Frihetlig vänster bör fördöma repressionen i Rojava

PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.

Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.

Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.

Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.

Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.

Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.

/Arash

Advertisements

6 punkter om PKK/Rojava

Skriver om PKK:s nya ideologi och Rojava i veckans Internationalen. I korta drag kom jag fram till följande efter en analys:

  1. Öcalan beskriver ideologin som bortom höger-vänster, klass är inget centralt tema.
  2. Rojavas vision är en blandekonomi med kooperativa inslag.
  3. Projektet liknar en nationalstat med decentraliserade inslag.
  4. Systemet domineras av Demokratiska unionspartiet PYD och relationen till Kurdiska nationalrådet är inte friktionsfritt.
  5. Etnocentrism: självorganiseringen baseras på etnicitet och kan därför öppna potentiellt för konkurrerande nationella strävanden.
  6. Amerikanska vapenleveranser till PYD-koalition och bombunderstöd samt PYD:s goda ryska kontakter hotar underminera Rojavas utsikter som progressivt alternativ.

Läs gärna hela artikeln på Internationalen:

http://www.internationalen.se/2015/12/rojava-bortom-revolutionsromantiken/

/A

Peshmerga och kurdiska nationalismens baksidor

Human Rights Watch rapporterade i februari att det regionala kurdiska självstyret KRG i norra Irak och Peshmerga kan ha begått brott i spåren av kontraoffensiven mot IS. I områden som tagits tillbaka från IS har arabiska flyktingar förvägrats rätten att återvända, arabiska hem har förstörts och i andra har kurdiska familjer fått ta över arabiska hem. Jag är medveten om att Saddams brutala arabiseringskampanjer fördrev kurder och ersatte dessa med arabiska invånare. Men det finns inget som säger att en tidigare förtryckt folkgrupp inte kan skapa en stat som förtrycker andra folkgrupper och att vi bör acceptera detta på grund av historien.

Nationalismens idé att varje folk behöver en egen stat för att överleva och utvecklas måste avfärdas även när det gäller kurderna. Det är både en falsk och omöjlig idé. Falsk eftersom nationen är en konstruerad och godtycklig gemenskap, omöjlig eftersom om varje folk skulle sträva efter en egen stat så skulle det vara permanent blodbad i världens alla hörn.

Vänsterns uppgift är att betona klassgemenskap över nationsgränser. Dock finns det ofta hinder för denna klassgemenskap som måste lösas. En sådan är diskriminering av kurderna: att de förvägras rätten till sitt eget språk och kultur, att de förvägras rätten till självbestämmande och ekonomisk rättvisa. Men lösningen ligger inte i en självständig kurdisk stat. Staten Kurdistan skulle skapas genom en gränsdragning som går genom Turkiet, Syrien och Iran och den myriad av folkgrupper som bor inom dessa områden. Vi pratar om en delning av tre stater för att bilda en fjärde. Gränser dras ofta i blod, det är bara att titta på exempelvis Indien och Pakistans separation. Att det har krävts inbördeskrig i både Irak och Syrien för att former av kurdisk självständighet ska växa fram säger en del.

Det finns alltså all anledning för vänstern att vara skeptisk till den form av kurdisk nationalism som KRG företräder. Det finns andra kurdiska rörelser som PKK i Turkiet och dess syriska och iranska motsvarigheter som inte är lika nationalistiska. PKK företräder inte en delning av Turkiet utan vill se mänskliga rättigheter och demokratiskt självbestämmande för kurderna inom nuvarande gränsdragningar. Ändå har dess syriska gren PYD tidigare knappast betonat gemenskapen med övriga Syrien som rest sig i ett uppror mot regimen som länge förtryckt kurderna. Medan andra kurder varit aktiva i revolutionen, såväl genom etniskt blandade rörelser som kurdiska partier, så valde PYD i början samförstånd med regimen. PYD kunde ta över kontrollen över vissa områden för att avlasta den syriska armén och hålla Fria syriska armén ute. Jag pratar inte om ett direkt stöd till regimen utan att PYD enbart såg till snäva nationella och partipolitiska intressen.

Det är positivt att PYD sedan hösten 2014 har gått ihop med FSA-enheter för att strida mot IS och för att kämpa för ett fritt demokratiskt Syrien som garanterar alla folks rättigheter. Att stora delar av vänstern har valt att komplett ignorera den alliansen och stödja PYD men inte den syriska revolutionen eller FSA är ett på sätt och vis farligt agerande. Istället för att betona arabers, kurders och assyriers gemensamma intressen av att kämpa mot en blodbesudlad kapitalistisk regim har man endast betonat kurdernas intressen av att separera sig från övriga Syriens intressen. Här har man alltså betonat nationalism istället för klass. Det värsta är väl ändå att när man har gjort detta har man gjort det med ursäkten att PYD företräder ”klassorganisering” i Kurdistan. Den allians av kurdiska arbetare, medelklass och även kapitalister som kämpar för kurdernas legitima sak är i vilket fall inte exempel på gränsöverskridande klassorganisering i Syrien. En sådan skulle naturligtvis organisera både arabiska och kurdiska arbetare. Det är som att man glömmer att PYD är en kurdisk rörelse när man tror att de företräder lösningen på hela Syriens problem.

