Gränsöverskridande vänster eller separatism? #Rojava

På bilden ovan syns Syrier av olika etniciteter i begravningsmarschen för den sekulära kurdiska aktivisten Meshaal Tammo 2011 (SAFIN HAMED / AFP). I upprorets tidiga dagar fanns fortfarande chansen till enhet över etniska barriärer för att störta den arabisk-chauvinistiska Assadregimen och bygga ett sekulärt, demokratiskt Syrien med federalism och respekt för etniska gruppers rättigheter utan åtskillnad. Medan flertalet kurdiska politiska partier och aktivister sökte en sådan enighet mellan demokratiska krafter så valde PYD att sluta en pakt med Assadregimen och bli garanten för stabilitet i norra Syrien i utbyte mot att få styra över en autonom landsända. Det som händer med Afrin och Rojava just nu är delvis resultatet av en separatistisk och opportunistisk strategi.  Kurdernas och alla folks befrielse i regionen ligger i en social upprorsvåg som omkullkastar den rådande ordningen. 

Arash

Den kommunistiska Fadai-gerillan och den röda studentradikalismen i Iran åren runt 1979 såg kampen mot Shahen och senare Khomeini som del i en internationell revolution mot kapitalistiska regimer och imperialisterna. Vietnam, Sydafrika, Palestina och Chile. Che och Fidel. Allt var sammanlänkat. Jag tror fortfarande på den gränslösa revolutionen. Även i Mellanöstern. Om enhet över etniska och nationella barriärer i kamp mot auktoritära kapitalistiska regimer och deras imperialistiska uppbackare. I trots mot religiös, etnisk och nationell sekterism. Därför finns det något i hyllningarna till det etno-autonoma projektet Rojava och YPG som bekymrar mig. För även om projektet självt har sina progressiva inslag utgör etnocentrismen, de opportunistiska allianserna med ömsom Ryssland ömsom USA och ointresset för utvecklingen i Syrien och regionen i övrigt en hämsko.

När kolonialmakterna styckade resterna av det ottomanska imperiet mellan sig så blev kurderna en minoritet i staterna Syrien, Turkiet, Irak och Iran. Istället för att behandlas som fullvärdiga medborgare med rätten att tala sitt språk, fira sina högtider och utvecklas ekonomiskt blev de utsatta för diskriminering, förföljelse och rena folkmord. Det gäller även assyrierna, balucherna och andra minoriteter till varierande grad i regionen. Det har gett grogrund för separatism och väpnat motstånd. Den klassiska vänsterhållningen ända sen Lenin är att varje folk har rätten till självbestämmande över sin framtid. Kurderna har rätt att sträva efter självständighet utan att mötas av militär aggression och etnisk utrensning. Därför är det vänsterns uppgift att med kraft fördöma Turkiets invasion av Afrin och övriga Rojava. Men det betyder inte att en internationalistisk vänster ska plädera för ensidigt avskiljande av olika slag som universallösningen på den nationella frågan. Medan det var den självklara positionen gentemot de anti-koloniala befrielsekrigen och situationen efter 1917 i det tidiga Sovjetunionen så är det inte det idag i förhållande till Kurdistan, Katalonien och flera andra fall. De kurdiska områdena skär igenom fyra nuvarande statsbildningar med mer eller mindre auktoritära rasistiska regimer och överlappar delvis andra nationella anspråk från assyrier, azerer och andra. Ett ensidigt avskiljande isolerat från den bredare kampen för att störta dessa regimer kommer aldrig vara hållbart. Det kommer bara vara möjligt så länge stöd kan hämtas från USA eller Ryssland eller en regional spelare som Iran eller Turkiet. Dessa krafter ser bara till sina egna ekonomiska intressen, det är inget stöd att räkna med och skjuter i vart fall ner varje progressivt anspråk i sank. Att tro att USA försett YPG via SDF med stridsmedel och bombunderstöd för att driva bort IS från områden med stora oljefyndigheter av ren god vilja är naivt. Likaså att tro att ett socialistiskt färgat projekt ska ha några som helst utsikter utan någon ekonomisk bas, bland annat genom kontrollen av naturresurser och industrier. Det är en utveckling USA och Ryssland aldrig skulle tillåta växa fram under deras vingar. Väst skulle dessutom aldrig ta en konflikt med Nato-landet Turkiet för att skydda ett sådant projekt.

PYD har från början slagit in på en väg på avstånd från de folkliga upproren i Syrien kantad av opportunistisk strategi. Det är en väg som jag menar redan från dag ett pekade mot en framtida situation där YPG kommer stå ensamt mot en övermäktig fiende. Jag såg risken att samma Assad-regim som överlämnat kontrollen över norra Syrien till YPG om den lyckas krossa upproret i övriga landet kommer vända sig mot Rojava. Den rasistiska Syriska arabrepubliken (SAR) vill ha total makt över landets samtliga delar och kan bara acceptera kurdisk autonomi som en tillfällig strategi. En allians med andra kurdiska partier i den syriska oppositionen mot Assad och övriga demokratiska, progressiva krafter i upproret för att störta den arabnationalistiska diktaturen såg därför ut som en långsiktigt mer hållbar strategi även om man kortsiktigt hade dragit in även de kurdiska områdena i konflikten. 2013 fanns fortfarande utsikterna till en seger för de folkliga krafter som ville se ett sekulärt, demokratiskt och federalt Syrien där samtliga etniska gruppers rättigheter till skillnad från under diktaturen skulle garanteras.

