Sluta politisera livsstilar, börja prata politik

Det finns många saker jag för egen del ogillar. Att titta på fotboll, följa Melodifestivalen, lyssna på Coldplay, gå till moskén. Men det skulle aldrig falla mig in att politisera personliga intressen. Fotboll med alla dess baksidor i form av massiv korruption och återkommande huliganvåld är ändå aldrig något jag skulle vilja förbjuda. Den personliga frihet jag åtnjuter att odla mina intressen och forma mina tankar kan bara finnas så länge den tillerkänns alla. Om jag vill förbjuda andra att titta på fotboll eller bära slöja så kan jag inte förvänta mig att de ska respektera min rätt att titta på dokumentärer och vara ateist. Behandla andra såsom du vill bli behandlad själv. De demokratiska fri- och rättigheterna vilar på detta kontrakt. Den som underminerar denna ömsesidiga överenskommelse genom att stänga moskéer – eller för den delen fotbollsarenor – angriper demokratin. Demokratiska fri- och rättigheter gäller alla oavsett var man är född, vilken hudfärg man har eller vilken religion man tillhör. Om de bara gäller vissa så har de upphört att vara rättigheter – då är de privilegier som tilldelas och kan fråntas efter de styrandes nycker.

I en sekulär demokrati är religionen ingen politisk fråga. Att människor tror på gud, bär religiös klädsel och har en gudstjänstlokal ligger utanför politikens domän. Andra har rätt att ogilla dessa företeelser för egen del – precis som jag starkt ogillar fotboll – men det hör inte hemma på den politiska arenan med förslag om förbud och inskränkningar.

Självklart får man inte begå brottsliga handlingar som tex misshandel, olaga tvång och hot. Sådana handlingar är straffbara för alla oavsett om man är muslim, kristen eller fotbollsfan. Ett barn som med hot och bestraffningar påtvingas slöja eller pressas till idrottsprestationer av föräldrar är redan idag en fråga för sociala myndigheter och juridiska instanser. Det kräver ingen lagändring, bara att myndigheter har resurser att se till att lagarna efterlevs. Att däremot förbjuda slöjan eller fotbollar med hänvisning till sådant är ett ingrepp på den personliga friheten för andra. Samhället måste bygga på en balans som både ger den som vill bära slöja rätt att göra det och förhindrar att någon påtvingas den. Man kan inte kväva den ena rättigheten för att försvara den andra.

En annan sida är att man måste förstå att ett förbud i teorin och praktiken är olika saker. Människor måste uppleva lagar som legitima för att mestadels efterleva dem och myndigheter måste ha tillräckligt med resurser att lagföra dem få som inte gör det. En lag om slöjförbud skulle strida mot grundlagar och internationella konventioner – det är befogat att se det som en illegitim lag, som bryter mot grundläggande regler och lagar för en demokrati. Framförallt hos muslimer skulle det skapa en känsla av förtryck och att efterlevnad av en sådan lag innebär en acceptans av orättvisor och självförnedring. När militären i Turkiet förbjöd slöjan på universitet på 80-talet resulterade inte det i att beslöjade kvinnor tog av sig huvudbonaden. Det resulterade i att de inte sökte in på universitet, en förlust för dessa kvinnor men framförallt för samhället. I Iran försökte Reza Shah Pahlavi förbjuda slöjan men det resulterade i en revolt som tvingade bort lagen. Motsatsen i dagens Iran med statligt slöjtvång utmanas mer eller mindre öppet av kvinnor i städer som drar bak slöjan allt mer. Man kan helt enkelt inte beordra hur kvinnor ska klä sig under någon längre tid – inte ens med moralpoliser i varje gathörn. Den som vill ha slöjförbud, tänker denne verkligen att svensk polis ska ta tid från att bekämpa kriminalitet till att jaga beslöjade kvinnor på stan? Andra saker som inte fungerar att förbjuda: alkohol, fildelning och som allt fler länder begriper även eget bruk av cannabis. Att skriva något i en lagbok uppfyller inte alltid tänkt syfte, ibland motverkar det rentav syftet eller medför oacceptabla konsekvenser.

