Frihetlig vänster bör fördöma repressionen i Rojava

PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.

Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.

Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.

Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.

Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.

Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.

/Arash

Advertisements

Myten om Libyen som det nya Irak

Det finns många myter om Mellanöstern även inom vänstern. En av dem är myten att NATO-insatsen i Libyen var ett nytt Irak och att det är en läxa vi måste dra i Syrien. Nedan försöker jag utmana den myten.

Skribent: Arash

Vi kan ju börja med att konstatera att Irak invaderades av hundratusentals USA-ledda soldater och ockuperades i nästan ett decennium innan en USA-lojal sekteristisk regering fick överta ansvaret för säkerheten. Resultatet känner vi till: ett blodbad med enligt vissa uppgifter över en miljon döda, sekterism och ett land i sönderfall.

Det fanns inget folkligt uppror mot Saddam utan USA gick in på helt eget bevåg med falska förevändningar om massförstörelsevapen. Det var en illegitim ockupation med oljefält och miljardkontrakt för ögonen.

I Libyen reste sig miljoner människor i ett uppror inspirerat av den arabiska våren mot den väststödde Gaddafi. Regionens folk krävde bröd, frihet och social rättvisa och ville se ett slut på korrupta regimer – så också i Libyen. Det var inte en amerikansk “konspiration” när arabvärldens folk reste sig mot väststödda marionetter som Mubarak, Ben Ali och Jordaniens kung Abdullah. Inte heller när de reste sig i ett Libyen och ett Syrien som alltmer öppnat sitt land för västerländska investeringar och samarbeten för stora värden.

Gaddafi reagerade – föga oväntat – med militärt våld och eskalerade upproret till ett inbördeskrig. När Gaddafi-styrkorna närmade sig “revolutionens huvudstad” Benghazi i öster vädjade revolutionärerna om flygunderstöd. Väst ställde upp med en flygförbudzon – självklart inte av några humanistiska principer men på något sätt låg det i västs intressen – och revolutionärerna kunde störta Gaddafi efter lite mer än ett halvår. Libyen ockuperades aldrig av utländska arméer till skillnad från Irak.

Dödssiffror är alltid svåra att ringa in, men beroende på källor ligger dödssiffran i det libyska inbördeskriget 2011 på någonstans mellan 10 000 och 25 000 döda – människor som fallit offer för Gaddafi-styrkorna, rebellernas beskjutning och NATOs bombningar. Libyen inledde stapplande steg mot fria val där sekularister vann tätt följda av islamister men sjönk snabbt ner i laglöshet och förvirring. 2014 utbröt ett nytt inbördeskrig mellan konkurrerande regeringar och miliser. Enligt Libya Body Count har 4000 människor hittills dött i det nya inbördeskriget.

Upproret och NATO-insatsen ledde inte till en rak väg mot stabilitet och fred. Frågan är dock om ett fortsatt inbördeskrig mellan Gaddafi och rebellerna idag hade lett till ett mer stabilt och fredligt Libyen och framförallt till lägre dödssiffror – för det var ju alternativet till NATO-insatsen. Det räcker att titta på Syrien för att förstå att svaret är ett rungande nej.

I Syrien, där vi inte har sett en flygförbudzon mot regimen, har någonstans mellan 250 000 och 350 000 människor dödats sedan 2011 och inget slut på kriget är i sikte. ISIS har etablerat sitt kalifat som sträcker sig över Syrien och Irak. Över 4 miljoner syrier har flytt utomlands. Enligt UNHCR hade under 2013 över 5000 libyer flytt landet, enligt franska Le Monde hade i början av 2014 600 000 och en miljon libyer – främst anhängare till den forne diktatorn – flyttat till Tunisien.

Hur vi än ser på det är inte Libyen ett nytt Irak och frånvaron av en flygförbudzon hade inte skapat stabilitet, mindre extremism och lägre dödssiffror – det är bara att titta på Syrien för att inse det. Det betyder inte att revolutionen i Libyen har lyckats upprätta stabilitet och att förverkliga revolutionens mål om frihet och social rättvisa. Revolutioner är sällan enkla historier och involverar alltid flera steg över år och årtionden. Snabba och illa underbyggda slutsatser som suddar ut alla nyanser underlättar inte vår förståelse av revolutionära processer.

