Trumpismen växer fram ur neoliberalismen och terrorkrigen

Det har skrivits mycket om hur valet av Donald Trump är en ”whitelash”, en reaktion från vita som ser sina privilegier utmanas av svarta, latinos och muslimer. Visst är det så många Trump-väljare uppfattar saken: att det vita Amerikas påstått storslagna förflutna nu hotas av minoriteter och yttre hot. Sannolikt tror de också att Trumps angrepp på minoriteter samtidigt ska stärka den egna positionen.

Frågan är dock om vi ska överta Trump-väljarnas upplevelser och yttranden som enda förklaringsmodell för ultrahögerns valseger. Hur är det med de underliggande materiella villkoren som är med och formar värderingar, identiteter och uppfattningar? Arbetslöshet, klyftor och sociala villkor – bör inte också det vara en del av analysen?

Per Björklund skriver i sin inledare i Fria tidningen om flera undersökningar som visar att många Trump-anhängare faktiskt också anger ekonomin som en anledning till att de röstade på Trump. Det behöver inte vara så enkelt att alla Trump-väljare nödvändigtvis själva är arbetslösa och därför röstar på Trump. Det finns de som är det och det finns de som tvärtom har det mycket gott ställt. Däremot förenas de av att de gärna beskyller sociala problem i samhället såsom arbetslöshet på ”de andra”. Den ena vill skylla problem som drabbat denne och dess närmaste på underordnade grupper, den andre vill inte se sin rikedom som orsak till den förstes problem (och framförallt inte att den förstnämnde ska vända sin ilska mot detta förhållande).

Vi tenderar att överbetona den direkta individuella erfarenheten. Jag har själv aldrig varit hemlös men att se hemlösa i min kommun och förstå att politiker inte tycks bry sig om problemet väckte mitt politiska engagemang i tonåren. Jag såg att hemlösheten berodde på maktfullkomliga politiker som prioriterar de som redan har framför de som inte har någonting alls. De som istället trodde att det berodde på invandringen drog naturligtvis helt andra slutsatser. Poängen är att en behöver inte vara personligen drabbad av ett samhällsproblem för att dra politiska slutsatser.

Det finns också en mellannivå: den som bor i en stad där industrier läggs ner känner med de släktingar, vänner och grannar som förlorar sina jobb. Det väcker ilska som om den inte kanaliseras rätt riskerar att slå mot de som inte är skyldiga till förhållandet.

I ett USA som – liksom andra länder – fick se människor förlora sina hem samtidigt som skattebetalarna köpte ut bankerna efter finanskrisen 2008 är ilskan stor och kanaliseras inte alltid rätt. Sanders kanaliserade den ilskan till konstruktiva politiska förslag, Trump kanaliserade det till hat mot minoriteter och Clinton retade istället upp många ännu mer med sina kopplingar till Wall street och stora donationer. När Trump i valkampanjen blev den enda ventilen för missnöjet så var det kanske inte så konstigt ändå att han vann. Det märks också på att de som drabbats än hårdare av krisen – svarta och andra minoriteter – inte slöt upp bakom Clinton på det sätt hennes kampanj hade förutsett. Bernie Sanders hade i alla opinionsundersökningar ett massivt försprång framför Trump – till skillnad från Clintons hela tiden mindre marginaler. Jag tror att de har rätt de som säger att Sanders hade kunnat klå Trump – Sanders hade kanaliserat både vita missnöjesröster och mobiliserat liknande röster bland minoriteter.

Det är ett faktum att neoliberalismen både skapade de materiella villkoren för missnöjet och att Clinton som representant för denna ordning knappast kunde mobilisera den breda segermarginal som krävdes för en säker seger.

Iraks oljetillgångar och marknader var stängda för multinationella bolag ända tills den amerikanska invasionen 2003 ändrade på den saken. Resultatet blev miljardkontrakt för oljeindustrin, vapenindustrin och privata kontrakterare i en dittills onåbar marknad. Det krävde såklart en förevändning godtagbar för den amerikanska allmänheten: terrornojan och rädslan för muslimen efter 11 september blev den perfekta jordmånen. ”USA är hotat av Saddam som har samröre med extrema islamister och bygger massförstörelsevapen som kan användas mot oss”, det blev lögnen som legitimerade invasionen av Irak.

Hur kan världen vara förvånad över att ett decennielångt ”krig mot terrorismen” där muslimer blir ett hot, fråntas sina rättigheter och avhumaniseras som en fiende som är legitim att döda producerar något så groteskt som Donald Trump? Är han inte bara en förlängning av George W Bush, en som öppet säger det USA:s ledning och CNN/Fox News hela tiden insinuerat?

Den som hävdar att Trumpismen inte har något att göra med neoliberalismen och imperialismen har många saker att blunda för och förtränga.