Den främsta anledningen till att vi inte ska göra politik av religion och fritidsintressen är att det finns politiska frågor på riktigt, frågor som berör folkets villkor. Vi behöver jobb, någonstans att bo, trygghet vid ålderdom och sjukdom, ren luft att andas och möjlighet att förverkliga oss. Att någon bär slöja eller att en arabisk röst hörs på en parkeringsplats i Växjo någon minut på fredagen är inte företeelser som är avgörande för folkets livsvillkor. Däremot finns det ett stort motsatsförhållande mellan de superrikas intresse av att tjäna så mycket pengar de kan på vår arbetskraft och vårt intresse av att leva ett gott liv. De tjänar mer pengar om de håller våra löner och villkor nere. Därför måste de förhindra att vi enas och ställer krav. Det bästa sättet att hålla oss splittrade, slå sönder facklig och politisk arbetarorganisering är att få oss att bråka sinsemellan om klädval, ursprungsland, om vi ber och i så fall i vilken riktning osv.

Nej, det är dags att börja prata politik. I Sverige ökar klyftan mellan en superrik elit och alla vi i de 90%, ja 99% snabbare än i något annat västland. Det har skett ett enormt skifte av resurser från den offentliga välfärden till några rika få genom skattesänkningar, privatiseringar och privata vinster i den skattefinansierade välfärden. Vi har avskaffat förmögenhetsskatten och arvskatten, chocksänkt bolagsskatten, infört generösa skatteavdrag som nyttjas mest av de välbeställda. 100 miljarder kronor årligen i jobbskattebidrag, ett räntebidrag som snart kommer kosta 70 miljarder kronor årligen, en skatteflykt där vi går om miste om minst 46 miljarder kronor under ett år och flera miljarder i välfärdsvinster. Hur mycket skattesänkningar och lyxbidrag för de rika tål Sverige? 

Vi behöver en politik för oss och inte de rika. Vi som blir av med vår assistans, vi som tvingas föda barn i baksätet och vi som dör i cancerköerna. Vi som utförsäkras, vi som inte hittar ett jobb och vi som bor på en kompis soffa eller hamnar ute i vinternattens kyla. Vi som vet att klimathotet tickar som vår tids största politiska fråga. Vi har fått nog av att man aldrig pratar om oss. Vi har fått nog av det här skvallret om andras kläder, bönelokaler och matvanor. Höj nivån, skärp till er och börja prata politik istället. Det är en uppmaning som går ut till givetvis politiker och opinionsbildare med makt, men hoppet sätter jag till vårt kollektiva agerande. Jag uppmanar alla att tänka till, prata om de frågor som handlar om levnadsstandard och rösta på det parti som bekämpar ojämlikheten, förbättrar välfärden och får bort arbetslösheten istället för att snacka skit. Vänsterpartiet är det enda parti som konsekvent hållit sig borta från skitsnack och istället tar fajten mot det riggade skattesystemet, nedskärningarna och vinstjakten i välfärden samt nedmonteringen i glesbygden. Det är för att vi istället för att diskutera privatsaker för politik, en politik för de 99%.

 

Advertisements

Kakabavehs vs marxismens religionskritik

Ta följande konspirationsteori: det politiska etablissemanget anpassar sig efter islamister för att få invandrarröster. Visst är det en befängd teori? För det första utgör medlemmar i muslimska församlingar knappt 1% av befolkningen och en försvinnande liten grupp skulle kunna kallas islamister. En del av dessa saknar rösträtt (de senaste årens flyktingar) och gruppen utgör ofta ett segment med lågt valdeltagande. Att tro att socialdemokrater och moderater skulle ha gått ihop för att fiska röster bland “islamister” utgår antingen från att a) partistrategerna är helt dumma i huvudet eller b) verkligen sympatiserar med en islamistisk agenda.

Vi i vänstern brukar ju såga sådana konspirationsteorier när de kommer ur munnen på sådana som Kent Ekeroth (SD) och Hanif Bali (M). Helt enkelt för att teorin är sakligt fel och har som enda syfte att vända folk mot varandra. Men står alla fast vid det om samma teori skulle framföras av, säg en vänsterpartistisk riksdagsledamot? För den där första teorin är faktiskt ett utdrag ur en intervju med Amineh Kakabaveh. Så här står det i VLT:s (2/2-2017 ) intervju med Kakabaveh:

“Amineh Kakabaveh förfäras över en svensk vänster som överger sin klassiska idétradition… och ett politiskt etablissemang som lägger sig platta för islamister för att få röster och inflytande bland landets nya invånare.“

Det är inte första gången hon kommer med konspirationsteorier. I en föreläsning i almedalen 2016 hävdade hon att ”politikerna håller på att skapa könsapartheid som i Saudiarabien och Iran”.

