Klan? Vilken då? Nähä, det vet du inte?

Är “somalier” en klan? Nej, lika lite som “svenskar” är det. De som menar att “klanröstning” ligger bakom Leila Ali Elmis inkryssning i riksdagen måste i så fall kunna besvara en enkel fråga: vilken klan, vad heter den? Nej, det kan de inte säga eftersom det helt enkelt inte är sant att hon skulle ha riktat sig till en viss klan (i den mån den sortens strukturer har genomslag här). De får vara tydliga med vad det är de vill säga egentligen. Tror de att hon valts in av andra somalier? Ja, då misstänker de etno-röstning och inte klanröstning som är en helt annan sak. Kan de veta att hon valts in av andra somalier på grund av ett gemensamt ursprung? Nej, eftersom det råder valhemlighet i Sverige. De som kommit fram och berättat varför de röstat på henne kommer från skilda bakgrunder och har en sak gemensamt: man tror att hon kan vara en röst för människor i utsatta områden och bidra till förändring. Det pekar snarare på klassröstning. På samma sätt som rika i Danderyd röstar på Moderaterna för att de gynnar deras intressen som klass, röstar människor i arbetarklassområden generellt icke-borgerligt eftersom något annat skulle vara att gå emot sina egna intressen. Att en rödgrön kandidat med förankring i området och ett socialt budskap vinner genklang är inte alls suspekt. Att de råkat vara somalier, irakier, chilenare eller majoritetssvenskar är sekundärt.

Att människor kampanjar också på andra språk än svenska för att nå ut till dem som ännu kanske inte kan språket men likväl har demokratiska rättigheter är varken något nytt eller suspekt. Att SvD:s Ivar Arpi som har gått hårt åt Ali Elmis flerspråkiga kampanjande parallellt har hyllat Amineh Kakabavehs krysskampanj som också den förekommit på flera språk visar ju att det är någonting helt annat bakom hans inlägg. Den här reaktionen kommer först när det är en slöjbärande muslim det handlar om. Det är budskapet och den hon är som är problemet för högerdebattörerna. “Rätt” person som hade sagt “rätt” saker hade kunnat kampanja på flera språk utan att väcka högerns ilska. Det hade varit betydligt hederligare att diskutera det man tycker är fel med hennes rödgröna och antirasistiska budskap istället för att föra röriga pseudo-debatter.

PS. Arbetare har alltid röstat mer på arbetarrörelsens partier och borgerlig medel och överklass mer på borgerliga partier. Inte något nytt eller särskilt märkligt. Högkostnadsskydd i tandvården som V föreslog är tex betydligt intressantare för arbetare i förorten än sänkta marginalskatter för höginkomsttagare som L föreslog.

Glasögon till varje pris? #V2018

Alla vet hur det gick för Miljöpartiet i regeringen. Att sitta i regering tillsammans med en mycket större koalitionspartner innebär ofta att man får gå med på beslut man inte egentligen står bakom. Att europeisk socialdemokrati sedan flera decennier gått åt höger och administrerar en i grunden nyliberal nedskärnings- och privatiseringspolitik som försämrar för vanligt folk är ingen nyhet. Under Alliansens åtta år vid makten sänktes skatterna med över 100 miljarder kronor, dvs pengar som fattas det allmänna varje år. De här pengarna skulle ha gått till att säkra välfärden ute i kommuner och landsting genom bland annat generella statsbidrag. Det finns ett växande välfärdshål efter högerns skattesänkningar som Socialdemokraterna inte täpper igen. Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) kommer det år 2022 fattas 62 miljarder kronor för att upprätthålla kvalitén i kommunernas välfärd.