Vi borde identifiera de progressiva krafter och tendenser som finns i upproren och utsträcka vårt fullaste stöd och solidaritet. Att rygga tillbaka inför komplexa skeenden och kräva en enkel verklighet som aldrig har existerat kan inte vara en revolutionär vänsters uppgift.

6 punkter om PKK/Rojava

Skriver om PKK:s nya ideologi och Rojava i veckans Internationalen. I korta drag kom jag fram till följande efter en analys:

  1. Öcalan beskriver ideologin som bortom höger-vänster, klass är inget centralt tema.
  2. Rojavas vision är en blandekonomi med kooperativa inslag.
  3. Projektet liknar en nationalstat med decentraliserade inslag.
  4. Systemet domineras av Demokratiska unionspartiet PYD och relationen till Kurdiska nationalrådet är inte friktionsfritt.
  5. Etnocentrism: självorganiseringen baseras på etnicitet och kan därför öppna potentiellt för konkurrerande nationella strävanden.
  6. Amerikanska vapenleveranser till PYD-koalition och bombunderstöd samt PYD:s goda ryska kontakter hotar underminera Rojavas utsikter som progressivt alternativ.

Läs gärna hela artikeln på Internationalen:

http://www.internationalen.se/2015/12/rojava-bortom-revolutionsromantiken/

/A

Vänsterns stora miss: FSA:s betydelse för Rojava

Det var några månader efter att stora delar av vänstern demonstrerat mot amerikanska attacker mot Assad-regimen efter de fruktansvärda gasattackerna och i största allmänhet uppvisat ett motstånd till att understödja Fria syriska armén. Alldeles i början av 2014 bröt det ut häftiga strider mellan FSA och ISIS. ISIS, på jakt efter sitt islamiska kalifat och föga intresserat av revolutionens seger, hade angripit både FSA-styrkor och andra rebellgrupper. ISIS anklagades för att vara del i ett försök från Assad-regimens sida att splittra rebellstyrkorna och tvinga dem att slåss på två fronter.

Assad-regimen hade länge förtryckt kurderna. Men det var först efter att den kurdiske aktivisten Mashal Tammo mördats av maskerade säkerhetsstyrkor i oktober 2011 som de kurdiska områdena på allvar anslöt sig till den syriska revolutionen. Med liten blodspillan lyckades kurdiska PYD:s väpnade gren YPG överta vissa kurdiska områden som regimen övergav inför hotet om en ny kurdisk front i upproret.

Kurderna var i stort uppdelade i PKK-trogna PYD och Kurdiska nationalrådet KNC. PYD försökte hålla sig utanför det syriska inbördeskriget medan andra kurder mer aktivt ville delta i den militära kampen mot Assad-regimen. Man kan antingen se det som opportunism från PYD:s sida eller en realistisk hållning efter förutsättningarna.

Med tanke på att Assad-regimens utdragna dödsryckningar öppnade upp utrymmet för ISIS så kan det dock ses som ett misstag att YPG inte redan från början anslöt sig till striderna mot Assad på FSA:s sida.

Kring 2012 var det tydligt att regimen försökte inte bara militarisera konflikten utan spä på sekterismen genom massakrer och etniska rensningar. Det skapade omedelbart en jordmån för grupper som al-Nusrafronten och ISIS. Dessutom släpptes många jihadister i de fångamnestier regimen införde hösten 2011.

Att regimen klamrade sig fast var det som möjliggjorde framväxten av reaktionära grupper. Om YPG hade anslutit sig till kampen mot Assad tillsammans med FSA, om FSA hade fått rejäla vapenleveranser och amerikanskt flygunderstöd – då hade antagligen inte IS växt fram med sådan styrka. YPG och FSA skulle dessutom vara mycket bättre rustade för den gemensamma strid mot IS som nu äntligen pågår. Jag ser ingen protestera mot amerikanskt flygunderstöd till kurdernas kamp mot IS, så det finns ingen anledning att uppröras över att jag stödjer amerikanskt flygunderstöd till FSA:s kamp mot IS och Assad.

Historien går inte att ändra, men vi måste här och nu förstå att IS inte bekämpas ensamt av YPG utan att vårt stöd också måste gå ut till FSA. Bryr vi oss på allvar om Rojava måste vi också förstå att den har en gemensam framtid med den syriska revolutionen. Överlever Assad-regimen har Rojava ingen framtid.

