Frihetlig vänster bör fördöma repressionen i Rojava

PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.

Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.

Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.

Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.

Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.

Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.

/Arash

6 punkter om PKK/Rojava

Skriver om PKK:s nya ideologi och Rojava i veckans Internationalen. I korta drag kom jag fram till följande efter en analys:

  1. Öcalan beskriver ideologin som bortom höger-vänster, klass är inget centralt tema.
  2. Rojavas vision är en blandekonomi med kooperativa inslag.
  3. Projektet liknar en nationalstat med decentraliserade inslag.
  4. Systemet domineras av Demokratiska unionspartiet PYD och relationen till Kurdiska nationalrådet är inte friktionsfritt.
  5. Etnocentrism: självorganiseringen baseras på etnicitet och kan därför öppna potentiellt för konkurrerande nationella strävanden.
  6. Amerikanska vapenleveranser till PYD-koalition och bombunderstöd samt PYD:s goda ryska kontakter hotar underminera Rojavas utsikter som progressivt alternativ.

Läs gärna hela artikeln på Internationalen:

http://www.internationalen.se/2015/12/rojava-bortom-revolutionsromantiken/

/A

Vänsterns stora miss: FSA:s betydelse för Rojava

Det var några månader efter att stora delar av vänstern demonstrerat mot amerikanska attacker mot Assad-regimen efter de fruktansvärda gasattackerna och i största allmänhet uppvisat ett motstånd till att understödja Fria syriska armén. Alldeles i början av 2014 bröt det ut häftiga strider mellan FSA och ISIS. ISIS, på jakt efter sitt islamiska kalifat och föga intresserat av revolutionens seger, hade angripit både FSA-styrkor och andra rebellgrupper. ISIS anklagades för att vara del i ett försök från Assad-regimens sida att splittra rebellstyrkorna och tvinga dem att slåss på två fronter.

Assad-regimen hade länge förtryckt kurderna. Men det var först efter att den kurdiske aktivisten Mashal Tammo mördats av maskerade säkerhetsstyrkor i oktober 2011 som de kurdiska områdena på allvar anslöt sig till den syriska revolutionen. Med liten blodspillan lyckades kurdiska PYD:s väpnade gren YPG överta vissa kurdiska områden som regimen övergav inför hotet om en ny kurdisk front i upproret.

Kurderna var i stort uppdelade i PKK-trogna PYD och Kurdiska nationalrådet KNC. PYD försökte hålla sig utanför det syriska inbördeskriget medan andra kurder mer aktivt ville delta i den militära kampen mot Assad-regimen. Man kan antingen se det som opportunism från PYD:s sida eller en realistisk hållning efter förutsättningarna.

Med tanke på att Assad-regimens utdragna dödsryckningar öppnade upp utrymmet för ISIS så kan det dock ses som ett misstag att YPG inte redan från början anslöt sig till striderna mot Assad på FSA:s sida.

Kring 2012 var det tydligt att regimen försökte inte bara militarisera konflikten utan spä på sekterismen genom massakrer och etniska rensningar. Det skapade omedelbart en jordmån för grupper som al-Nusrafronten och ISIS. Dessutom släpptes många jihadister i de fångamnestier regimen införde hösten 2011.

Att regimen klamrade sig fast var det som möjliggjorde framväxten av reaktionära grupper. Om YPG hade anslutit sig till kampen mot Assad tillsammans med FSA, om FSA hade fått rejäla vapenleveranser och amerikanskt flygunderstöd – då hade antagligen inte IS växt fram med sådan styrka. YPG och FSA skulle dessutom vara mycket bättre rustade för den gemensamma strid mot IS som nu äntligen pågår. Jag ser ingen protestera mot amerikanskt flygunderstöd till kurdernas kamp mot IS, så det finns ingen anledning att uppröras över att jag stödjer amerikanskt flygunderstöd till FSA:s kamp mot IS och Assad.

Historien går inte att ändra, men vi måste här och nu förstå att IS inte bekämpas ensamt av YPG utan att vårt stöd också måste gå ut till FSA. Bryr vi oss på allvar om Rojava måste vi också förstå att den har en gemensam framtid med den syriska revolutionen. Överlever Assad-regimen har Rojava ingen framtid.

/A

Mer läsning:

Meet the YPG – intressant artikel i Vice