V bör vara mer än sociala teknokrater

Vänsterpartiet bör vara mer än sociala teknokrater som i skuggan av S arbetar för små reformer som glasögonbidrag mm. Det är sällan uppenbart för allmänheten att de har just Vänsterpartiet att tacka, inte sällan kapar Socialdemokraterna åt sig äran. Nästan omärkbart har vi kommit att bli Socialdemokraternas bästa valarbetare där regeringspartiet just nu rusar framåt i opinionen medan vår ökning – om mätningarna håller i sig – är på en eller två procentenheter. Men det spelar väl ingen roll vem som får äran, är inte det viktiga att folk får det lite lite bättre? Eller? Den radikala vänstern är inte en socialbyrå eller Röda korset – vi kämpar för systemförändring, för arbetarklassen vid makten över produktionen och samhället. Vi står för reformer om de tar oss närmare målet om arbetarklassens frigörelse och ekonomisk demokratisering. När vi i koalitionen med ett i grunden nyliberalt S-etablissemang endast får igenom smärre reformer som inte bara maskerar denna partielits ruttenhet (se bara behandlingen av flyktingar, funktionsnedsatta, sjukskrivna) utan också inger falskt förtroende för detta maktparti så tar vi oss längre bort från systemförändringen.
 
Det enda regeringssamarbete och de enda framdrivna reformer som är av värde är de som utmanar systemet och stärker de radikala krafterna. Spanska Podemos, franska La France Insoumise och Sandersrörelsen sitter inte vid maktens bord och driver igenom små reformer idag – de siktar på att vinna opinionen för visionen om systemförändring och att en dag förändra samhället i grunden. Om vi tittar på Corbyn, isländska Gröna vänstern eller den portugisiska vänsterregering ser vi att det går att vinna masstöd för denna linje och på allvar utmana systemet och se över krönet till en framtid som bara är mänsklighetens.
/A
Advertisements

Tre wake up calls inför V-kongressen

Vänsterpartiets partistyrelse, hittills med bred förankring i partimajoriteten, håller fast vid den inslagna vägen av samarbete med Socialdemokraterna och försiktiga reformer. Stora visioner och program får för tillfället stå tillbaka, styrelsen avslår till exempel ett program för delvis lånefinansierade massiva satsningar på välfärd och klimat. Partiledningen tittar nöjt på fallande arbetslöshetssiffror, enskilda framgångar med sociala reformer och en blygsam opinionsframgång. Jag menar att de invaggat sig i falsk säkerhet och tror att den här vägen ska vara farbar även framöver. Det är dags för ett wake up call. Vänsterpartiet måste se den kommande politiska realiteten och den kursändring som krävs redan. Här är tre wake up calls inför kongressen:

1. Alliansen har dödat budgetsamarbetet

Alliansen säger att de inte tänker släppa fram en rödgrön minoritetsregering. SD kommer inte heller göra det. En majoritet i riksdagen tänker rösta nej till en sådan regering. Det finns ingen anledning att tro att de bluffar. En rödgrön majoritet förutsätter a) kraftiga framgångar för Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet b) att Miljöpartiet klarar riksdagsspärren. Finns nog ingen politisk bedömare som tror att S kommer kunna få 40% i valet eller att V kommer få tvåsiffrigt röstetal, det tror inte ens någon i Vänsterpartiets ledning. Därför har Alliansen i princip dödat det rödgröna budgetsamarbetet.

2. Nej, det går inte bra nu

Ekonomin har vänt och arbetslösheten sjunker. Visserligen. Men klyftorna är stora, välfärden brister och många känner att utvecklingen går åt fel håll. Sverigedemokraterna vinner mark parallellt med en ultrakonservativ våg inom Moderaterna och Kristdemokraterna, ja även Liberalerna fortsätter lyfta slöjförbud och främlingsfientlig signalpolitik. Vi kan närmast prata om en brunblå majoritet samtidigt som V – de som borde kanalisera frustrationen över samhällsproblemen – inte ens når tvåsiffrigt opinionsstöd. Politiskt går det kraftigt åt fel håll och socialt kämpar folk. Då hjälper det föga att man kan peka på snygga kurvor i diagrammet och kan pricka av enskilda sociala reformer.