Så medan Vänsterpartiet har skrytit om välfärdsmiljarder, gratis glasögon för barn och snygga kurvor i diagrammen har många upplevt högst reella försämringar i sin vardag. Det gäller de som märker av en högre arbetsbelastning, de som oroar sig för att farmor inte får rätt omvårdnad, de som har barn i allt för stora barngrupper – de allra flesta har märkt av det. Allt annat än att täppa till det läckande välfärdshålet är att administrera nedskärningar, i bästa fall att mildra dem. När Vänsterpartiet röstat på den rödgröna budgeten har de i själva verket röstat på en nedskärningsbudget. Att V trots det inte backat i väljarstöd beror på att man samtidigt haft en oppositionsroll där man kritiserat regeringen och åtminstone inte varit direkt ansvariga för t.ex. försämringarna i LSS. Om Vänsterpartiet hade haft ministerposter hade det mött samma öde som Miljöpartiet och riskerat att åka ur riksdagen. Det är också exakt så det har gått för vänsterpartier ute i Europa som ingått i regering med mitten(höger)orienterade socialdemokrater, det tydligaste exemplet ser vi i Italien som saknar en vänster i parlamentet. Vad värre är att bristen på tydlig vänsteropposition överallt har öppnat ett utrymme för en högerpopulistisk opposition som skyller problemen på flyktingar och minoriteter.

Mot bakgrund av det är det väldigt märkligt att Jonas Sjöstedt eftersträvar ministerposter i en Löfven-ledd regering. Är han beredd att decimera Vänsterpartiets väljarstöd och möjlighet att påverka på riktigt i framtiden? Är det ett rimligt pris att betala för att få igenom några enskilda insatser i en i grunden nedskärningsbudget?

Det finns inget problematiskt i sig att samarbeta med andra partier, det kommer V behöva göra vid någon tidpunkt för att förändra samhället. Men det finns en tid för att samarbeta och en tid för att bygga opinion för en annan politik. Man måste också veta när ett samarbete bör brytas. Att inleda samarbetet med S-MP 2014 var inget fel beslut i sig, jag stödde det själv ända tills jag såg hur det började arta sig. Det gäller också att veta att om det var svårt att få gehör för t.ex. förmögenhetsskatt hos Socialdemokraterna kommer det vara omöjligt hos Centerpartiet. Två minimikrav för samarbetet bör vara 1) stoppa nedskärningarna och 2) bekämpa ojämlikheten. Det uppfylldes inte under samarbetet med S-MP och kommer inte ha några utsikter i ett budgetsamarbete med C-L-S-MP.

Att en blocköverskridande regering aldrig frivilligt skulle budgetförhandla med V är en sak, men det borde också vara uteslutet för Jonas Sjöstedt. Just nu är detta tyvärr oklart. Klart är att Sjöstedt förespråkar kamikaze-strategin att söka ministerposter i den rödgröna regering han hoppas på. Inget av det kommer troligtvis hända men att det eftersträvas eller ens funderas över säger något om tillståndet i partiet och dess ledning. Det är upp till medlemmarna att påminna om att det finns något mer än budgetförhandlingar, något minst lika viktigt i en demokrati: att representera de som vill något annat. En majoritet av svenska folket tycker att den växande ojämlikheten är ett stort problem, att vinster i välfärden inte är rätt och som är trötta på nedskärningarna. Lyckas Vänsterpartiet bli en tydlig röst för dem, också i opposition, kan vi bli den ledande kraften för jämlikhet och börja förändra samhället på riktigt efter 2022. Vi måste erkänna att med en blåbrun majoritet och en svag socialdemokrati står inte samhällsförändringen för dörren idag. Nu måste vi ta fajten för att vinna opinionen för en annan politik och förverkliga den.

