kurderna i Iran och PYD:s iranska systerorganisation PJAK? Vänstern borde visa ett större intresse för studenterna, arbetarna och andra demokratikämpar i Iran. En iransk revolt skulle ge syre åt alla progressiva krafter i regionen inklusive kurderna. Solidariteten med PYD är bra, men det måste byggas vidare. Hur hänger Rojava ihop med kurderna i Iran? Hur ser situationen ut i Iran? Hur hänger det hela ihop med regionen i stort? Att studera, förstå och agera är ju det vi ska vara bäst på! Internationalism är ju vänsterns hjärta.

Alla som stödjer Rojava borde ta nästa steget och läsa på om Syrien och kurdfrågan i Iran och den vidare regionen.

Jemen: tips för en nykter vänsteranalys

Jemen fortsätter sjunka ner i kaos med saudiska flygbombningar och strider mellan de shiitiska houthierna och sunnitiska grupper mer eller mindre allierade med al-Qaida och IS. I ett sådant här läge är det lätt för delar av vänstern att välja sida enligt en tvåpolig världsuppfattning. En del kommer rusa till houthiernas stöd i anti-imperialismens namn och för att stödja vad som uppfattas som ett motstånd till IS.

Det är lätt att sympatisera med shiiterna i Jemen som marginaliserats och diskriminerats under lång tid. Samtidigt måste man hålla i huvudet att Jemen är ett land med miljoner fattiga och där en enskild grupp som förvisso länge varit marginaliserad med vapen i hand mycket väl kan förvandlas till en ny förtryckare.

I veckans Dokument utifrån visades hur houthierna efter att ha gripit makten avancerar söderut mot sunnitiska områden och det tidigare socialistiska södra Jemen. De förnekar att de har en sekteristisk agenda men likväl har de tillsatt shiitiska imamer i sunni-moskéer i huvudstaden Sanaa och infört shiitiska böneritualer. De extrema sunniterna kring al-Qaida och IS är betydligt öppnare med sin sekterism där shiiter fördöms som avfällingar men det är inte skäl nog att välja det dåliga före det sämre.

Överhuvudtaget måste vi se bortom uppdelningen mellan sunni och shia – detta är i första hand en politisk och geo-politisk konflikt. Saudiarabien har gång på gång intervenerat militärt i det fattiga grannlandet. Fria tidningens Per Björklund skriver i veckan om hur den saudiska monarkin stöttade den shiitiska kungen i Nordjemen när denne ställdes inför ett republikanskt uppror på 1960-talet. Saudiarabien är fortfarande intresserat av att upprätta en landkorridor till Indiska oceanen för att minska sitt beroende av oljetransporterna genom Hormuz-sundet där Iran har ett stort inflytande. USA har också ett intresse av att skydda sitt inflytande över Jemen och sin flygbas i södra Jemen mot de antiamerikanska houthierna. Saudiarabien är också rädda för ett internt shia-färgat uppror mot den sunnitiska monarkin.

Saudiarabiens anspråk uppbackade av USA måste tillbakavisas och protester höjas mot flygbombningarna och allt tal om invasion. Om houthiernas framryckning och maktövertagande kastade ner Jemen i fördjupat kaos är det inget mot vad en saudiskledd invasion skulle innebära. Når houthierna södra Jemen där också en fientligt inställd rörelse för självbestämmande finns förutom de sunnitiska stammar houthierna strider mot idag, innebär det också förvärrade strider.

Våren 2011 reste sig miljoner jemeniter i ett uppror som tvingade bort diktatorn Ali Abdullah Saleh. Deras förhoppningar om demokrati och social rättvisa har tyvärr grusats för överskådlig framtid. Saleh har enligt flera uppgifter konspirerat med de tidigare fienderna i houthierna för att avsätta sin efterträdare Abd-Rabbu Mansour Hadi som nu är i landsflykt i Saudiarabien. Mansour Hadi var inte heller mycket till demokrat då han valdes som ensam kandidat i presidentvalet 2012. Om det är någon sida vi ska välja så är det just de unga demokrater som förde arabiska våren till Jemen. De har visserligen marginaliserats av det politiska kaoset och striderna, men det finns ingen anledning att i deras frånvaro stödja deras fiender – oavsett om det är Iran-vänliga houthier eller Saudiarabien.