/A

Myten om Libyen som det nya Irak

Det finns många myter om Mellanöstern även inom vänstern. En av dem är myten att NATO-insatsen i Libyen var ett nytt Irak och att det är en läxa vi måste dra i Syrien. Nedan försöker jag utmana den myten.

Skribent: Arash

Vi kan ju börja med att konstatera att Irak invaderades av hundratusentals USA-ledda soldater och ockuperades i nästan ett decennium innan en USA-lojal sekteristisk regering fick överta ansvaret för säkerheten. Resultatet känner vi till: ett blodbad med enligt vissa uppgifter över en miljon döda, sekterism och ett land i sönderfall.

Det fanns inget folkligt uppror mot Saddam utan USA gick in på helt eget bevåg med falska förevändningar om massförstörelsevapen. Det var en illegitim ockupation med oljefält och miljardkontrakt för ögonen.

I Libyen reste sig miljoner människor i ett uppror inspirerat av den arabiska våren mot den väststödde Gaddafi. Regionens folk krävde bröd, frihet och social rättvisa och ville se ett slut på korrupta regimer – så också i Libyen. Det var inte en amerikansk “konspiration” när arabvärldens folk reste sig mot väststödda marionetter som Mubarak, Ben Ali och Jordaniens kung Abdullah. Inte heller när de reste sig i ett Libyen och ett Syrien som alltmer öppnat sitt land för västerländska investeringar och samarbeten för stora värden.

Gaddafi reagerade – föga oväntat – med militärt våld och eskalerade upproret till ett inbördeskrig. När Gaddafi-styrkorna närmade sig “revolutionens huvudstad” Benghazi i öster vädjade revolutionärerna om flygunderstöd. Väst ställde upp med en flygförbudzon – självklart inte av några humanistiska principer men på något sätt låg det i västs intressen – och revolutionärerna kunde störta Gaddafi efter lite mer än ett halvår. Libyen ockuperades aldrig av utländska arméer till skillnad från Irak.

Dödssiffror är alltid svåra att ringa in, men beroende på källor ligger dödssiffran i det libyska inbördeskriget 2011 på någonstans mellan 10 000 och 25 000 döda – människor som fallit offer för Gaddafi-styrkorna, rebellernas beskjutning och NATOs bombningar. Libyen inledde stapplande steg mot fria val där sekularister vann tätt följda av islamister men sjönk snabbt ner i laglöshet och förvirring. 2014 utbröt ett nytt inbördeskrig mellan konkurrerande regeringar och miliser. Enligt Libya Body Count har 4000 människor hittills dött i det nya inbördeskriget.

Upproret och NATO-insatsen ledde inte till en rak väg mot stabilitet och fred. Frågan är dock om ett fortsatt inbördeskrig mellan Gaddafi och rebellerna idag hade lett till ett mer stabilt och fredligt Libyen och framförallt till lägre dödssiffror – för det var ju alternativet till NATO-insatsen. Det räcker att titta på Syrien för att förstå att svaret är ett rungande nej.

I Syrien, där vi inte har sett en flygförbudzon mot regimen, har någonstans mellan 250 000 och 350 000 människor dödats sedan 2011 och inget slut på kriget är i sikte. ISIS har etablerat sitt kalifat som sträcker sig över Syrien och Irak. Över 4 miljoner syrier har flytt utomlands. Enligt UNHCR hade under 2013 över 5000 libyer flytt landet, enligt franska Le Monde hade i början av 2014 600 000 och en miljon libyer – främst anhängare till den forne diktatorn – flyttat till Tunisien.

Hur vi än ser på det är inte Libyen ett nytt Irak och frånvaron av en flygförbudzon hade inte skapat stabilitet, mindre extremism och lägre dödssiffror – det är bara att titta på Syrien för att inse det. Det betyder inte att revolutionen i Libyen har lyckats upprätta stabilitet och att förverkliga revolutionens mål om frihet och social rättvisa. Revolutioner är sällan enkla historier och involverar alltid flera steg över år och årtionden. Snabba och illa underbyggda slutsatser som suddar ut alla nyanser underlättar inte vår förståelse av revolutionära processer.

Vi borde identifiera de progressiva krafter och tendenser som finns i upproren och utsträcka vårt fullaste stöd och solidaritet. Att rygga tillbaka inför komplexa skeenden och kräva en enkel verklighet som aldrig har existerat kan inte vara en revolutionär vänsters uppgift.