Visst, framgångar för V kan skönjas i opinionsmätningar. Men erfarenheten från 2010 &  2014 visar att V brukar gå ner sista veckorna inför valet och valresultatet landar alltid runt två procent lägre än vad mätningarna visar i förväg. Ha detta i åtanke: 7-8% för V i mätningar översätts ofta till 5-6% i valet. Mätningarna tenderar att överskatta partier som är starka i storstäder och bland välutbildade – till exempel V.

3. Vänstern förlorar på tappad självständighet.

Storbritannien, Frankrike, Spanien, Sandersrörelsen i USA mfl visar att vänstern växer där den går fram med ett starkt och från etablerade socialdemokratiska partieliter självständigt program. Det motsatta har också visats: vänstern går kräftgång där den binder upp sitt projekt till mittenorienterade samarbetspartners. La France Insoumise lärde sig av Podemos och Sanders, Vänsterpartiet måste också lära sig av andra erfarenheter. Det går inte längre att vifta bort med “det där är andra situationer”. Uppenbarligen har man trots olika politiska realiteter vunnit framgångar byggda på samma radikala självständiga anda.

Vad kan göras?

Budgetsamarbetet som ligger på dödsbädden har varit en hämsko på Vänsterpartiet som parti, vår styrka ligger i att vara ett radikalt parti för de 99%. Det är detta framtidens vägval kongressen borde våga göra. Bland annat genom att rösta igenom motionen Totalrenovera Sverige och liknande förslag som vågar bryta med den inslagna färden mot återvändsgränden. 

/A

Totalrenovera Sverige! #V2018

Vänsterpartiet har i samband med kongressen 2018 chansen att gå fram med ett tydligt folkligt vänsteralternativ som kan pressa tillbaka klyftorna och den växande brunhögern. En stark motion i denna riktning som är upp till beslut är Totalrenovera Sverige och här skriver vi kort om anledningen till varför vi stödjer den.

Det politiska läget är allvarligt. Blåbrun majoritet i riksdagen, en grotesk samhällsdebatt och nazister som erbjuds utrymme. Klyftorna är stora, funktionsnedsatta förvisas till instutionsförhållanden och mammor får föda barn i bilen. Ingen vänsterperson kan se detta och känna sig lugn med omplåstrande reformer.

Det enda som kan ta oss ur det politiska katastrofläget är en offensiv vänster. Titta på Corbyn, Sanders, Melenchon – alla går de starkt framåt med ett offensivt investeringsprogram. Hur många exempel behöver vi ha för att dra någon lärdom? Det behövs ett wake up call, S är inte förmögna att göra upp med nyliberala doktriner och de drömmer om en koalition med C och L. Det går inte att utesluta att de efter en intensiv valkampanj med Vänsterpartiet vid sin sida vänder helt om och bildar blocköverskridande koalition givet det parlamentariska läget.

Statens överskott ligger idag på 875 miljarder kronor och överskottsmålet är tillsammans med skarpa begränsningar på hur mycket staten får låna en järnboja på vänsterpolitiken. Endast genom att göra upp med nyliberala svenska käpphästar, som faktiskt till och med är mer extrema än EU:s budgetregler, kan Vänsterpartiet gå fram med en offensiv politik för jämlikhet. Det är fullt ekonomiskt realistiskt med investeringar som motsvarar 120 miljarder kr extra per år vilket i sin tur skulle generera ytterligare 80 miljarder kr i dynamiska skatteintäkter, dvs. skatteintäkter till följd av ökad aktivitet i ekonomin. Statens upplåningsränta är historiskt låg (under 1%) och det är läge för delvis lånefinansierade satsningar i den storleksordningen.

De tar ifrån funktionsnedsatta personlig assistans och förvandlar liv till helveten, de driver ensamkommande barn till självmord med hänvisning till “kostnader” och cancersjuka fastnar i vårdkön. Det finns ingen röst för alla oss som är fly förbannade över orättvisorna. Vänsterpartiet måste vara den rösten och Vänsterpartiet skulle gå starkt framåt på att anta den rollen. Vi – liksom Melenchon och andra vänsterkrafter- måste sikta på att bli ett 20%-parti 2018. Sikta högt och våga stå upp för ett tydligt vänsteralternativ. Ställ er bakom motionen Totalrenovera Sverige och fyra av en sjuhelsikes valkampanj! YES WE CAN!

