Kakabavehs vs marxismens religionskritik

Ta följande konspirationsteori: det politiska etablissemanget anpassar sig efter islamister för att få invandrarröster. Visst är det en befängd teori? För det första utgör medlemmar i muslimska församlingar knappt 1% av befolkningen och en försvinnande liten grupp skulle kunna kallas islamister. En del av dessa saknar rösträtt (de senaste årens flyktingar) och gruppen utgör ofta ett segment med lågt valdeltagande. Att tro att socialdemokrater och moderater skulle ha gått ihop för att fiska röster bland “islamister” utgår antingen från att a) partistrategerna är helt dumma i huvudet eller b) verkligen sympatiserar med en islamistisk agenda.

Vi i vänstern brukar ju såga sådana konspirationsteorier när de kommer ur munnen på sådana som Kent Ekeroth (SD) och Hanif Bali (M). Helt enkelt för att teorin är sakligt fel och har som enda syfte att vända folk mot varandra. Men står alla fast vid det om samma teori skulle framföras av, säg en vänsterpartistisk riksdagsledamot? För den där första teorin är faktiskt ett utdrag ur en intervju med Amineh Kakabaveh. Så här står det i VLT:s (2/2-2017 ) intervju med Kakabaveh:

“Amineh Kakabaveh förfäras över en svensk vänster som överger sin klassiska idétradition… och ett politiskt etablissemang som lägger sig platta för islamister för att få röster och inflytande bland landets nya invånare.“

Det är inte första gången hon kommer med konspirationsteorier. I en föreläsning i almedalen 2016 hävdade hon att ”politikerna håller på att skapa könsapartheid som i Saudiarabien och Iran”.

Amineh Kakabaveh upprepade dessutom nyligen konspirationsteorin att förorter i Sverige kan bli en Islamisk stat. På direkt fråga från Dagens ETC om hon fortfarande tror det svarar hon först “jag är inte rädd för det” men tar sedan upp att hon sett en bild på en 5-åring med slöja på ett muslimskt dagis och att om vi inte stoppar sådant så kan “vad som helst hända”.

Det finns många invändningar mot religiösa förskolor och skolor, en 5-åring kan knappast välja eller välja bort religion själv. Men 5-åringen är knappast ett hot mot Sveriges territoriella integritet och ett tecken på att “allt kan hända”, inklusive en Islamisk utbrytarstat. Detta lika lite som en 5-åring med kippa på en judisk förskola är ett tecken på en annalkande judisk utbrytarstat.

De gräsrötter i Vänsterpartiet som stödjer Kakabaveh mot partiledningen brukar bortförklara hennes uttalanden med att hon i övrigt gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck och att hon är kurd från Iran med egna erfarenheter av religiöst förtryck. Men att man gör ett viktigt jobb mot hedersförtryck är lika lite ett grönt kort för antimuslimska fördomar som ett viktigt jobb mot ockupationen av Palestina skulle vara det för antisemitism. Just för att frågan om hedersförtryck är viktig måste gränsen mot antimuslimska fördomar dras skarpt. Att vara mot hedersförtryck innebär inte att man är mot muslimer. Att kritisera Kakabavehs antimuslimska konspirationsteorier innebär inte att man är mot hennes arbete mot hedersförtryck.

Resten av partiet förstår ju att såväl hedersförtryck i förorten som rasism bör bekämpas, så varför är det orimligt att begära att också Kakabaveh följer denna linje? Jonas Sjöstedt och Ung Vänsters Hanna Cederin lyckas ju kombinera antirasism med en rad politiska förslag som motverkar hederskulturer och de faktorer som befäster dem: nej till religiösa friskolor, ta fajten mot barnäktenskap med Alliansen, stärk resurserna till kvinnojourer och stöd jämställdhetsgrupper i förorten, rusta upp förorten och ge unga framtidsmöjligheter. Hon måste ju tro på att det är vänsterns politik som drar undan mattan för hederskulturer, religiös fundamentalism och kriminalitet! Istället prisar hon Alliansen – samma partier som nedmonterat förorten, dragit ned på kvinnojourer och infört vårdnadsbidrag – för att de har en “tuff” retorik mot islamister.