“Invandringskritiken” gynnade SD, inte rasismkritiken

Socialdemokraterna och Moderaterna föreslog åtstramning efter åtstramning i asylpolitiken och hårda tag i integrationen. Medierna rapporterade om systemkollaps, invandrare som trakasserar och våldtar, brottslighet, terrorism, islamism, hedersförtryck. Undersökningar har tydligt visat att negativa nyheter dominerat rapporteringen om invandring. Kritisk rapportering och debatt om invandring har inte varit nedtystad utan tvärtom upphöjd till en hederssak. Den som försvarar öppenhet och invandring är snarare den som har fått utstå hån, hat och hot. Parallellt med det här har Sverigedemokraterna ökat. Lägger man en graf över ökningen av kritisk rapportering/debatt om invandring ovanpå en graf över Sverigedemokraternas opinionstillväxt ser man att de stiger tillsammans. Vi såg i våras hur Socialdemokraterna gick ner och Sverigedemokraterna gick upp när ministrar gick ut och hetsade mot flyktingar och papperslösa. S tvingades till en panikartad omläggning av valstrategin när man såg raset. Det som ändå tycks ha bromsat upp raset är att S fokuserade på sociala frågor som en extra veckas föräldraledighet, höjda pensioner och en beskattning av höga kapitalinkomster.

Faktan är tydlig: det finns ingen nedtystad invandringsdebatt som ska ha gynnat Sverigedemokraterna. Att kopiera SD är ingen gångbar väg för ett parti som vill bli starkare och mota tillbaka extremhögern. Låt oss avliva dessa myter. Nyligen släpptes en forskningsrapport som snarare pekade ut försämringarna för bland andra sjukskrivna och finanskrisen under regeringen Reinfeldts år som en av de främsta faktorerna bakom SD:s framväxt. Sammanhållningen mellan människor slets sönder och många upplevde försämringar. I brist på en stark socialdemokrati och även vänster som kunde ha riktat missnöjet mot de verkliga orsakerna exploaterade Sverigedemokraterna missnöjet genom att skylla problemen på invandringen. Lägg därtill ett politiskt etablissemang som hela tiden bekräftade SD:s berättelse om den problematiska och “dyra” invandringen så har vi grogrund för extremhögern.

Det är människor med mycket makt, de ansvariga politikerna och de som äger mediehusen, ytterst den miljardärsklass som vunnit på nedskärningarna, privatiseringarna och splittringspolitiken som ansvarar för Sverigedemokraternas framväxt. För att flytta fokus från detta har man istället lagt ansvaret på de många unga och andra engagerade människor som protesterat mot Sverigedemokraterna på olika vis. Det har aldrig baserats på vetande utan snarare på känsla. Följer man opinionskurvan ser man ingen korrelation mellan stödet för SD och protesterna mot partiet. Många trodde att SVT:s avståndstagande från Sverigedemokraterna skulle gynna partiet. Man trodde också att den fredliga demonstrationerna mot Jimmie Åkessons torgmöten skulle gynna partiet. Inget av detta har visat sig stämma.

Det är dags för en ordentlig självranssakan från de etablerade partierna och mediernas sida. Hur ska ni sluta spela SD-agendan i händerna med er rapportering, politik och retorik? Hur ska ni göra ert jobb som politiker och journalister och följa era värderingar och yrkesetiska principer? Det är allvar nu.

/A

Sluta politisera livsstilar, börja prata politik

Det finns många saker jag för egen del ogillar. Att titta på fotboll, följa Melodifestivalen, lyssna på Coldplay, gå till moskén. Men det skulle aldrig falla mig in att politisera personliga intressen. Fotboll med alla dess baksidor i form av massiv korruption och återkommande huliganvåld är ändå aldrig något jag skulle vilja förbjuda. Den personliga frihet jag åtnjuter att odla mina intressen och forma mina tankar kan bara finnas så länge den tillerkänns alla. Om jag vill förbjuda andra att titta på fotboll eller bära slöja så kan jag inte förvänta mig att de ska respektera min rätt att titta på dokumentärer och vara ateist. Behandla andra såsom du vill bli behandlad själv. De demokratiska fri- och rättigheterna vilar på detta kontrakt. Den som underminerar denna ömsesidiga överenskommelse genom att stänga moskéer – eller för den delen fotbollsarenor – angriper demokratin. Demokratiska fri- och rättigheter gäller alla oavsett var man är född, vilken hudfärg man har eller vilken religion man tillhör. Om de bara gäller vissa så har de upphört att vara rättigheter – då är de privilegier som tilldelas och kan fråntas efter de styrandes nycker.