/A

Mer läsning:

Meet the YPG – intressant artikel i Vice

Bortom Rojava: hur går vänstern vidare?

Den romantiserade bilden av en ö av frihet och social rättvisa i ett brinnande Mellanöstern är visserligen tilltalande. Men självstyret i Rojava är inte en ö och kan inte överleva som en sådan. Den uppstod uteslutande som ett resultat av upproret i Syrien och revolutionsvågen i regionen. Revolutionen förde samman araber, assyrier och kurder från olika trosinriktningar. När armén militariserade konflikten anslöt sig många, även kurder, till Fria syriska arméns breda flora av enheter. Medan Kurdiska nationella rådet KNC anslöt sig till revolutionen valde PYD att förhålla sig neutralt och förhandla om en vapenvila med regimen. Syriska regimstyrkor drog sig tillbaka från vissa kurdiska områden och överlät kontrollen helt eller delvis till PYD. Det är bakgrunden till självstyret i Rojava.

Intressant nog uppvisade stora delar av svensk vänster ett ointresse för Syrien i synnerhet och arabiska våren i allmänhet. Alltså samma utveckling som ledde fram till Rojava. Därför finns det en missuppfattning om att Rojava är det enda vi behöver tänka på och att vi helt kan strunta i att förstå dess kopplingar till regionen. Därmed gör vi både kurderna i Syrien och resten av regionens kämpande folk en enorm björntjänst. På sina håll strider PYD tillsammans med FSA mot IS. Ändå är vänsterns generella inställning sympati gentemot PYD, men misstänksamhet eller rentav antipati mot FSA. Få förstår att vi faktiskt även måste stödja FSA om vi vill se ett nederlag för IS och andra reaktionära grupper inklusive Assad-regimen.

Anledningen till att den arabnationalistiska regim som i decennier förtryckt kurderna tolererar Rojava är att den är upptagen med att slåss mot FSA. Om den lyckas besegra FSA står kurderna på tur. Endast genom att besegra både IS och Assad kan Rojava och den revolutionära rörelsen i Syrien överleva och bygga ett hållbart alternativ. Den behöver också länkas ihop med andra progressiva krafter i regionen. Just nu ser det väldigt dystert ut i Egypten, Bahrain och Libyen. Men det finns möjligheter: HDP i Turkiet, det arabisk-judiska Joint list i Israel, palestinska vänsterkrafter. Även i Tunisien har ett utrymme för sådana krafter byggts upp.

Det behövs en ny upprorsvåg i regionen. 2011 var bara första steget i en lång och komplex utveckling (revolutioner är inga enkla historier!). Kurderna flyttar fram positionerna i Turkiet, Syrien och Irak (på gott och ont). Men vi väntar fortfarande på ett genombrott i Iran. Varför detta ointresse för kurderna i Iran och PYD:s iranska systerorganisation PJAK? Vänstern borde visa ett större intresse för studenterna, arbetarna och andra demokratikämpar i Iran. En iransk revolt skulle ge syre åt alla progressiva krafter i regionen inklusive kurderna. Solidariteten med PYD är bra, men det måste byggas vidare. Hur hänger Rojava ihop med kurderna i Iran? Hur ser situationen ut i Iran? Hur hänger det hela ihop med regionen i stort? Att studera, förstå och agera är ju det vi ska vara bäst på! Internationalism är ju vänsterns hjärta.

Alla som stödjer Rojava borde ta nästa steget och läsa på om Syrien och kurdfrågan i Iran och den vidare regionen.

Peshmerga och kurdiska nationalismens baksidor

Human Rights Watch rapporterade i februari att det regionala kurdiska självstyret KRG i norra Irak och Peshmerga kan ha begått brott i spåren av kontraoffensiven mot IS. I områden som tagits tillbaka från IS har arabiska flyktingar förvägrats rätten att återvända, arabiska hem har förstörts och i andra har kurdiska familjer fått ta över arabiska hem. Jag är medveten om att Saddams brutala arabiseringskampanjer fördrev kurder och ersatte dessa med arabiska invånare. Men det finns inget som säger att en tidigare förtryckt folkgrupp inte kan skapa en stat som förtrycker andra folkgrupper och att vi bör acceptera detta på grund av historien.