När man gjort detta har man spelat ut den kurdiska frågan mot den arabiska våren. Den enda rimliga hållningen är ju ett stöd till den arabiska vårens folkuppror OCH ett stöd till kurdernas demokratiska och mänskliga rättigheter. Jag är övertygad om att ett större självbestämmande för kurderna, en rimligare fördelning av oljeinkomster och ekonomisk utveckling är möjlig i en gemensam demokratisk och rättvis stat. Det är samma övertygelse som gör att jag även är anhängare till en gemensam demokratisk och sekulär stat för både araber och judar i Palestina.

/A

Egen stat inte alltid lösningen – från Kurdistan till Palestina

Vi ska bara börja texten med att säga att vi i grunden står för en demokratisk och sekulär stat för både judar och araber i Palestina. Vårt stöd till palestiniernas kamp för rättvisa utmynnar inte i en palestinsk-arabisk stat vid sidan av en judisk stat. Den demokratiska sekulära enstatslösningen blir alltmer den enda realistiska och är inte längre bara en vacker vision.
Frågan är också om kurdernas kamp för sina rättigheter verkligen bör utmynna i ett stöd för en kurdisk stat. Kurderna har förvägrats rätten att tala och utbilda sig på sitt eget språk, utsatts för etnisk rensning och folkmord samt systematisk diskriminering. Det är bakgrunden till den kurdiska separatismen. Det är tanken att kurdernas rättigheter bara kan uppfyllas inom ramen för en egen stat. Men alla kurdiska rörelser förespråkar inte längre självständighet. PKK förespråkar istället demokratisk konfederalism dvs att kurderna bör söka demokratiskt självbestämmande för de kurdiska samhällena inom ramen för rådande nationalstater istället för att bryta sig loss i en egen stat. Som Öcalan formulerade det i en översatt text i Arbetaren:
För Kurdistan är den demokratiska konfederalismen en rörelse som inte tolkar rätten till självbestämmande som rätten till en nationalstat, utan utvecklar sin egen demokrati i trots mot politiska gränser. En kurdisk samhällsstruktur kommer att utvecklas genom skapandet av en federation av kurder i Iran, Turkiet, Syrien och Irak, och genom att de enar sig på högre nivåer bildar de ett konfederalt system. Inom systemet kommer by- och stadsförsamlingar att etableras och deras delegater betros med verkligt beslutsfattande… Så länge som de nationella regeringarna i Iran, Irak, Turkiet och Syrien respekterar de demokratiskt konfederala lagarna kommer det kurdiska folket att följa deras lagar, och på så vis kommer gemensamma nämnare att uppstå.
Den samhällsmodellen har redan etablerats i delar av de kurdiska områdena, t.ex. i norra Syrien. Kontrasten är stor mot de kurdiska områdena i norra Irak där det borgerliga KDP deltog i USA-invasionen i Irak och utnyttjat kaoset efter ockupationen och nyligen IS blodiga härjningar till att flytta fram positionerna och utropa självständighet. Gränserna för en kurdisk stat i norra Irak kommer oundvikligen dras i blod som så många gånger förr när stater delas. Det bör också tilläggas att det kurdiska styret i norra Irak knappast är progressivt, istället har ett kurdiskt Dubai med glansiga skyskrapor och tiggare på gatorna byggts upp. Styret är idag en lojal USA-allierad i regionen med (ironiskt nog) goda relationer till staten Israel som förtrycker ett annat folk utan stat.
Kurderna lever i ett område som utgörs av en etnisk mosaik. Turkmener, azerer, assyrier och många andra minoriteter är diskriminerade av centralmakter och flera minoritetsrörelser har egna självständighetssträvanden – ja, ibland överlappar områdena den tänkta kurdiska staten. Att lösningen på minoriteters legitima strävan efter rättigheter skulle vara att varje grupp bildar sin egen nationalstat är ett recept på balkanisering av regionen. Människor tillhörande olika folkgrupper bor också utspridda bortom de tänkta gränserna. Vad som kommer hända med kurder som idag bor utanför den tänkta kurdiska staten respektive t.ex. araber som bor inom gränserna för denna eventuella stat är högst oklart. Ett ensidigt utropande av en kurdisk stat kan mycket väl utlösa förföljelser mot kurder som bor utanför dess gränser. Den sortens etnisk rensning IS framfart innebär har visat sig vara det som krävs för att starta en process för kurdisk självständighet i norra Irak.
Sanningen är att en demokratisering av hela regionen som erkänner kurdernas nationella rättigheter och deras rätt till ekonomisk och social utveckling på lika villkor skulle göra den kurdiska separatismen överflödig. Problemet är diskriminering, förtryck och brist på mänskliga rättigheter. Lösningen är inte alltid nödvändigtvis en egen stat – varken i Palestina eller Kurdistan. Det är värt att tänka på även i ett Europa med nationella strävanden i Skottland, Katalonien och andra håll.
Socialistisk politik för jämlikhet och social rättvisa som gör upp med diskriminering och rasism och tillerkänner minoriteters rätt till självbestämmande inom gemensamma stater är ofta en mycket bättre och fredligare lösning. I längden behöver världen inte fler gränser och nationalstater – utan tvärtom. Det klasslösa och statslösa samhället, kommunismen, är ju vad vi strävar efter.