I en sekulär demokrati är religionen ingen politisk fråga. Att människor tror på gud, bär religiös klädsel och har en gudstjänstlokal ligger utanför politikens domän. Andra har rätt att ogilla dessa företeelser för egen del – precis som jag starkt ogillar fotboll – men det hör inte hemma på den politiska arenan med förslag om förbud och inskränkningar.

Självklart får man inte begå brottsliga handlingar som tex misshandel, olaga tvång och hot. Sådana handlingar är straffbara för alla oavsett om man är muslim, kristen eller fotbollsfan. Ett barn som med hot och bestraffningar påtvingas slöja eller pressas till idrottsprestationer av föräldrar är redan idag en fråga för sociala myndigheter och juridiska instanser. Det kräver ingen lagändring, bara att myndigheter har resurser att se till att lagarna efterlevs. Att däremot förbjuda slöjan eller fotbollar med hänvisning till sådant är ett ingrepp på den personliga friheten för andra. Samhället måste bygga på en balans som både ger den som vill bära slöja rätt att göra det och förhindrar att någon påtvingas den. Man kan inte kväva den ena rättigheten för att försvara den andra.

En annan sida är att man måste förstå att ett förbud i teorin och praktiken är olika saker. Människor måste uppleva lagar som legitima för att mestadels efterleva dem och myndigheter måste ha tillräckligt med resurser att lagföra dem få som inte gör det. En lag om slöjförbud skulle strida mot grundlagar och internationella konventioner – det är befogat att se det som en illegitim lag, som bryter mot grundläggande regler och lagar för en demokrati. Framförallt hos muslimer skulle det skapa en känsla av förtryck och att efterlevnad av en sådan lag innebär en acceptans av orättvisor och självförnedring. När militären i Turkiet förbjöd slöjan på universitet på 80-talet resulterade inte det i att beslöjade kvinnor tog av sig huvudbonaden. Det resulterade i att de inte sökte in på universitet, en förlust för dessa kvinnor men framförallt för samhället. I Iran försökte Reza Shah Pahlavi förbjuda slöjan men det resulterade i en revolt som tvingade bort lagen. Motsatsen i dagens Iran med statligt slöjtvång utmanas mer eller mindre öppet av kvinnor i städer som drar bak slöjan allt mer. Man kan helt enkelt inte beordra hur kvinnor ska klä sig under någon längre tid – inte ens med moralpoliser i varje gathörn. Den som vill ha slöjförbud, tänker denne verkligen att svensk polis ska ta tid från att bekämpa kriminalitet till att jaga beslöjade kvinnor på stan? Andra saker som inte fungerar att förbjuda: alkohol, fildelning och som allt fler länder begriper även eget bruk av cannabis. Att skriva något i en lagbok uppfyller inte alltid tänkt syfte, ibland motverkar det rentav syftet eller medför oacceptabla konsekvenser.

Den främsta anledningen till att vi inte ska göra politik av religion och fritidsintressen är att det finns politiska frågor på riktigt, frågor som berör folkets villkor. Vi behöver jobb, någonstans att bo, trygghet vid ålderdom och sjukdom, ren luft att andas och möjlighet att förverkliga oss. Att någon bär slöja eller att en arabisk röst hörs på en parkeringsplats i Växjo någon minut på fredagen är inte företeelser som är avgörande för folkets livsvillkor. Däremot finns det ett stort motsatsförhållande mellan de superrikas intresse av att tjäna så mycket pengar de kan på vår arbetskraft och vårt intresse av att leva ett gott liv. De tjänar mer pengar om de håller våra löner och villkor nere. Därför måste de förhindra att vi enas och ställer krav. Det bästa sättet att hålla oss splittrade, slå sönder facklig och politisk arbetarorganisering är att få oss att bråka sinsemellan om klädval, ursprungsland, om vi ber och i så fall i vilken riktning osv.