Nationalismens idé att varje folk behöver en egen stat för att överleva och utvecklas måste avfärdas även när det gäller kurderna. Det är både en falsk och omöjlig idé. Falsk eftersom nationen är en konstruerad och godtycklig gemenskap, omöjlig eftersom om varje folk skulle sträva efter en egen stat så skulle det vara permanent blodbad i världens alla hörn.

Vänsterns uppgift är att betona klassgemenskap över nationsgränser. Dock finns det ofta hinder för denna klassgemenskap som måste lösas. En sådan är diskriminering av kurderna: att de förvägras rätten till sitt eget språk och kultur, att de förvägras rätten till självbestämmande och ekonomisk rättvisa. Men lösningen ligger inte i en självständig kurdisk stat. Staten Kurdistan skulle skapas genom en gränsdragning som går genom Turkiet, Syrien och Iran och den myriad av folkgrupper som bor inom dessa områden. Vi pratar om en delning av tre stater för att bilda en fjärde. Gränser dras ofta i blod, det är bara att titta på exempelvis Indien och Pakistans separation. Att det har krävts inbördeskrig i både Irak och Syrien för att former av kurdisk självständighet ska växa fram säger en del.

Det finns alltså all anledning för vänstern att vara skeptisk till den form av kurdisk nationalism som KRG företräder. Det finns andra kurdiska rörelser som PKK i Turkiet och dess syriska och iranska motsvarigheter som inte är lika nationalistiska. PKK företräder inte en delning av Turkiet utan vill se mänskliga rättigheter och demokratiskt självbestämmande för kurderna inom nuvarande gränsdragningar. Ändå har dess syriska gren PYD tidigare knappast betonat gemenskapen med övriga Syrien som rest sig i ett uppror mot regimen som länge förtryckt kurderna. Medan andra kurder varit aktiva i revolutionen, såväl genom etniskt blandade rörelser som kurdiska partier, så valde PYD i början samförstånd med regimen. PYD kunde ta över kontrollen över vissa områden för att avlasta den syriska armén och hålla Fria syriska armén ute. Jag pratar inte om ett direkt stöd till regimen utan att PYD enbart såg till snäva nationella och partipolitiska intressen.

Det är positivt att PYD sedan hösten 2014 har gått ihop med FSA-enheter för att strida mot IS och för att kämpa för ett fritt demokratiskt Syrien som garanterar alla folks rättigheter. Att stora delar av vänstern har valt att komplett ignorera den alliansen och stödja PYD men inte den syriska revolutionen eller FSA är ett på sätt och vis farligt agerande. Istället för att betona arabers, kurders och assyriers gemensamma intressen av att kämpa mot en blodbesudlad kapitalistisk regim har man endast betonat kurdernas intressen av att separera sig från övriga Syriens intressen. Här har man alltså betonat nationalism istället för klass. Det värsta är väl ändå att när man har gjort detta har man gjort det med ursäkten att PYD företräder ”klassorganisering” i Kurdistan. Den allians av kurdiska arbetare, medelklass och även kapitalister som kämpar för kurdernas legitima sak är i vilket fall inte exempel på gränsöverskridande klassorganisering i Syrien. En sådan skulle naturligtvis organisera både arabiska och kurdiska arbetare. Det är som att man glömmer att PYD är en kurdisk rörelse när man tror att de företräder lösningen på hela Syriens problem.

När man gjort detta har man spelat ut den kurdiska frågan mot den arabiska våren. Den enda rimliga hållningen är ju ett stöd till den arabiska vårens folkuppror OCH ett stöd till kurdernas demokratiska och mänskliga rättigheter. Jag är övertygad om att ett större självbestämmande för kurderna, en rimligare fördelning av oljeinkomster och ekonomisk utveckling är möjlig i en gemensam demokratisk och rättvis stat. Det är samma övertygelse som gör att jag även är anhängare till en gemensam demokratisk och sekulär stat för både araber och judar i Palestina.

/A

Vilken konflikt ska vi stödja idag? Checklista för den trendkänsliga vänstern

Jag har en känsla av att det går trender bland oss aktivister. En tendens att skapa fetischer där ens egna begär och intressen står i centrum, och de folk som strider och lider blir de sekundära.