Socialisten Sanders gick just om Clinton! (Och Corbyn kan bli Labour-ledare)

Bernie Sanders har de senaste dagarna samlat närmare 100 000 anhängare i olika arenor på västkusten och leder dessutom opinionsmätningarna inför demokratiska primärvalet i New Hampshire i februari. Fenomenet Sanders kan beskrivas som att Occupy-rörelsen formerats till ett reellt politiskt alternativ i USA på samma sätt som Podemos i Spanien. Många aktiva i kampanjen har varit Occupy-aktivister och är dessutom kunniga och effektiva aktivister på sociala medier. För några veckor sedan deltog Sanders via videolänk på flera tusen möten som sammanlagt samlade 100 000 personer.

Budskapet är i positiv mening populistiskt och ställer den vanliga arbetande amerikanen mot miljardärklassen och Wall Street. Men det är verkligen inte tomma ord i Obama-stil, utan Sanders – en uttalad socialist – tänker höja skatterna för de rika och storbolagen för att på så sätt frigöra tusen miljarder dollar i satsningar på infrastruktur. Det kommer ge miljoner amerikaner jobb och på allvar bekämpa arbetslösheten.

Sanders har lovat att utmana miljardärklassen, det militär-industriella komplexet och det rasistiska fängelsesystemet. Han pratar också om en genomgripande polisreform så kallad ”community policing” för att ta krafttag mot dödsskjutningarna av svarta och annan rasistisk polisbrutalitet och diskriminering. I Portland pratades det om en multietnisk politisk revolution för ”racial justice, social justice and economic justice”. Bernie Sanders framstår tydligt som den enda kandidat som på allvar utmanar den institutionaliserade rasismen, den skriande ekonomiska ojämlikheten och som kombinerar det med tydlig feminism och hbtq-kamp. Vi pratar inte om en liberal Obama med lite fina ord här och var utan en socialist som pratar om en demokratisk, ekonomisk och social revolution på samhällets alla plan. Det borde inte bara sända chockvågor genom härskarklassen över hela världen utan elektrifiera vänstern och alla progressiva rörelser över hela världen. Oavsett om det räcker hela vägen till presidentposten måste vi finna inspiration i Sanders-kampanjen och mobilisera för en vänstervåg även här i Norden. Sprid ordet!

Förresten: vänsterkandidaten Jeremy Corbyn seglade just upp som potentiell storvinnare i det brittiska Labours partiledarval.

Jemen: tips för en nykter vänsteranalys

Jemen fortsätter sjunka ner i kaos med saudiska flygbombningar och strider mellan de shiitiska houthierna och sunnitiska grupper mer eller mindre allierade med al-Qaida och IS. I ett sådant här läge är det lätt för delar av vänstern att välja sida enligt en tvåpolig världsuppfattning. En del kommer rusa till houthiernas stöd i anti-imperialismens namn och för att stödja vad som uppfattas som ett motstånd till IS.

Det är lätt att sympatisera med shiiterna i Jemen som marginaliserats och diskriminerats under lång tid. Samtidigt måste man hålla i huvudet att Jemen är ett land med miljoner fattiga och där en enskild grupp som förvisso länge varit marginaliserad med vapen i hand mycket väl kan förvandlas till en ny förtryckare.

I veckans Dokument utifrån visades hur houthierna efter att ha gripit makten avancerar söderut mot sunnitiska områden och det tidigare socialistiska södra Jemen. De förnekar att de har en sekteristisk agenda men likväl har de tillsatt shiitiska imamer i sunni-moskéer i huvudstaden Sanaa och infört shiitiska böneritualer. De extrema sunniterna kring al-Qaida och IS är betydligt öppnare med sin sekterism där shiiter fördöms som avfällingar men det är inte skäl nog att välja det dåliga före det sämre.

Överhuvudtaget måste vi se bortom uppdelningen mellan sunni och shia – detta är i första hand en politisk och geo-politisk konflikt. Saudiarabien har gång på gång intervenerat militärt i det fattiga grannlandet. Fria tidningens Per Björklund skriver i veckan om hur den saudiska monarkin stöttade den shiitiska kungen i Nordjemen när denne ställdes inför ett republikanskt uppror på 1960-talet. Saudiarabien är fortfarande intresserat av att upprätta en landkorridor till Indiska oceanen för att minska sitt beroende av oljetransporterna genom Hormuz-sundet där Iran har ett stort inflytande. USA har också ett intresse av att skydda sitt inflytande över Jemen och sin flygbas i södra Jemen mot de antiamerikanska houthierna. Saudiarabien är också rädda för ett internt shia-färgat uppror mot den sunnitiska monarkin.

Saudiarabiens anspråk uppbackade av USA måste tillbakavisas och protester höjas mot flygbombningarna och allt tal om invasion. Om houthiernas framryckning och maktövertagande kastade ner Jemen i fördjupat kaos är det inget mot vad en saudiskledd invasion skulle innebära. Når houthierna södra Jemen där också en fientligt inställd rörelse för självbestämmande finns förutom de sunnitiska stammar houthierna strider mot idag, innebär det också förvärrade strider.