Ps. Om du är medlem i V kan du redan idag ställa dig bakom den och om deadline för din partiförening eller ditt partdistrikt inte passerat skicka in den för beslut på lokal partinivå (Uppsala och Västernorrland m.fl. har redan ställt sig bakom den).  Se Facebook-sidan Totalrenovera Sverige för att läsa hela motionen och eventuellt skicka till din partiförening/distrikt.

/A & R

Ska vi hjälpas åt? #V2018

Ska vi hjälpas åt? Svaret på den frågan definierar hur samhället bör se ut. Det Sverige arbetarrörelsen byggde vilade på ett jakande svar på den frågan. Det Sverige som fanns historiskt innebar misär och elände för den överväldigande majoriteten. Hungeruppror och arbetarklassens organisering tiden fram till revolutionsåret 1917 och åren därefter tvingade de härskande att gå med på allmän rösträtt utan åtskillnad efter förmögenhet, först 1921 även utan könsåtskillnad. Först därefter kunde arbetarrörelsens faktiskt storslagna frihets- och välfärdsprojekt sjösättas. De rika tvingades dela med sig av de enorma förmögenheter som arbetarklassens slit hade skapat. Genom progressiv beskattning – att de rika betalar procentuellt mer i skatt – så omfördelades samhällets ekonomiska värden och välfärdsstaten Sverige kunde se sitt ljus.

Men de senaste decennierna har säkert de allra flesta känt att sammanhållningen och välfärden är på dekis. Klyftorna ökar och vård, skola och omsorg dras med resursbrist, särskilt i förorten och glesbygd. Många söker efter svar. Sverigedemokraternas version går starkt hem hos vit glesbygd där de kan exploatera socialt missnöje och sedan gammalt ingrodda fördomar politiskt. Det är invandrarnas fel, säger de och då vänder man bort uppmärksamheten från problemets kärna.

Välfärdslandet överlever endast när vi alla efter förmåga hjälps åt. “Förtrollningen” bryts när skatterna sänks, i reella siffror mest för de rika, och var och en istället ska klara sig bäst de kan på sin egen plånbok. Intäkterna till den gemensamma kassan i hushållet Sverige minskar och dess medlemmar får i högre utsträckning förlita sig på egna fickpengar. De stora med mycket pengar klarar sig bättre än de små med lite pengar.

Sverige har visat historiskt att när skatterna särskilt för de rikaste höjs då kan välfärden spridas ut och utvecklas. När skatterna sänks så följer åtstramningar och en välfärd som sjunker undan. Dagens ETC publicerade nyligen siffror från Statistiska Centralbyrån som visade att jobbskattebidragen fram tills nu har kostat statskassan 795 miljarder kronor i uteblivna intäkter.

Men har inte borgarna rätt när de menar att skattesänkningarna har lett till lägre arbetslöshet? Den borgerliga sidan påstår att arbetslösheten beror på att “det inte lönar sig att arbeta” dvs att människor tappar lusten och väljer att inte arbeta för att de betalar några hundralappar mer eller mindre i skatt. De får det att låta som att det överhuvudtaget inte finns en brist på arbetstillfällen utan att det regnar ner jobb som folk av bekvämlighet inte vill ta. Hur bekvämt det nu är att leva på socialbidrag med de tuffa livsvillkor det innebär… Men borgarna försöker övertyga väljarna om att skattesänkningar ger fler arbeten och därmed simsalabim större intäkter till den gemensamma kassan. Som om välfärden skulle bli svagare ju högre den progressiva beskattningen är – ett falskt påstående som går emot hela den faktiska historien om välfärdslandet Sverige. Det går också emot SCB:s statistik (se bild) som visar att arbetslösheten under Reinfeldt-åren faktiskt steg och höll sig kvar på en hög nivå även flera år efter finanskrisen 2008 (den steg till exempel mellan 2011-2012 och höll sig på den nivån fram till 2014). Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitik utvärdering i Uppsala har i sin granskning heller inte kunnat se någon jobbeffekt av jobbskattebidraget.

Skärmavbild 2017-10-21 kl. 18.29.33
Finanskrisen är givetvis en faktor men det förklarar inte hela uppgången som med den bakvända borgerliga logiken i så fall borde ha parerats av skattesänkningarna. Det finns helt enkelt inget som helst belägg att skattesänkningar ger större skatteintäkter. Det bevisliga magplasket för den borgerliga ekonomiska akrobatiken kan bara maskeras hjälpligt genom att hänvisa alltihopa till finanskrisen.