Men det blev ingen sådan enhet. PYD ställde sig inte på de folkliga krafternas sida utan ingick en överenskommelse om ömsesidig icke-inblandning med diktaturen. Assad-regimen kunde ha den norra ryggen fri medan den skoningslöst massakrerade sekulära aktivister och grupperingar i en sekteristisk Iranstödd agenda med Hizbollah vid sin sida. Som en effekt av det och saudisk inblandning växte först al-Nusrafronten senare IS fram och kunde formera sig till ett dödligt hot mot kurderna i Kobane och vidare. IS besegrades och Rojava kunde växa bara för att idag ställas mot ett än större hot i form av turkiskt bombflyg, artilleri och markoffensiv. Inte bara står man ensamt i kampen mot denna övermäktiga fiende, flera FSA-enheter har gjort sig själva till verktyg för Turkiets planer – också det en kortsiktig strategi med förödande konsekvenser. Det hopp jag såg i form av gräsrotsaktivisterna i LCC, aktivism i anarkisten Omar Azizs anda, Syriska revolutionära vänsterströmningen och dess väpnade fraktion samt sekulära krafter inom FSA-mosaiken har så gott som släckts idag. Det såg Assad-regimen till med sin blodiga Iran-stödda sekterism med ryskt bombflyg därovan, saudierna med deras stöd till reaktionära krafter inom oppositionen och USA:s ömsom passiva ömsom destruktiva agerande.

Allt ovan är nyanser som en vänster upptagen av blinda YPG-hyllningar inte kunnat och fortfarande inte kan bemöda sig att bry sig om. Varje ansats till nykter analys och ärliga diskussioner om strategier – allt sånt vi alltid kunnat göra i förhållande till Palestina, Venezuela eller Grekland m.m – ses som förräderi mot YPG och Rojava eller rentav som uttryck för anti-kurdiska uppfattningar. Som oftast är det dock de allra mest blinda vännerna av en organisation som i själva verket är dess största fiende. Jag är en vän av det kurdiska folket och alla andra folk som kämpar för rättvisa mot bakgrund av en historia av förföljelser och diskriminering. Framförallt är jag en vän av fred mellan folk, jämlikhet och solidaritet. Som del i en sådan internationalistisk vänster är det självklart att medan vi stöder Rojava med dess progressiva inslag mot Turkiets och tidigare IS aggression så pläderar vi för enhet med andra progressiva krafter i Syrien och regionen för en gemensam demokratisk och federal framtid. Därför är det inte förräderi mot Rojavas progressiva inslag eller kurdernas frihetssträvan att diskutera begränsningen med stödet från USA, det felaktiga i att skönmåla Assad-regimen eller kritisera behandlingen av arabisk och turkmensk befolkning i områden som YPG befriar från IS. Det är tvärtom att vara lojal mot den internationalistiska vänsterns principer och värna kurdernas sak. Lojalitet kan inte vara att applådera Rojava när det slår in på en stig mot sin egen utplåning.

Jag tycker inte att man kommer ifrån att lösningen på den kurdiska frågan inte är militär utan förutsätter en dialog mellan de kurdiska partierna och framtida demokratiska styren i Turkiet, Iran och Syrien. Det kräver inget mindre än segern för nästa regionala upprorsvåg mot de auktoritära rasistiska regimerna. En vänster som inte intresserar sig för arbetarklassens uppror i Iran, utvecklingen i Syrien och de fängslade HDP-ledarna i Turkiet kommer aldrig vara verkliga vänner till den kurdiska frihetskampen. Så nära hänger allt ihop. Det går inte att stycka upp utvecklingen i regionen och bara intressera sig för ett begränsat område medan man ignorerar allt annat. Tanken att låta övriga Syrien brinna upp ifred medan PYD skapar ett eget stycke progressivt paradis är inte bara omänsklig utan även strategiskt felaktig och naiv. En vänster som accepterar den tankegången skulle säkert acceptera samma scenario med ett PJAK som bygger autonomi i kölvattnet av ett sönderfallande Iran. Det är inte hållbart att stora delar av vänstern enbart har framtiden för Öcalans “demokratiska konfederalism” för ögonen och struntar i arbetarklassen i Syrien, Iran och vidare i regionen. Det är chockerande för varje internationalistisk vänsterperson med rötterna i regionen att se en sådan hållning ta över. Mitt i det självklara att fördöma Turkiets aggression står det och skaver.