Våren 2011 reste sig miljoner jemeniter i ett uppror som tvingade bort diktatorn Ali Abdullah Saleh. Deras förhoppningar om demokrati och social rättvisa har tyvärr grusats för överskådlig framtid. Saleh har enligt flera uppgifter konspirerat med de tidigare fienderna i houthierna för att avsätta sin efterträdare Abd-Rabbu Mansour Hadi som nu är i landsflykt i Saudiarabien. Mansour Hadi var inte heller mycket till demokrat då han valdes som ensam kandidat i presidentvalet 2012. Om det är någon sida vi ska välja så är det just de unga demokrater som förde arabiska våren till Jemen. De har visserligen marginaliserats av det politiska kaoset och striderna, men det finns ingen anledning att i deras frånvaro stödja deras fiender – oavsett om det är Iran-vänliga houthier eller Saudiarabien.

/A

IS: Många intressen inblandade

I början var jag säker på att IS kommer drivas tillbaka lika snabbt och plötsligt som de drog fram. Att de irakiska generalerna la benen på ryggen inför ISIS framryckning och lämnade soldaterna utan order och utrustning och därmed lämnade fältet fritt för ISIS att ta över baser och tunga vapen var mysko. Gick i linje med Assad-regimens taktik, där ISIS läts ta över armébaser och hela provinser utan större motstånd för att kunna agera kontrarevolutionär kraft och vinna stöd för regimen i omvärlden. Helt klart har IS uppfyllt flera strategiska intressen för en rad stater, när den uppgiften är uppfylld kommer IS drivas tillbaka lika plötsligt som de kom fram. Vi får se om den analysen stämde när IS drivs bort från Kobane med massiva USA-bombningar som tidigare uteblivit nu i ryggen. Många intressen är inblandade, försöker lista några nedan:

– Iran: vill närma sig väst. IS har gett Iran chansen att bli en av ”the good guys” och delta i ett gemensamt projekt med USA och väst.

– Syrien: vill få stöd av väst. IS har dragit in USA i en bombkampanj som tydligen även omfattar andra (mer genuina) rebeller. USA och Assad bombar tillsammans, Obama kommer knappast bomba regimen nu.

– Turkiet: vill försvaga kurdernas position i Syrien och Turkiet. Syriens revolution har frigjort de kurdiska områdena från den arabnationalistiska regimen och blivit ett exempel för alla kurder i regionen. IS attack mot de kurdiska självstyrande samhällena har varit välkommet för Turkiet.

– USA: vill stärka sin roll i Irak som de blev tvungna att dra sig tillbaka (nåja) från. IS öppnar dörren för större amerikansk inblandning i Irak. T o m dörren för återockupation av Irak står öppen ifall det skulle ligga i USA:s intressen (tveksamt just nu).

– Kurdiska regionala styret (KRG) i Irak. Kaoset i Irak har erbjudit KRG chansen att flytta fram positionerna och tar steg mot självständighet. Ska tilläggas att IS skakat om den etniska sammansättningen i Irak, kurdiska flyktingströmmar till KRG:s områden, och araber, turkar och andra icke-kurder som flytt åt andra hållet. När IS motats bort kan vi nog räkna med en annan etnisk sammansättning i t ex Kirkuk.

– Shiaregimen i Irak. Mycket uppmärksamhet har naturligtvis gått till IS massakrer på shiiter och andra grupper. Det har pratats mindre om den shiadominerade armén och de extrema shiamilisernas massakrer mot sunniter och andra i motoffensiven mot IS. I klarspråk kan vi utgå från att armén och miliserna bedriver etnisk rensning för att stärka shiadominansen i de södra provinserna.

– USA och Iran och Saudi (och gud-vet-vem). Sekterismen och den etniska rensningen öppnar dörren för ett tredelat Irak med försvagad centralmakt där stormakter och regionala makter får fritt spelrum för sina intressen och affärer. Detta har diskuterats öppet i USA under många år.

– Vapenindustrin, även Sverige! Ockupationen av Irak var goda affärer för vapenindustrin. Vapen exporterades till USA och shiaregimen i Irak. Dessa vapen har nu hamnat i IS händer och späder på konflikten som ju längre den pågår desto mer gynnar vapenindustrin.

– Ryssland. Sålde nyligen stridsplan till Irak med syftet att bekämpa IS. Tar fokus från Ukraina, gör Rysslands stöd till Assadregimen mindre kontroversiellt. Säkert fler saker.

– Nu har jag inte ens gått in på oljeindustrin och de företag som kommer få kontrakt för att ”återuppbygga” Irak och Syrien. Förvänta er stora affärer.