Nej, det är dags att börja prata politik. I Sverige ökar klyftan mellan en superrik elit och alla vi i de 90%, ja 99% snabbare än i något annat västland. Det har skett ett enormt skifte av resurser från den offentliga välfärden till några rika få genom skattesänkningar, privatiseringar och privata vinster i den skattefinansierade välfärden. Vi har avskaffat förmögenhetsskatten och arvskatten, chocksänkt bolagsskatten, infört generösa skatteavdrag som nyttjas mest av de välbeställda. 100 miljarder kronor årligen i jobbskattebidrag, ett räntebidrag som snart kommer kosta 70 miljarder kronor årligen, en skatteflykt där vi går om miste om minst 46 miljarder kronor under ett år och flera miljarder i välfärdsvinster. Hur mycket skattesänkningar och lyxbidrag för de rika tål Sverige? 

Vi behöver en politik för oss och inte de rika. Vi som blir av med vår assistans, vi som tvingas föda barn i baksätet och vi som dör i cancerköerna. Vi som utförsäkras, vi som inte hittar ett jobb och vi som bor på en kompis soffa eller hamnar ute i vinternattens kyla. Vi som vet att klimathotet tickar som vår tids största politiska fråga. Vi har fått nog av att man aldrig pratar om oss. Vi har fått nog av det här skvallret om andras kläder, bönelokaler och matvanor. Höj nivån, skärp till er och börja prata politik istället. Det är en uppmaning som går ut till givetvis politiker och opinionsbildare med makt, men hoppet sätter jag till vårt kollektiva agerande. Jag uppmanar alla att tänka till, prata om de frågor som handlar om levnadsstandard och rösta på det parti som bekämpar ojämlikheten, förbättrar välfärden och får bort arbetslösheten istället för att snacka skit. Vänsterpartiet är det enda parti som konsekvent hållit sig borta från skitsnack och istället tar fajten mot det riggade skattesystemet, nedskärningarna och vinstjakten i välfärden samt nedmonteringen i glesbygden. Det är för att vi istället för att diskutera privatsaker för politik, en politik för de 99%.

 

Är du vänsterpartist utan att veta om det? #V2018

Tycker du det är orimligt att en VD tjänar 66 gånger mer än en undersköterska? Tycker du att skattepengar ska gå till välfärd och inte ner i fickorna på enskilda riskkapitalister? Vill du ha politiker som lyssnar på folket och vill göra något åt det? Då är du vänsterpartist, kanske utan att veta om det.

Vill du att skillnaden i disponibel inkomst och förmögenhet minskar mellan de allra rikaste och oss 99% så måste skatten för de som tjänar mest höjas och pengarna läggas på välfärd. Vänsterpartiet är det enda partiet som vill ha en skatt på stora förmögenheter och aktievinster. Därmed är V det enda partiet som vill göra något åt den ojämlikhet och välfärdsbrist majoriteten av svenskarna oroar sig över.

Vi kan inte ha en skatteflykt som innebär att vi går om miste 46 miljarder kronor. Vi kan inte låta ränteavdraget som mestadels går till välbeställda stegra till en kostnad på över 70 miljarder kronor årligen de kommande åren. Även jobbskatteavdragen som förra året kostade över 100 miljarder kronor – pengar som även gick till höginkomsttagare – måste förändras. Liksom överklassbidragen RUT och ROT samt andra lyxavdrag. 

Vi har inte råd med att spendera flera hundra miljarder kronor varje år på höginkomsttagare som redan klarar sig bra och rena skattefuskare till miljardärer. Vi behöver bättre villkor för sjuksköterskorna, anställa fler lärare och förhindra nedläggningen av viktig samhällservice i glesbygd och förort. Vi behöver rusta upp järnvägen, bygga billiga hyresrätter och ställa om för klimatet. Det behövs en totalrenovering av Sverige som bidrar till full sysselsättning. Och då behöver vi prioritera bort låga skatter för rika och istället satsa resurser på att bygga upp allt som gått sönder i vårt land.

