PYD:s säkerhetsstyrkor Asayish i Rojava har gripit ledande medlemmar i kurdiska oppositionspartier. I samband med begravningar av Peshmerga-krigare greps företrädare för Yekiti-partiet och KDP-S. PYD:s väpnade styrkor ska också ha attackerat ett begravningsfölje och slitit ner kurdiska flaggor. Även ordförande för Kurdiska nationalrådet KNC greps och utvisades till norra Irak och det kurdiska regionala styret KRG. PYD har också angripit Yekitis partikontor och dragit ner den kurdiska flaggan.
Gripanden har fått människor att demonstrera över hela Rojavaområdet och andra kurddominerade områden i Syrien.
Det PKK-anknutna Demokratiska unionspartiet PYD och självorganiseringen i Rojava har fått ett starkt stöd från den europeiska vänstern, särskilt från dess frihetliga och autonoma delar. PYD är givetvis att föredra framför ISIS brutala styre och allianser mellan alla demokratiska krafter i Syrien behövs. Tyvärr väljer rörelsen allt för många gånger att sätta sina egna intressen främst även om det sätter PYD i kollissionskurs med andra demokratiska krafter; kurdiska, arabiska och andra.
Den frihetliga vurmen för PYD och Öcalans idéer handlar mycket om att han inspirerats av den amerikanske eko-anarkisten Murray Bookchin. Men där Bookchins idéer om kommunalism – att direktdemokratiska enheter på kommunnivå successivt ska ersätta nationalstaten och sammanlänkas i konfederationer – överhuvudtaget inte bygger på etnicitet, har Öcalan fogat samman den med en etno-nationalistisk diskurs. Kommunalism i Öcalans tappning, demokratisk konfederalism som han kallar det, handlar om att varje etnisk majoritetsgrupp i ett område idealiskt sett etablerar egna kommuner. Öcalan tänker att det är en lösning för inte bara kurdfrågan utan även assyrier, turkmener, perser och andra ska ha egna kommuner. I och för sig ska kommunerna respektera både etnisk, språklig och politisk pluralism men det öppnar för konflikter om etnisk majoritetskontroll i hela regionen.
Visserligen har vänstern länge sett federalism som en lösning på den kurdiska frågan – en rättvis fördelning av inkomster från olja och naturresurser, makten över sitt eget språk, utbildningsväsende, kultur och andra områden där kurderna strävar efter självbestämmande. Men en demokratisk federalism som inte för med sig blodiga etniska konflikter och leder till pluralism bör bygga på en överenskommelse mellan alla Syriens demokratiska krafter – inte en ensidig deklaration byggd på ett partis vapenmakt.
Rojava-administrationens flytande, för att inte säga expanderande, gränser med Amnesty-kritik om etnisk rensning tillsammans med en uppenbar brist på respekt för politisk pluralism borde väcka kritik från en frihetlig vänster vars perspektiv är klassgemenskap över etniska gränser.
/Arash
Socialism eller برابری 