/A

Peshmerga och kurdiska nationalismens baksidor

Human Rights Watch rapporterade i februari att det regionala kurdiska självstyret KRG i norra Irak och Peshmerga kan ha begått brott i spåren av kontraoffensiven mot IS. I områden som tagits tillbaka från IS har arabiska flyktingar förvägrats rätten att återvända, arabiska hem har förstörts och i andra har kurdiska familjer fått ta över arabiska hem. Jag är medveten om att Saddams brutala arabiseringskampanjer fördrev kurder och ersatte dessa med arabiska invånare. Men det finns inget som säger att en tidigare förtryckt folkgrupp inte kan skapa en stat som förtrycker andra folkgrupper och att vi bör acceptera detta på grund av historien.

Nationalismens idé att varje folk behöver en egen stat för att överleva och utvecklas måste avfärdas även när det gäller kurderna. Det är både en falsk och omöjlig idé. Falsk eftersom nationen är en konstruerad och godtycklig gemenskap, omöjlig eftersom om varje folk skulle sträva efter en egen stat så skulle det vara permanent blodbad i världens alla hörn.

Vänsterns uppgift är att betona klassgemenskap över nationsgränser. Dock finns det ofta hinder för denna klassgemenskap som måste lösas. En sådan är diskriminering av kurderna: att de förvägras rätten till sitt eget språk och kultur, att de förvägras rätten till självbestämmande och ekonomisk rättvisa. Men lösningen ligger inte i en självständig kurdisk stat. Staten Kurdistan skulle skapas genom en gränsdragning som går genom Turkiet, Syrien och Iran och den myriad av folkgrupper som bor inom dessa områden. Vi pratar om en delning av tre stater för att bilda en fjärde. Gränser dras ofta i blod, det är bara att titta på exempelvis Indien och Pakistans separation. Att det har krävts inbördeskrig i både Irak och Syrien för att former av kurdisk självständighet ska växa fram säger en del.

Det finns alltså all anledning för vänstern att vara skeptisk till den form av kurdisk nationalism som KRG företräder. Det finns andra kurdiska rörelser som PKK i Turkiet och dess syriska och iranska motsvarigheter som inte är lika nationalistiska. PKK företräder inte en delning av Turkiet utan vill se mänskliga rättigheter och demokratiskt självbestämmande för kurderna inom nuvarande gränsdragningar. Ändå har dess syriska gren PYD tidigare knappast betonat gemenskapen med övriga Syrien som rest sig i ett uppror mot regimen som länge förtryckt kurderna. Medan andra kurder varit aktiva i revolutionen, såväl genom etniskt blandade rörelser som kurdiska partier, så valde PYD i början samförstånd med regimen. PYD kunde ta över kontrollen över vissa områden för att avlasta den syriska armén och hålla Fria syriska armén ute. Jag pratar inte om ett direkt stöd till regimen utan att PYD enbart såg till snäva nationella och partipolitiska intressen.

Det är positivt att PYD sedan hösten 2014 har gått ihop med FSA-enheter för att strida mot IS och för att kämpa för ett fritt demokratiskt Syrien som garanterar alla folks rättigheter. Att stora delar av vänstern har valt att komplett ignorera den alliansen och stödja PYD men inte den syriska revolutionen eller FSA är ett på sätt och vis farligt agerande. Istället för att betona arabers, kurders och assyriers gemensamma intressen av att kämpa mot en blodbesudlad kapitalistisk regim har man endast betonat kurdernas intressen av att separera sig från övriga Syriens intressen. Här har man alltså betonat nationalism istället för klass. Det värsta är väl ändå att när man har gjort detta har man gjort det med ursäkten att PYD företräder ”klassorganisering” i Kurdistan. Den allians av kurdiska arbetare, medelklass och även kapitalister som kämpar för kurdernas legitima sak är i vilket fall inte exempel på gränsöverskridande klassorganisering i Syrien. En sådan skulle naturligtvis organisera både arabiska och kurdiska arbetare. Det är som att man glömmer att PYD är en kurdisk rörelse när man tror att de företräder lösningen på hela Syriens problem.

När man gjort detta har man spelat ut den kurdiska frågan mot den arabiska våren. Den enda rimliga hållningen är ju ett stöd till den arabiska vårens folkuppror OCH ett stöd till kurdernas demokratiska och mänskliga rättigheter. Jag är övertygad om att ett större självbestämmande för kurderna, en rimligare fördelning av oljeinkomster och ekonomisk utveckling är möjlig i en gemensam demokratisk och rättvis stat. Det är samma övertygelse som gör att jag även är anhängare till en gemensam demokratisk och sekulär stat för både araber och judar i Palestina.