Ändå har den S-ledda regeringen i stort lämnat jobbskattebidragen orörda och de kostar fortfarande runt 100 miljarder kronor årligen. Och då har vi inte pratat om slopandet av arvs- och förmögenhetsskatten, RUT- och räntebidragen samt återkommande sänkningar av bolagsskatten. Dessa skattesänkningar har totalt sett i kronor gått mest till välmående medelklass och framförallt de allra rikaste. Ja, skattesystemet är riggat för att gynna de rikaste – titta bara på det faktum att de allra rikaste som har stora intäkter från aktier faktiskt betalar procentuellt mindre skatt än vanliga löntagareDessa saker är förklaringen till att välfärden har kronisk resursbrist och att vi går miste om hundratusentals arbetstillfällen inom offentlig sektor med omnejd.

Den historiska erfarenheten av välfärdsbygget Sverige och dess tillbakagång de senaste decennierna, synlig i offentlig statistik pekar på de verkliga orsakerna bakom samhällsproblemen och erbjuder oss en väg framåt om vi vågar se den. I klartext: den progressiva beskattningen måste utökas och utvecklas för att klyftorna ska kunna bekämpas och välfärden återuppbyggas för 2000-talet. Det finns idag ett parti i riksdagen som har ett program i den riktningen: Vänsterpartiet. I riksdagen står de ensamma i kravet på återinförd arvs- och förmögenhetsskatt, rejält nedtrappade jobbskattebidrag för de som tjänar mycket och kapitalskatter som kommer åt de allra största förmögenheterna samtidigt som de vill bekämpa skatteflykten till rikemansparadisen. V har ett omfattande program för satsningar för jobb, välfärd och klimat samtidigt som de kan stå upp för mänskliga rättigheter här hemma och utomlands. Det är en politik som på allvar kan rusta upp välfärden för de som redan bor här och samtidigt rusta upp asylmottagandet så att vi kan vara ett öppet och humant land som klarar integrationen. Mot hopplösheten och skrämselretoriken från övriga partier står Vänsterpartiets Vi fixar det. Läs på om deras politik, ta särskilt och kika på partiets förslag till valplattform. Se några av förslagen nedan och jämför med vad de andra partierna säger. Vi tror att du kommer hålla med oss om att V är valets starkaste alternativ för oss som tror på sammanhållning, solidaritet och öppenhet.

Skärmavbild 2017-10-21 kl. 18.18.54

 

Kakabavehs vs marxismens religionskritik

Ta följande konspirationsteori: det politiska etablissemanget anpassar sig efter islamister för att få invandrarröster. Visst är det en befängd teori? För det första utgör medlemmar i muslimska församlingar knappt 1% av befolkningen och en försvinnande liten grupp skulle kunna kallas islamister. En del av dessa saknar rösträtt (de senaste årens flyktingar) och gruppen utgör ofta ett segment med lågt valdeltagande. Att tro att socialdemokrater och moderater skulle ha gått ihop för att fiska röster bland “islamister” utgår antingen från att a) partistrategerna är helt dumma i huvudet eller b) verkligen sympatiserar med en islamistisk agenda.

Vi i vänstern brukar ju såga sådana konspirationsteorier när de kommer ur munnen på sådana som Kent Ekeroth (SD) och Hanif Bali (M). Helt enkelt för att teorin är sakligt fel och har som enda syfte att vända folk mot varandra. Men står alla fast vid det om samma teori skulle framföras av, säg en vänsterpartistisk riksdagsledamot? För den där första teorin är faktiskt ett utdrag ur en intervju med Amineh Kakabaveh. Så här står det i VLT:s (2/2-2017 ) intervju med Kakabaveh:

“Amineh Kakabaveh förfäras över en svensk vänster som överger sin klassiska idétradition… och ett politiskt etablissemang som lägger sig platta för islamister för att få röster och inflytande bland landets nya invånare.“

Det är inte första gången hon kommer med konspirationsteorier. I en föreläsning i almedalen 2016 hävdade hon att ”politikerna håller på att skapa könsapartheid som i Saudiarabien och Iran”.