Vi tror att Kakabavehs besvikelse på Vänsterpartiet beror på att hon är ensam om att prata om muslimer på det alarmistiska sätt som hon gör. Det finns en enkel förklaring: det går emot hela partiets socialistiska och internationalistiska själ. Det gäller att inte förväxla vänsterns gamla religionskritik med upplysningsliberalernas. Marxismens religionskritik bygger nämligen på en materiell analys och inte en ytlig agitation, se tex citaten nedan som illustration:

“Det skulle vara absurt att tro att man i ett samhälle, som bygger på ett gränslöst undertryckande och förråande av arbetarmassorna, på rent propagandistisk väg kunde skingra de religiösa fördomarna. Det skulle vara borgerlig inskränkthet att glömma, att religionens ok över mänskligheten endast är en produkt och en återspegling av det ekonomiska förtrycket inom samhället. Varken böcker eller propaganda kan upplysa proletariatet, om det inte upplyses genom sin egen kamp mot kapitalismens obskyra krafter. Enighet i denna verkligt revolutionära kamp från den undertryckta klassens sida för att skapa ett paradis på jorden är viktigare för oss än enighet i proletärernas åsikter om ett paradis i himlen.”
– Lenin, Samlade skrifter

“Frågan om objektiv sanning tillkommer det mänskliga tänkandet – är inte en teoretisk utan en praktisk fråga. I praxis måste människan bevisa sanningen, d.v.s. verkligheten och kraften, jordnärheten, i sitt tänkande. Striden om tänkandets verklighet eller overklighet – utan hänsyn till praxis – är en rent akademisk fråga.”
– Marx, Teser om Feuerbach

I dagens samhälle är problemen med fundamentalism i förorten ett socialt rotat problem och det har sociala lösningar. Inga sensationslystna debattartiklar kan skingra det problemet (annars hade det försvunnit för länge sen). Där har som sagt V en politik som handlar både om satsningar, jämlikhet och lagändringar där det behövs.

BONUS – Ett till citat!

“Först när denna handling är utförd, först när samhället genom övertagandet och den planmässiga driften av samtliga produktionsmedel befriar sig och alla sina medlemmar från det slaveri, i vilket de för närvarande hålles av de produktionsmedel som de själva producerat och som står emot dem som en överväldigande främmande makt, först när människan således inte längre bara spår utan även rår – först då försvinner den sista främmande makt som än i dag återspeglas i religionen. Men därmed försvinner också den religiösa återspeglingen som sådan av den enkla orsaken att det inte längre finns något att återspegla.”
– Engels, Anti-Duhring

Liberaler sitter i knät på “islamister”?

En liberal älsklingsreform, friskolereformen, har öppnat dörren för religiösa skolor, varav en minoritet är islamiska. Vänstern till vänster om S har traditionellt varit emot. Ändå får liberaler aldrig bära ansvaret för att skolbarn behandlas olika efter religion, till exempel i debatten om könsuppdelad idrottsundervisning (förvisso något som inte begränsas till religiösa skolor).

Det senaste decenniet har vital samhällsservice lagts ner i bland annat Stockholms förorter och arbetstillfällena har försvunnit. Ett månadskort i lokaltrafiken kostar mer och mer för varje år. På så sätt cementeras segregationen. Det är en bra grogrund för såväl kriminalitet som konservativa religiösa värderingar. Den högerpolitik Alliansen men också S bedrivit är ansvarigt för framväxten av dessa problem.

Vi vet också om att den upptrappade islamofobin är något som hjälper bland andra IS i rekryteringen av anhängare. Det kanske är därför borgerliga debattörer gör allt de kan för att skylla religiös fundamentalism och hedersförtryck på vänstern.

Under året har det förts både en intern och extern debatt om Vänsterpartiets politik mot hedersvåld. Partiet har många gånger varit pådrivande i arbetet mot hedersvåld och dess feministiska plattform från 2009 är glasklart på den punkten. Ledande partiföreträdare har gång på gång understrukit att V motarbetar hedersförtryck liksom alla andra former av kvinnoförtryck:

  • “Våld i hederns namn ska aldrig bortförklaras eller relativiseras, det ska bekämpas….Vänsterpartiet var det enda partiet i riksdagen som röstade för att barnäktenskap ska vara förbjudna utan möjlighet till undantag. Barnäktenskap ska aldrig godkännas i Sverige.” – V-ledaren Jonas Sjöstedt, 19/3 2016 SvD
  • “Vi menar att patriarkala strukturer och heder är någonting som genomsyrar hela samhället och inte bara i områden med invandrade. Detta ska inte förväxlas med att vi inte kan göra särskilda insatser i vissa områden. Tvärtom vill V satsa mer pengar på de socioekonomiskt utsatta områden, som nämnts som särskilt utsatta i debatten.” – Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V), 12/8 2015 Aftonbladet

