Trumpismen växer fram ur neoliberalismen och terrorkrigen

Det har skrivits mycket om hur valet av Donald Trump är en ”whitelash”, en reaktion från vita som ser sina privilegier utmanas av svarta, latinos och muslimer. Visst är det så många Trump-väljare uppfattar saken: att det vita Amerikas påstått storslagna förflutna nu hotas av minoriteter och yttre hot. Sannolikt tror de också att Trumps angrepp på minoriteter samtidigt ska stärka den egna positionen.

Frågan är dock om vi ska överta Trump-väljarnas upplevelser och yttranden som enda förklaringsmodell för ultrahögerns valseger. Hur är det med de underliggande materiella villkoren som är med och formar värderingar, identiteter och uppfattningar? Arbetslöshet, klyftor och sociala villkor – bör inte också det vara en del av analysen?

Per Björklund skriver i sin inledare i Fria tidningen om flera undersökningar som visar att många Trump-anhängare faktiskt också anger ekonomin som en anledning till att de röstade på Trump. Det behöver inte vara så enkelt att alla Trump-väljare nödvändigtvis själva är arbetslösa och därför röstar på Trump. Det finns de som är det och det finns de som tvärtom har det mycket gott ställt. Däremot förenas de av att de gärna beskyller sociala problem i samhället såsom arbetslöshet på ”de andra”. Den ena vill skylla problem som drabbat denne och dess närmaste på underordnade grupper, den andre vill inte se sin rikedom som orsak till den förstes problem (och framförallt inte att den förstnämnde ska vända sin ilska mot detta förhållande).

Vi tenderar att överbetona den direkta individuella erfarenheten. Jag har själv aldrig varit hemlös men att se hemlösa i min kommun och förstå att politiker inte tycks bry sig om problemet väckte mitt politiska engagemang i tonåren. Jag såg att hemlösheten berodde på maktfullkomliga politiker som prioriterar de som redan har framför de som inte har någonting alls. De som istället trodde att det berodde på invandringen drog naturligtvis helt andra slutsatser. Poängen är att en behöver inte vara personligen drabbad av ett samhällsproblem för att dra politiska slutsatser.

Det finns också en mellannivå: den som bor i en stad där industrier läggs ner känner med de släktingar, vänner och grannar som förlorar sina jobb. Det väcker ilska som om den inte kanaliseras rätt riskerar att slå mot de som inte är skyldiga till förhållandet.

I ett USA som – liksom andra länder – fick se människor förlora sina hem samtidigt som skattebetalarna köpte ut bankerna efter finanskrisen 2008 är ilskan stor och kanaliseras inte alltid rätt. Sanders kanaliserade den ilskan till konstruktiva politiska förslag, Trump kanaliserade det till hat mot minoriteter och Clinton retade istället upp många ännu mer med sina kopplingar till Wall street och stora donationer. När Trump i valkampanjen blev den enda ventilen för missnöjet så var det kanske inte så konstigt ändå att han vann. Det märks också på att de som drabbats än hårdare av krisen – svarta och andra minoriteter – inte slöt upp bakom Clinton på det sätt hennes kampanj hade förutsett. Bernie Sanders hade i alla opinionsundersökningar ett massivt försprång framför Trump – till skillnad från Clintons hela tiden mindre marginaler. Jag tror att de har rätt de som säger att Sanders hade kunnat klå Trump – Sanders hade kanaliserat både vita missnöjesröster och mobiliserat liknande röster bland minoriteter.

Det är ett faktum att neoliberalismen både skapade de materiella villkoren för missnöjet och att Clinton som representant för denna ordning knappast kunde mobilisera den breda segermarginal som krävdes för en säker seger.

Iraks oljetillgångar och marknader var stängda för multinationella bolag ända tills den amerikanska invasionen 2003 ändrade på den saken. Resultatet blev miljardkontrakt för oljeindustrin, vapenindustrin och privata kontrakterare i en dittills onåbar marknad. Det krävde såklart en förevändning godtagbar för den amerikanska allmänheten: terrornojan och rädslan för muslimen efter 11 september blev den perfekta jordmånen. ”USA är hotat av Saddam som har samröre med extrema islamister och bygger massförstörelsevapen som kan användas mot oss”, det blev lögnen som legitimerade invasionen av Irak.

Hur kan världen vara förvånad över att ett decennielångt ”krig mot terrorismen” där muslimer blir ett hot, fråntas sina rättigheter och avhumaniseras som en fiende som är legitim att döda producerar något så groteskt som Donald Trump? Är han inte bara en förlängning av George W Bush, en som öppet säger det USA:s ledning och CNN/Fox News hela tiden insinuerat?