Amineh Kakabaveh upprepade dessutom nyligen konspirationsteorin att förorter i Sverige kan bli en Islamisk stat. På direkt fråga från Dagens ETC om hon fortfarande tror det svarar hon först “jag är inte rädd för det” men tar sedan upp att hon sett en bild på en 5-åring med slöja på ett muslimskt dagis och att om vi inte stoppar sådant så kan “vad som helst hända”.

Det finns många invändningar mot religiösa förskolor och skolor, en 5-åring kan knappast välja eller välja bort religion själv. Men 5-åringen är knappast ett hot mot Sveriges territoriella integritet och ett tecken på att “allt kan hända”, inklusive en Islamisk utbrytarstat. Detta lika lite som en 5-åring med kippa på en judisk förskola är ett tecken på en annalkande judisk utbrytarstat.

De gräsrötter i Vänsterpartiet som stödjer Kakabaveh mot partiledningen brukar bortförklara hennes uttalanden med att hon i övrigt gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck och att hon är kurd från Iran med egna erfarenheter av religiöst förtryck. Men att man gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck är lika lite ett grönt kort för antimuslimska fördomar som ett viktigt jobb mot ockupationen av Palestina skulle vara det för antisemitism. Just för att frågan om hedersförtryck är viktig måste gränsen mot antimuslimska fördomar dras skarpt. Att vara mot hedersförtryck innebär inte att man är mot muslimer. Att kritisera Kakabavehs antimuslimska konspirationsteorier innebär inte att man är mot hennes arbete mot hedersförtryck.

Resten av partiet förstår ju att såväl hedersförtryck i förorten som rasism bör bekämpas, så varför är det orimligt att begära att också Kakabaveh följer denna linje? Jonas Sjöstedt och Ung Vänsters Hanna Cederin lyckas ju kombinera antirasism med en rad politiska förslag som motverkar hederskulturer och de faktorer som befäster dem: nej till religiösa friskolor, ta fajten mot barnäktenskap med Alliansen, stärk resurserna till kvinnojourer och stöd jämställdhetsgrupper i förorten, rusta upp förorten och ge unga framtidsmöjligheter. Hon måste ju tro på att det är vänsterns politik som drar undan mattan för hederskulturer, religiös fundamentalism och kriminalitet! Istället prisar hon Alliansen – samma partier som nedmonterat förorten, dragit ned på kvinnojourer och infört vårdnadsbidrag – för att de har en “tuff” retorik mot islamister.

Vi tror att Kakabavehs besvikelse på Vänsterpartiet beror på att hon är ensam om att prata om muslimer på det alarmistiska sätt som hon gör. Det finns en enkel förklaring: det går emot hela partiets socialistiska och internationalistiska själ. Det gäller att inte förväxla vänsterns gamla religionskritik med upplysningsliberalernas. Marxismens religionskritik bygger nämligen på en materiell analys och inte en ytlig agitation, se tex citaten nedan som illustration:

“Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.”
– Lenin, Samlade skrifter

“Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”
– Marx, Teser om Feuerbach

I dagens samhälle är problemen med fundamentalism i förorten ett socialt rotat problem och det har sociala lösningar. Inga sensationslystna debattartiklar kan skingra det problemet (annars hade det försvunnit för länge sen). Där har som sagt V en politik som handlar både om satsningar, jämlikhet och lagändringar där det behövs.

BONUS – Ett till citat!

“Först när denna handling är utförd, först när samhället genom övertagandet och den planmässiga driften av samtliga produktionsmedel befriar sig och alla sina medlemmar från det slaveri, i vilket de för närvarande hålles av de produktionsmedel som de själva producerat och som står emot dem som en överväldigande främmande makt, först när människan således inte längre bara spår utan även rår – först då försvinner den sista främmande makt som än i dag återspeglas i religionen. Men därmed försvinner också den religiösa återspeglingen som sådan av den enkla orsaken att det inte längre finns något att återspegla.”
– Engels, Anti-Duhring

Liberaler sitter i knät på “islamister”?

En liberal älsklingsreform, friskolereformen, har öppnat dörren för religiösa skolor, varav en minoritet är islamiska. Vänstern till vänster om S har traditionellt varit emot. Ändå får liberaler aldrig bära ansvaret för att skolbarn behandlas olika efter religion, till exempel i debatten om könsuppdelad idrottsundervisning (förvisso något som inte begränsas till religiösa skolor).