Ändå fortsätter vissa att påstå att partiledningen “sitter i knät på islamister”. Problemet tycks vara inte att partiet förnekar hedersvåld utan att de också erkänner existensen av kvinnoförtryck generellt. Det torde vara ganska okontroversiellt att feminister konstaterar att samhället genomsyras av kvinnoförtryck samtidigt som det erkänns att det finns specifika problem. Men V:s kritiker tycks begära debattartiklar där partiets företrädare låtsas som att kvinnoförtryck bara finns i förorten. För om man säger att man vill bekämpa kvinnoförtryck både i förorten och överallt annars måste det ju – enligt bakvänd logik – betyda att man är för kvinnoförtryck i förorten.

Sedan handlar det om fallet med V:s riksdagsledamot Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad som arbetar mot hedersförtryck. I våras skrev hon “Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropat Kalifat i snart flera förorter” när hon – som hon säger ovetandes – d160426-dumpelade en video av Nordisk ungdom. Ett partiärende öppnades mot henne och det liberala stödet strömmade till. Dessa tar fasta på att hon inte visste om att det var NU:s video men ignorerar den islamofoba konspirationsteori hon förde fram i inlägget. Det tycks vara så att i arbetet mot hedersförtryck är det för liberaler fritt fram med konspirationsteorier och gränslösa överdrifter. Frågan är om det på samma sätt är legitimt att koka ihop skräckhistorier om typ rika som äter barn i klasskampen? Nej naturligtvis måste allt viktigt samhällsengagemang baseras på fakta och sanning. Kampen mot hedersförtryck är så viktig att trovärdigheten inte får skadas av lögner och överdrifter. Det är det kritiken mot Kakabavehs inlägg handlar om, inte ett förminskande av kampen mot hedersförtryck.

I övrigt tycks myten om att vänstern kramar “islamister” handla om att vänstern inte kramar islamofober. När nazister demonstrerar mot/bränner ner moskéer står vänstern upp för religionsfrihet, vilket liberaler bara kan tolka som att de stödjer konservativ religionsutövning. En annan grej som stör liberaler är att vänsterfolk generellt inte är för ett niqab-förbud, vilket ju också måste betyda att de är för niqab. Den som inte vill förbjuda kloster måste ju på samma sätt vara på väg att bli nunna/munk själv.

Dessa två sista ståndpunkter handlar ju inte om att vänstern propagerar för religion och religiös klädsel. Det handlar om att försvara rätten att tro på vad man vill och att inte ställa grupper mot varandra baserat på ursprung. Att vänstern tror på långsiktigt arbete mot klassklyftor och sociala orättvisor som medel mot konservativ religion, nationalism m.m. snarare än (i detta fall verkningslösa) ändringar i lagtexter är ju inte så oväntat. Niqab-förbud skulle vara svårt att upprätthålla och sannolikt bara stärka männens makt i de fall det förekommer påtryckningar och tvång. Kvinnor kan bli inlåsta i hemmen istället för att röra sig ute, arbeta och studera. Det är förklaringen – inte att socialister älskar niqab.

Vänsterpartiet borde byta namn

Om tre veckor går Danmark till val. Det danska vänsterpartiet Enhedslisten förespås göra ett rekordval. Uppstickarpartiet som innan förra valet 2011 bara hade cirka 2% väntas öka från 6% till uppemot 10% av rösterna i det kommande valet. Det borde väcka frågor för Vänsterpartiet i Sverige att besvara. Varför går det så dåligt?

Ett intressant fenomen som visas i många opinionsundersökningar är att skillnaden mellan valresultat och det förtroende partiet i allmänhet och partiledaren Jonas Sjöstedt har är ganska anmärkningsvärt. I Novus i december 2014 hade Sjöstedt ett förtroende på 22% och partiet hade förtroende av 19% i Sifo februari 2015. Det borde betyda att partiet har potential att vara ett 10%-parti snarare än ett ensiffrigt parti. Av någon anledning väljer människor som har förtroende för partiets politik att inte lägga sin röst på V på valdagen. Av egen erfarenhet känner jag också personer som överväger att rösta på V ända fram till valdagen då de av någon anledning ryggar tillbaka.