Amineh Kakabaveh upprepade dessutom nyligen konspirationsteorin att förorter i Sverige kan bli en Islamisk stat. På direkt fråga från Dagens ETC om hon fortfarande tror det svarar hon först “jag är inte rädd för det” men tar sedan upp att hon sett en bild på en 5-åring med slöja på ett muslimskt dagis och att om vi inte stoppar sådant så kan “vad som helst hända”.

Det finns många invändningar mot religiösa förskolor och skolor, en 5-åring kan knappast välja eller välja bort religion själv. Men 5-åringen är knappast ett hot mot Sveriges territoriella integritet och ett tecken på att “allt kan hända”, inklusive en Islamisk utbrytarstat. Detta lika lite som en 5-åring med kippa på en judisk förskola är ett tecken på en annalkande judisk utbrytarstat.

De gräsrötter i Vänsterpartiet som stödjer Kakabaveh mot partiledningen brukar bortförklara hennes uttalanden med att hon i övrigt gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck och att hon är kurd från Iran med egna erfarenheter av religiöst förtryck. Men att man gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck är lika lite ett grönt kort för antimuslimska fördomar som ett viktigt jobb mot ockupationen av Palestina skulle vara det för antisemitism. Just för att frågan om hedersförtryck är viktig måste gränsen mot antimuslimska fördomar dras skarpt. Att vara mot hedersförtryck innebär inte att man är mot muslimer. Att kritisera Kakabavehs antimuslimska konspirationsteorier innebär inte att man är mot hennes arbete mot hedersförtryck.

Resten av partiet förstår ju att såväl hedersförtryck i förorten som rasism bör bekämpas, så varför är det orimligt att begära att också Kakabaveh följer denna linje? Jonas Sjöstedt och Ung Vänsters Hanna Cederin lyckas ju kombinera antirasism med en rad politiska förslag som motverkar hederskulturer och de faktorer som befäster dem: nej till religiösa friskolor, ta fajten mot barnäktenskap med Alliansen, stärk resurserna till kvinnojourer och stöd jämställdhetsgrupper i förorten, rusta upp förorten och ge unga framtidsmöjligheter. Hon måste ju tro på att det är vänsterns politik som drar undan mattan för hederskulturer, religiös fundamentalism och kriminalitet! Istället prisar hon Alliansen – samma partier som nedmonterat förorten, dragit ned på kvinnojourer och infört vårdnadsbidrag – för att de har en “tuff” retorik mot islamister.

Vi tror att Kakabavehs besvikelse på Vänsterpartiet beror på att hon är ensam om att prata om muslimer på det alarmistiska sätt som hon gör. Det finns en enkel förklaring: det går emot hela partiets socialistiska och internationalistiska själ. Det gäller att inte förväxla vänsterns gamla religionskritik med upplysningsliberalernas. Marxismens religionskritik bygger nämligen på en materiell analys och inte en ytlig agitation, se tex citaten nedan som illustration:

“Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.”
– Lenin, Samlade skrifter

“Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”
– Marx, Teser om Feuerbach

I dagens samhälle är problemen med fundamentalism i förorten ett socialt rotat problem och det har sociala lösningar. Inga sensationslystna debattartiklar kan skingra det problemet (annars hade det försvunnit för länge sen). Där har som sagt V en politik som handlar både om satsningar, jämlikhet och lagändringar där det behövs.

BONUS – Ett till citat!

“Först när denna handling är utförd, först när samhället genom övertagandet och den planmässiga driften av samtliga produktionsmedel befriar sig och alla sina medlemmar från det slaveri, i vilket de för närvarande hålles av de produktionsmedel som de själva producerat och som står emot dem som en överväldigande främmande makt, först när människan således inte längre bara spår utan även rår – först då försvinner den sista främmande makt som än i dag återspeglas i religionen. Men därmed försvinner också den religiösa återspeglingen som sådan av den enkla orsaken att det inte längre finns något att återspegla.”
– Engels, Anti-Duhring