/A

Egen stat inte alltid lösningen – från Kurdistan till Palestina

Vi ska bara börja texten med att säga att vi i grunden står för en demokratisk och sekulär stat för både judar och araber i Palestina. Vårt stöd till palestiniernas kamp för rättvisa utmynnar inte i en palestinsk-arabisk stat vid sidan av en judisk stat. Den demokratiska sekulära enstatslösningen blir alltmer den enda realistiska och är inte längre bara en vacker vision.
Frågan är också om kurdernas kamp för sina rättigheter verkligen bör utmynna i ett stöd för en kurdisk stat. Kurderna har förvägrats rätten att tala och utbilda sig på sitt eget språk, utsatts för etnisk rensning och folkmord samt systematisk diskriminering. Det är bakgrunden till den kurdiska separatismen. Det är tanken att kurdernas rättigheter bara kan uppfyllas inom ramen för en egen stat. Men alla kurdiska rörelser förespråkar inte längre självständighet. PKK förespråkar istället demokratisk konfederalism dvs att kurderna bör söka demokratiskt självbestämmande för de kurdiska samhällena inom ramen för rådande nationalstater istället för att bryta sig loss i en egen stat. Som Öcalan formulerade det i en översatt text i Arbetaren:
För Kurdistan är den demokratiska konfederalismen en rörelse som inte tolkar rätten till självbestämmande som rätten till en nationalstat, utan utvecklar sin egen demokrati i trots mot politiska gränser. En kurdisk samhällsstruktur kommer att utvecklas genom skapandet av en federation av kurder i Iran, Turkiet, Syrien och Irak, och genom att de enar sig på högre nivåer bildar de ett konfederalt system. Inom systemet kommer by- och stadsförsamlingar att etableras och deras delegater betros med verkligt beslutsfattande… Så länge som de nationella regeringarna i Iran, Irak, Turkiet och Syrien respekterar de demokratiskt konfederala lagarna kommer det kurdiska folket att följa deras lagar, och på så vis kommer gemensamma nämnare att uppstå.
Den samhällsmodellen har redan etablerats i delar av de kurdiska områdena, t.ex. i norra Syrien. Kontrasten är stor mot de kurdiska områdena i norra Irak där det borgerliga KDP deltog i USA-invasionen i Irak och utnyttjat kaoset efter ockupationen och nyligen IS blodiga härjningar till att flytta fram positionerna och utropa självständighet. Gränserna för en kurdisk stat i norra Irak kommer oundvikligen dras i blod som så många gånger förr när stater delas. Det bör också tilläggas att det kurdiska styret i norra Irak knappast är progressivt, istället har ett kurdiskt Dubai med glansiga skyskrapor och tiggare på gatorna byggts upp. Styret är idag en lojal USA-allierad i regionen med (ironiskt nog) goda relationer till staten Israel som förtrycker ett annat folk utan stat.
Kurderna lever i ett område som utgörs av en etnisk mosaik. Turkmener, azerer, assyrier och många andra minoriteter är diskriminerade av centralmakter och flera minoritetsrörelser har egna självständighetssträvanden – ja, ibland överlappar områdena den tänkta kurdiska staten. Att lösningen på minoriteters legitima strävan efter rättigheter skulle vara att varje grupp bildar sin egen nationalstat är ett recept på balkanisering av regionen. Människor tillhörande olika folkgrupper bor också utspridda bortom de tänkta gränserna. Vad som kommer hända med kurder som idag bor utanför den tänkta kurdiska staten respektive t.ex. araber som bor inom gränserna för denna eventuella stat är högst oklart. Ett ensidigt utropande av en kurdisk stat kan mycket väl utlösa förföljelser mot kurder som bor utanför dess gränser. Den sortens etnisk rensning IS framfart innebär har visat sig vara det som krävs för att starta en process för kurdisk självständighet i norra Irak.
Sanningen är att en demokratisering av hela regionen som erkänner kurdernas nationella rättigheter och deras rätt till ekonomisk och social utveckling på lika villkor skulle göra den kurdiska separatismen överflödig. Problemet är diskriminering, förtryck och brist på mänskliga rättigheter. Lösningen är inte alltid nödvändigtvis en egen stat – varken i Palestina eller Kurdistan. Det är värt att tänka på även i ett Europa med nationella strävanden i Skottland, Katalonien och andra håll.
Socialistisk politik för jämlikhet och social rättvisa som gör upp med diskriminering och rasism och tillerkänner minoriteters rätt till självbestämmande inom gemensamma stater är ofta en mycket bättre och fredligare lösning. I längden behöver världen inte fler gränser och nationalstater – utan tvärtom. Det klasslösa och statslösa samhället, kommunismen, är ju vad vi strävar efter.