Den som hävdar att Trumpismen inte har något att göra med neoliberalismen och imperialismen har många saker att blunda för och förtränga.

/A
Advertisements

Varför klassism döljer hur klassexploatering och rasism fungerar

Intersektionalitet handlar om hur olika former av förtryck samverkar. Det är ett nödvändigt verktyg för oss som vill avskaffa alla former av förtryck och exploatering. Däremot innebär det inte att all form av förtryck och exploatering fungerar på samma sätt. Det finns en avgörande skillnad i hur förtryck baserat på etnicitet och hur kapitalets exploatering av arbete fungerar. Kapitalisten som äger produktionsmedel tjänar ekonomiskt på att arbetaren bara har sin arbetskraft att sälja för sin överlevnad. Det är ett ekonomiskt exploateringsförhållande. Den vita arbetaren har dock inget att tjäna ekonomiskt på att rasifierade arbetare får lägre lön eller har otrygga arbetsförhållanden. Den etniskt skiktade arbetsmarknaden leder på sikt till lönedumpning och försämrade villkor för hela arbetarklassen. Den enda som tjänar ekonomiskt på att arbetare har skilda villkor beroende på etnicitet och andra faktorer är kapitalisterna.

Det stämmer att invandrare och rasifierade förtrycks i ett samhälle baserat på institutionell diskriminering. Det är dock inte lika självklart att den vita majoritetsbefolkningen i verklig mening tjänar på det förhållandet även om det kan ge en falsk känsla av makt och tillfredsställelse att sparka neråt. Återigen är det kapitalisterna som är de riktiga vinnarna på diskrimineringen och rasismen som splittrar arbetarklassen.

Här blir det alltså ett problem när hen tror att exploatering baserad på klass och förtryck baserat på etnicitet fungerar på samma sätt. Därmed tror man att motståndet måste organiseras på samma sätt. Arbetarklass mot överklass blir rasifierade mot vita. Det finns inget gemensamt ekonomiskt intresse mellan arbetaren och kapitalisten. Exploateringsförhållandet kan bara avskaffas genom arbetarklassens självständiga organisering i kamp mot kapitalet. Däremot skulle jag vilja säga att det finns ett gemensamt intresse mellan vita och rasifierade arbetare att enas i en kamp mot rasismen och för social rättvisa. Jag är medveten om att separatistisk kamp av rasifierade också har en viktig roll att spela, men den enade kampen är en central beståndsdel i antirasismen i allmänhet och antifascismen i synnerhet.

Det är också väldigt viktigt att förstå skillnaderna mellan två överlappande samhällsfenomen: fascismen och rasismen. Även om många fascistiska rörelser är rasistiska så är inte rasismen den enda beståndsdelen. Fascismen förnekar existensen av klassmotsättningen och är aggressivt antisocialistisk och antidemokratisk. Den attackerar allt den anser verkar upplösande av den rådande samhällsordningen: hbtq-personer, feminismen, minoriteter, modern konst osv. Det som skiljer SD från your everyday Folkparti-rasism är inte bara att de förespråkar repatriering av invandrare utan också att de inte kommer nöja sig förrän all självständig arbetarorganisering, liberal opposition, feminism och normupplösande tendenser smulats sönder tillsammans med den parlamentariska flerparti-demokratin. Den som relativiserar Sverigedemokraterna genom att ställa dem bredvid vardagsrasismen och strukturell diskriminering spelar ett mycket farligt spel. Det är viktigt att intersektionella krafter inte bara är goda antirasister utan också att det tar sin uppgift som antifascister på lika stort allvar. Det menar vi förutsätter att vi i vår intersektionella analys och kamp mot alla former av förtryck och exploatering sätter oss in i hur de olika förhållandena fungerar och inte slentrianmässigt applicerar samma strategier på alla frihetskamper.

Som en side note kan vi också konstatera att begreppet klassism som är tänkt att radas upp bredvid sexism och rasism bidrar än mer till sammanblandningen av olika strategier. Det finns tillfällen där vi diskuterar klassförakt separerat från det ekonomiska exploateringsförhållandet, till exempel att vi kritiserar någon som gör åtlöje av folk som tittar på Melodifestivalen istället för att lyssna på opera. Det är också viktigt ibland, men då duger begreppet klassförakt mycket väl i en svensk kontext. Det finns ingen mening att hitta på en ny -ism. Det finns redan en -ism som beskriver exploateringsförhållandet: kapitalism.