Några snabba exempel på progressiva och socialistiska rörelser,  bloggar mm

  • Tunisien: oppositionen leds av den socialistiska Folkfronten, fackföreningsrörelsen med UGTT i spetsen, den sociala proteströrelsen
  • Iran: det senaste arbetarklassupproret, de fria fackföreningarna där en spillra av vänstern fortfarande uttrycks, studentrörelsen och den feministiska kampen
  • Det turkisk-kurdiska vänsterpartiet HDP vars ledarskap fängslas av Erdogan-regimen
  • Egypten: rörelsen Revolutionära socialister (RS)
  • Alliance of Middle East Socialists
  • Syria Freedom Forever
  • Syrien: Syriska revolutionära vänsterströmningen (bilden nedan visar dess numer nedlagda gerilla, medlemmarna verkar nu inom SDF) 10272746_304180439747097_5394728786646400500_o
Advertisements

Frihetlig vänster bör fördöma repressionen i Rojava

PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.

Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.

Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.

Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.

Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.

Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.

/Arash

6 punkter om PKK/Rojava

Skriver om PKK:s nya ideologi och Rojava i veckans Internationalen. I korta drag kom jag fram till följande efter en analys:

  1. Öcalan beskriver ideologin som bortom höger-vänster, klass är inget centralt tema.
  2. Rojavas vision är en blandekonomi med kooperativa inslag.
  3. Projektet liknar en nationalstat med decentraliserade inslag.
  4. Systemet domineras av Demokratiska unionspartiet PYD och relationen till Kurdiska nationalrådet är inte friktionsfritt.
  5. Etnocentrism: självorganiseringen baseras på etnicitet och kan därför öppna potentiellt för konkurrerande nationella strävanden.
  6. Amerikanska vapenleveranser till PYD-koalition och bombunderstöd samt PYD:s goda ryska kontakter hotar underminera Rojavas utsikter som progressivt alternativ.

Läs gärna hela artikeln på Internationalen:

http://www.internationalen.se/2015/12/rojava-bortom-revolutionsromantiken/

/A

Bortom Rojava: hur går vänstern vidare?

Den romantiserade bilden av en ö av frihet och social rättvisa i ett brinnande Mellanöstern är visserligen tilltalande. Men självstyret i Rojava är inte en ö och kan inte överleva som en sådan. Den uppstod uteslutande som ett resultat av upproret i Syrien och revolutionsvågen i regionen. Revolutionen förde samman araber, assyrier och kurder från olika trosinriktningar. När armén militariserade konflikten anslöt sig många, även kurder, till Fria syriska arméns breda flora av enheter. Medan Kurdiska nationella rådet KNC anslöt sig till revolutionen valde PYD att förhålla sig neutralt och förhandla om en vapenvila med regimen. Syriska regimstyrkor drog sig tillbaka från vissa kurdiska områden och överlät kontrollen helt eller delvis till PYD. Det är bakgrunden till självstyret i Rojava.

Intressant nog uppvisade stora delar av svensk vänster ett ointresse för Syrien i synnerhet och arabiska våren i allmänhet. Alltså samma utveckling som ledde fram till Rojava. Därför finns det en missuppfattning om att Rojava är det enda vi behöver tänka på och att vi helt kan strunta i att förstå dess kopplingar till regionen. Därmed gör vi både kurderna i Syrien och resten av regionens kämpande folk en enorm björntjänst. På sina håll strider PYD tillsammans med FSA mot IS. Ändå är vänsterns generella inställning sympati gentemot PYD, men misstänksamhet eller rentav antipati mot FSA. Få förstår att vi faktiskt även måste stödja FSA om vi vill se ett nederlag för IS och andra reaktionära grupper inklusive Assad-regimen.

Anledningen till att den arabnationalistiska regim som i decennier förtryckt kurderna tolererar Rojava är att den är upptagen med att slåss mot FSA. Om den lyckas besegra FSA står kurderna på tur. Endast genom att besegra både IS och Assad kan Rojava och den revolutionära rörelsen i Syrien överleva och bygga ett hållbart alternativ. Den behöver också länkas ihop med andra progressiva krafter i regionen. Just nu ser det väldigt dystert ut i Egypten, Bahrain och Libyen. Men det finns möjligheter: HDP i Turkiet, det arabisk-judiska Joint list i Israel, palestinska vänsterkrafter. Även i Tunisien har ett utrymme för sådana krafter byggts upp.

Det behövs en ny upprorsvåg i regionen. 2011 var bara första steget i en lång och komplex utveckling (revolutioner är inga enkla historier!). Kurderna flyttar fram positionerna i Turkiet, Syrien och Irak (på gott och ont). Men vi väntar fortfarande på ett genombrott i Iran. Varför detta ointresse för kurderna i Iran och PYD:s iranska systerorganisation PJAK? Vänstern borde visa ett större intresse för studenterna, arbetarna och andra demokratikämpar i Iran. En iransk revolt skulle ge syre åt alla progressiva krafter i regionen inklusive kurderna. Solidariteten med PYD är bra, men det måste byggas vidare. Hur hänger Rojava ihop med kurderna i Iran? Hur ser situationen ut i Iran? Hur hänger det hela ihop med regionen i stort? Att studera, förstå och agera är ju det vi ska vara bäst på! Internationalism är ju vänsterns hjärta.

Alla som stödjer Rojava borde ta nästa steget och läsa på om Syrien och kurdfrågan i Iran och den vidare regionen.