IS: Många intressen inblandade

I början var jag säker på att IS kommer drivas tillbaka lika snabbt och plötsligt som de drog fram. Att de irakiska generalerna la benen på ryggen inför ISIS framryckning och lämnade soldaterna utan order och utrustning och därmed lämnade fältet fritt för ISIS att ta över baser och tunga vapen var mysko. Gick i linje med Assad-regimens taktik, där ISIS läts ta över armébaser och hela provinser utan större motstånd för att kunna agera kontrarevolutionär kraft och vinna stöd för regimen i omvärlden. Helt klart har IS uppfyllt flera strategiska intressen för en rad stater, när den uppgiften är uppfylld kommer IS drivas tillbaka lika plötsligt som de kom fram. Vi får se om den analysen stämde när IS drivs bort från Kobane med massiva USA-bombningar som tidigare uteblivit nu i ryggen. Många intressen är inblandade, försöker lista några nedan:

– Iran: vill närma sig väst. IS har gett Iran chansen att bli en av ”the good guys” och delta i ett gemensamt projekt med USA och väst.

– Syrien: vill få stöd av väst. IS har dragit in USA i en bombkampanj som tydligen även omfattar andra (mer genuina) rebeller. USA och Assad bombar tillsammans, Obama kommer knappast bomba regimen nu.

– Turkiet: vill försvaga kurdernas position i Syrien och Turkiet. Syriens revolution har frigjort de kurdiska områdena från den arabnationalistiska regimen och blivit ett exempel för alla kurder i regionen. IS attack mot de kurdiska självstyrande samhällena har varit välkommet för Turkiet.

– USA: vill stärka sin roll i Irak som de blev tvungna att dra sig tillbaka (nåja) från. IS öppnar dörren för större amerikansk inblandning i Irak. T o m dörren för återockupation av Irak står öppen ifall det skulle ligga i USA:s intressen (tveksamt just nu).

– Kurdiska regionala styret (KRG) i Irak. Kaoset i Irak har erbjudit KRG chansen att flytta fram positionerna och tar steg mot självständighet. Ska tilläggas att IS skakat om den etniska sammansättningen i Irak, kurdiska flyktingströmmar till KRG:s områden, och araber, turkar och andra icke-kurder som flytt åt andra hållet. När IS motats bort kan vi nog räkna med en annan etnisk sammansättning i t ex Kirkuk.

– Shiaregimen i Irak. Mycket uppmärksamhet har naturligtvis gått till IS massakrer på shiiter och andra grupper. Det har pratats mindre om den shiadominerade armén och de extrema shiamilisernas massakrer mot sunniter och andra i motoffensiven mot IS. I klarspråk kan vi utgå från att armén och miliserna bedriver etnisk rensning för att stärka shiadominansen i de södra provinserna.

– USA och Iran och Saudi (och gud-vet-vem). Sekterismen och den etniska rensningen öppnar dörren för ett tredelat Irak med försvagad centralmakt där stormakter och regionala makter får fritt spelrum för sina intressen och affärer. Detta har diskuterats öppet i USA under många år.

– Vapenindustrin, även Sverige! Ockupationen av Irak var goda affärer för vapenindustrin. Vapen exporterades till USA och shiaregimen i Irak. Dessa vapen har nu hamnat i IS händer och späder på konflikten som ju längre den pågår desto mer gynnar vapenindustrin.

– Ryssland. Sålde nyligen stridsplan till Irak med syftet att bekämpa IS. Tar fokus från Ukraina, gör Rysslands stöd till Assadregimen mindre kontroversiellt. Säkert fler saker.

– Nu har jag inte ens gått in på oljeindustrin och de företag som kommer få kontrakt för att ”återuppbygga” Irak och Syrien. Förvänta er stora affärer.