Det senaste decenniet har vital samhällsservice lagts ner i bland annat Stockholms förorter och arbetstillfällena har försvunnit. Ett månadskort i lokaltrafiken kostar mer och mer för varje år. På så sätt cementeras segregationen. Det är en bra grogrund för såväl kriminalitet som konservativa religiösa värderingar. Den högerpolitik Alliansen men också S bedrivit är ansvarigt för framväxten av dessa problem.

Vi vet också om att den upptrappade islamofobin är något som hjälper bland andra IS i rekryteringen av anhängare. Det kanske är därför borgerliga debattörer gör allt de kan för att skylla religiös fundamentalism och hedersförtryck på vänstern.

Under året har det förts både en intern och extern debatt om Vänsterpartiets politik mot hedersvåld. Partiet har många gånger varit pådrivande i arbetet mot hedersvåld och dess feministiska plattform från 2009 är glasklart på den punkten. Ledande partiföreträdare har gång på gång understrukit att V motarbetar hedersförtryck liksom alla andra former av kvinnoförtryck:

  • “Våld i hederns namn ska aldrig bortförklaras eller relativiseras, det ska bekämpas….Vänsterpartiet var det enda partiet i riksdagen som röstade för att barnäktenskap ska vara förbjudna utan möjlighet till undantag. Barnäktenskap ska aldrig godkännas i Sverige.” – V-ledaren Jonas Sjöstedt, 19/3 2016 SvD
  • “Vi menar att patriarkala strukturer och heder är någonting som genomsyrar hela samhället och inte bara i områden med invandrade. Detta ska inte förväxlas med att vi inte kan göra särskilda insatser i vissa områden. Tvärtom vill V satsa mer pengar på de socioekonomiskt utsatta områden, som nämnts som särskilt utsatta i debatten.” – Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V), 12/8 2015 Aftonbladet

Ändå fortsätter vissa att påstå att partiledningen “sitter i knät på islamister”. Problemet tycks vara inte att partiet förnekar hedersvåld utan att de också erkänner existensen av kvinnoförtryck generellt. Det torde vara ganska okontroversiellt att feminister konstaterar att samhället genomsyras av kvinnoförtryck samtidigt som det erkänns att det finns specifika problem. Men V:s kritiker tycks begära debattartiklar där partiets företrädare låtsas som att kvinnoförtryck bara finns i förorten. För om man säger att man vill bekämpa kvinnoförtryck både i förorten och överallt annars måste det ju – enligt bakvänd logik – betyda att man är för kvinnoförtryck i förorten.

Sedan handlar det om fallet med V:s riksdagsledamot Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad som arbetar mot hedersförtryck. I våras skrev hon “Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropat Kalifat i snart flera förorter” när hon – som hon säger ovetandes – d160426-dumpelade en video av Nordisk ungdom. Ett partiärende öppnades mot henne och det liberala stödet strömmade till. Dessa tar fasta på att hon inte visste om att det var NU:s video men ignorerar den islamofoba konspirationsteori hon förde fram i inlägget. Det tycks vara så att i arbetet mot hedersförtryck är det för liberaler fritt fram med konspirationsteorier och gränslösa överdrifter. Frågan är om det på samma sätt är legitimt att koka ihop skräckhistorier om typ rika som äter barn i klasskampen? Nej naturligtvis måste allt viktigt samhällsengagemang baseras på fakta och sanning. Kampen mot hedersförtryck är så viktig att trovärdigheten inte får skadas av lögner och överdrifter. Det är det kritiken mot Kakabavehs inlägg handlar om, inte ett förminskande av kampen mot hedersförtryck.

I övrigt tycks myten om att vänstern kramar “islamister” handla om att vänstern inte kramar islamofober. När nazister demonstrerar mot/bränner ner moskéer står vänstern upp för religionsfrihet, vilket liberaler bara kan tolka som att de stödjer konservativ religionsutövning. En annan grej som stör liberaler är att vänsterfolk generellt inte är för ett niqab-förbud, vilket ju också måste betyda att de är för niqab. Den som inte vill förbjuda kloster måste ju på samma sätt vara på väg att bli nunna/munk själv.