Val har blivit för många ett sätt att uttrycka sin egen personlighet. Hen tänker i termerna ”jag är si eller så” och vill uttrycka det via valurnan snarare än att bara bedöma vilken politik som är bäst för samhället. I ett sådant läge har ett parti som Miljöpartiet med ett positivt namn dragningskraft på människor som vill visa att de är moderna miljömedvetna människor alldeles oavsett partiets faktiska politik (som inte är riksdagens bästa på miljöområdet). Många har dessutom svårt för att ta personlig ställning på den politiska höger-vänsterskalan. De ser det som att en röst på V förutsätter att hen säger ”jag är vänster” och känns inte det rätt så väljer personen att inte rösta på V alldeles oavsett om de har förtroende för partiets politik. Egentligen är det ointressant vad väljarna väljer att kalla sig så länge de stödjer en politik för mindre klyftor och för social rättvisa. Spanska Podemos ledare har uttryckt det som att ”vi pratar inte vänster eller höger, utan oss här nere och de där uppe” och det är ju egentligen kärnan i traditionell vänsterpolitik.

Jag menar alltså att Vänsterpartiet allvarligt bör överväga ett namnbyte. Ett blogginlägg är ingen plats för namnförslag, men ett enkelt namn som till exempel Solidaritet! som sammanfattar kärnan i partiets politik och ideologi skulle kunna göra en skillnad. Partiet har svårligen något att förlora på ett namnbyte och det är därför värt ett försök.

Med namnbytet borde det följa en helt annan äkta image av folklighet istället för den falska bilden av politikerproffs jag tycker partiet försökte utstråla under valrörelsen. Bort med slipsar och kostymer! Låt Jimmie Åkesson stå där med sin kostym och lyxlön och försöka låtsas representera vanligt folk. Vänsterpolitik är det som representerar vanligt folks intressen, men det måste också synas med sådan tydlighet att ingen kan missa det. Partiet måste dessutom skaffa sig ett formspråk att använda i affischer och material. Som det är nu spretar det åt alla håll och ingen av dem fungerar. Att bara skriva ”Inte till salu” på ett gult plank duger inte. Det handlar inte om stora kostnader utan bara insikten att bild och formgivning har betydelse även för att kommunicera progressiv politik. Att högfärdigt döma ut det som ytligheter är att lämna fältet fritt för högern att lura på folk sin skitpolitik förpackad i trevligt omslag.

/A

V har mycket att lära av Podemos

100 000 människor demonstrerade mot nedskärningar i Bryssel idag. Efter flera timmar utbröt kravallliknande scener med polis som använde vattenkanoner. Samtidigt når det nybildade spanska vänsterpartiet Podemos nya rekordsiffror i opinionen och skulle bli landets ledande politiska kraft om det vore val idag. Det är en politisk jordbävning i ett Europa av nedskärningar och framväxande högerextremism.

elpais-metroscopia-podemos

Bild: Opinionsundersökningen i El Pais

Tillsammans med grekiska SYRIZA, nederländska Socialistpartiet och i viss mån danska Enhedslisten utgör de hoppets motpoler till klyftor, nedskärningar och rasism. Podemos framgångar skrämmer högern så till den grad att Financial TImes kräver spanska högerledaren Rayojs avgång för att han misslyckats hejda vänstervågen (eller om man så vill misslyckats med att rikta missnöjet mot invandrare och minoriteter).

Likt grekiska SYRIZA och Enhedslisten som är breda paraplykoalitioner av olika vänsterrörelser och partier så organiseras Podemos icke-hierarkiskt. Partiet växte fram ur den stora proteströrelsen 15M med torgockupationer och direktdemokratiska massmöten. Partiets politik diskuteras och beslutas under deltagandedemokratiska former. De så kallade Plaza Podemos finns främst på nätet men också i form av fysiska möten och är partiets beslutande deltagandedemokratiska organ. Vänsterpartiet har mycket att lära av Podemos, SYRIZA och Enhedslisten. Samtliga vänsterpartier det går bra för i Europa står för nytänkande, deltagande demokrati och en dos positiv populism. Istället har V tagit avstånd från aktivism, håller hårt i slipsarna och försökte göra om sig till enfrågeparti (vinster i välfärden). I en tid av missnöje med klyftor och försämrad välfärd har istället SD riktat om ilskan mot invandrare och romer. En stark och modig vänster i Spanien har gjort att landet är bland få i Europa som inte har valt in fascister i landets parlament. SDs framgång här beror mycket på Vs fatala misslyckande efter 8 år av Alliansstyre.