Precis som alla andra, är jag glad över uppmärksamheten som Kobane får. Att människor lärt sig ordet Peshmerga. Det hade bara fattats, när ett gäng som ISIS kommer och halshugger och mördar alla i sin väg, bedriver etnisk rensning och massvåldtäkter. Kurdernas rättigheter är förstås en kamp för oss alla.

Jag vill absolut inte ställa Kobane mot Syrien. Alla kamper för frihet, rättvisa, självbestämmande, är vänsterns uppgift. Men jag undrar över varför det finns en sådan stor skillnad i uppslutningen bakom Kobane jämfört med Fria syriska armén, FSA, och andra demokratiska rebelliska grupper i Syrien?

För att få stora delar av vänstern med sig tycks vissa punkter behöva vara uppfyllda i en konflikt. De förtryckta och kämpande ska gärna vara:

  1. Kommunister
  2. Icke-religiösa eller åtminstone inte framhäva religion
  3. Kvinnor och
  4. USA ska upplevas vara på den motsatta sidan och det kämpande folket får mycket gärna hålla på med
  5. några former av coola autonoma projekt.

För vissa idioter, antar framförallt för liberaler, tycks det också vara av vikt att 6. rebellerna är snygga.

Så faller Kobane in i vänsterns mall för coola kamper bättre än Syrien. Även om kamperna är sammanvävda. Det är också lättare att stötta kurderna i Kobane där det finns en tydlig fiende, ISIS, istället för att behöva sätta sig in i alla rebellgrupperna i Syrien. Så kanske hjälper det också om en 7:e punkt är uppfylld: att man inte behöver läsa på så mycket.

För tyvärr har jag allt för många gånger fått höra om Syrien:

Men vilka ska man stötta? Finns det ens någon vänster i Syrien? USA är ju emot Assad, det är imperialistiska intressen inblandade (som om Ryssland skulle vara antiimperialistiskt). Upproret är orkestrerat från Väst.

Hela skalan finns från de skeptiska till de förnekande Assad-stöttarna. Eftersom Assad sägs var vänster… Herregud.

Vad som behövs är mer solidaritet. Lina Myritz, en färdigbliven läkare var i våras i staden Saraqeb i Idlibprovinsen i norvästra Syrien.

I den staden har invånarna sedan 2011 både stridit mot Assad och mot Islamister. Staden är befriad, men så gott som dagligen faller regimens tunnbomber ner på invånarna. När det är regnigt och dimmigt, brukar man säga att det är fint väder, berättade Myritz på ett halvtomt bortglömt ABF-seminarium i förra veckan. När det är sämre sikt finns det nämligen mindre risk att regimen bombar. Tillsammans har stadens invånare försökt bygga upp det lilla av ett lokalsamhället som kan fungera. Men sjukhusen och skolorna är under ständigt hot av bombning. Alla känner någon som har dött.

Det känns ju inte så bra, men för att ”sälja in Syrien”, kan en peka på den här staden. Här har invånare kämpat mot både islamister och Assad-regimen, de bygger upp ett lokalsamhälle autonomt i en region av fiender. Där finns kvinnor där finns barn. De är inte riktigt så religiösa som i städerna i närheten. Kvinnorna kan visa lite mer hår.

Men herregud, i varje kamp finns berättelser om mänsklighet, där människor fattar, hur fattiga och outbildade de än är, vem som är förtryckaren. Eller förtryckarna, det går att strida både mot IS och mot Assad. Varje uns av mänsklighet i en diktatur är ett steg närmare socialismen. Vår uppgift är ju inte att stötta de redan frälsta, utan att bevisa att socialismen är befrielsen för all världens förtryckta folk. Hur ska folket i Syrien kunna tro på socialismen och feminismen, om vänstern inte visar något engagemang?

Det gäller att ha tillräckligt med självförtroende i sin radikalitet, att man även vågar stötta kamper som inte är öppet socialistiska eller feministiska men har progressiva demokratiska tendenser mot social rättvisa.

För vidare läsning:

http://syriafreedomforever.wordpress.com

http://leilashrooms.wordpress.com/2014/10/20/the-struggle-for-kobane-an-example-of-selective-solidarity/

http://kildenasman.se/2014/10/18/kurdisk-autonomi-i-syrien-en-kortlivad-historia-eller-fullbordat-faktum/

Lina Myritz blogg från månaden i Saraqqeb: http://medkandsyrien.blogspot.se