Dessa två sista ståndpunkter handlar ju inte om att vänstern propagerar för religion och religiös klädsel. Det handlar om att försvara rätten att tro på vad man vill och att inte ställa grupper mot varandra baserat på ursprung. Att vänstern tror på långsiktigt arbete mot klassklyftor och sociala orättvisor som medel mot konservativ religion, nationalism m.m. snarare än (i detta fall verkningslösa) ändringar i lagtexter är ju inte så oväntat. Niqab-förbud skulle vara svårt att upprätthålla och sannolikt bara stärka männens makt i de fall det förekommer påtryckningar och tvång. Kvinnor kan bli inlåsta i hemmen istället för att röra sig ute, arbeta och studera. Det är förklaringen – inte att socialister älskar niqab.

Vänsterpartiet borde byta namn

Om tre veckor går Danmark till val. Det danska vänsterpartiet Enhedslisten förespås göra ett rekordval. Uppstickarpartiet som innan förra valet 2011 bara hade cirka 2% väntas öka från 6% till uppemot 10% av rösterna i det kommande valet. Det borde väcka frågor för Vänsterpartiet i Sverige att besvara. Varför går det så dåligt?

Ett intressant fenomen som visas i många opinionsundersökningar är att skillnaden mellan valresultat och det förtroende partiet i allmänhet och partiledaren Jonas Sjöstedt har är ganska anmärkningsvärt. I Novus i december 2014 hade Sjöstedt ett förtroende på 22% och partiet hade förtroende av 19% i Sifo februari 2015. Det borde betyda att partiet har potential att vara ett 10%-parti snarare än ett ensiffrigt parti. Av någon anledning väljer människor som har förtroende för partiets politik att inte lägga sin röst på V på valdagen. Av egen erfarenhet känner jag också personer som överväger att rösta på V ända fram till valdagen då de av någon anledning ryggar tillbaka.

Val har blivit för många ett sätt att uttrycka sin egen personlighet. Hen tänker i termerna ”jag är si eller så” och vill uttrycka det via valurnan snarare än att bara bedöma vilken politik som är bäst för samhället. I ett sådant läge har ett parti som Miljöpartiet med ett positivt namn dragningskraft på människor som vill visa att de är moderna miljömedvetna människor alldeles oavsett partiets faktiska politik (som inte är riksdagens bästa på miljöområdet). Många har dessutom svårt för att ta personlig ställning på den politiska höger-vänsterskalan. De ser det som att en röst på V förutsätter att hen säger ”jag är vänster” och känns inte det rätt så väljer personen att inte rösta på V alldeles oavsett om de har förtroende för partiets politik. Egentligen är det ointressant vad väljarna väljer att kalla sig så länge de stödjer en politik för mindre klyftor och för social rättvisa. Spanska Podemos ledare har uttryckt det som att ”vi pratar inte vänster eller höger, utan oss här nere och de där uppe” och det är ju egentligen kärnan i traditionell vänsterpolitik.

Jag menar alltså att Vänsterpartiet allvarligt bör överväga ett namnbyte. Ett blogginlägg är ingen plats för namnförslag, men ett enkelt namn som till exempel Solidaritet! som sammanfattar kärnan i partiets politik och ideologi skulle kunna göra en skillnad. Partiet har svårligen något att förlora på ett namnbyte och det är därför värt ett försök.

Med namnbytet borde det följa en helt annan äkta image av folklighet istället för den falska bilden av politikerproffs jag tycker partiet försökte utstråla under valrörelsen. Bort med slipsar och kostymer! Låt Jimmie Åkesson stå där med sin kostym och lyxlön och försöka låtsas representera vanligt folk. Vänsterpolitik är det som representerar vanligt folks intressen, men det måste också synas med sådan tydlighet att ingen kan missa det. Partiet måste dessutom skaffa sig ett formspråk att använda i affischer och material. Som det är nu spretar det åt alla håll och ingen av dem fungerar. Att bara skriva ”Inte till salu” på ett gult plank duger inte. Det handlar inte om stora kostnader utan bara insikten att bild och formgivning har betydelse även för att kommunicera progressiv politik. Att högfärdigt döma ut det som ytligheter är att lämna fältet fritt för högern att lura på folk sin skitpolitik förpackad i trevligt omslag.

/A