Jimmie Åkesson är bara storföretagens och de rikas dräng när han påstår att överklassen är oskyldig och att det är flyktingarnas fel att välfärden saknar resurser och att det finns arbetslöshet. Det är inte flyktingarna som urholkat statens intäkter genom massiva skattesänkningar för några få. Det är inte flyktingarna som privatiserat vår välfärd och slussat våra skattepengar till skatteparadis.

Den som tror att genom att ödelägga vissa människoliv så ska vissa få det bättre har fel. Att sänka flyktingbåtar istället för att höja kapitalskatter är inte bara ett omänskligt val, det fungerar inte ens så. Senaste statistiken från SCB var 61 procent av alla utrikesfödda syselsatta. Sysselsättningsgraden ökar snabbast bland utrikesfödda. Etableringen, tiden från att någon folkbokförs i Sverige tills personen får jobb, går stadigt snabbare. Hälften av de som kom hit 2011 hade fått jobb efter fem år. För de som kommit senare ser vi att det går ännu fortare. Stoppar du invandringen blir Sverige utan de intäkter som invandrare betalar i skatt varje år, tänk även på moms och de jobb invandrades konsumtion och småföretagande skapar. Asylmottagningen på några år är kortare och billigare än de minst 16 år varje nyfödd svensk kostar med förlossning, barnavård, barnbidrag, förskola och skola samt fritids/kollo/fritidsaktiviteter. Alla människor är i någon mån en “kostnad för samhället”, men samhället är faktiskt till för oss – inte tvärtom.

Den cyniska tanken på förbättringar för “oss” genom kränkningar av mänskliga rättigheter för “de andra” är orealistisk. Däremot passar det de rikaste väldigt bra att vi inte pratar om det riggade skattesystemet, vinster i välfärden och ojämlikheten. Så länge vi bara pratar om flyktingar och gör politik av personliga preferenser kring kläder, matvanor och böneriktning kommer ojämlikheten fortgå och välfärden krackelera under de rikas tyngd. Rasism har aldrig byggt skolor, anställt sjukvårdare eller minskat klyftorna mellan fattiga och rika. Det vi alla vill se kräver omfördelning, välfärdssatsningar framför låga skatter för de rikaste få. Hat mot “de andra” är ingen genväg – det är en väg utför stupet för alla oss (hur slutade det för tyskarna?). Sverige behöver omfördelning. Tänk efter, är du kanske vänsterpartist utan att veta om det?

/A

Är det en ny Irakinvasion på gång i Syrien eller?

Riktat till de kamrater i vänsterrörelsen som är selektiva i sina fördömanden av dödandet i Syrien och/eller trots allt föredrar Assad

Läget Syrien 2011: den nyliberala nedmonteringen av det arabsocialistiska antikoloniala projektet är fullt gången. Assad-kusinen Rami Makhlouf familj äger vid tiden för upproret 2011 60% av landets ekonomi och figurerade i Panama-läckan med schweiziska bankkonton o.s.v. Regimen står  på tröskeln till ett associationsavtal med EU som kan öppna upp Syriens marknad för västerländska intressen. Närmandet till väst toppas av president Bashar al-Assad trippandes på röda mattan i takt med trummorna på väg till myspys med Sarkozy i Ellyssé-palatset. “Progressiv antiimperialism” much.

Stigande klassklyftor, korruption löpandes amok och politiskt förtryck: bränslet till varje arbetarklassuppror. Och en gnista för att tända den – arabiska våren. De objektiva förutsättningarna för upproret fanns inne i själva Syrien. Det var inte någon utländsk komplott uppskissad i Pentagon som fick vanligt folk i Syrien att protestera mot reella orättvisor och ett verkligt förtryck. De protesterar mot sådant precis av samma anledning som unga i New York, Madrid eller Reykjavik gör det.

Självklart finns det en uppsjö av politiska inriktningar som blir indragna i så breda uppror vare sig de sker på Wall Street, Taksim eller i Damaskus. I Syrien fanns sociala aktivister, intellektuella, vänsterinfluerade grupperingar, Muslimska Brödraskapet osv. Det handlar för vänstern inte om att välja mellan Assad och reaktionära islamister. Det gäller att stödja de progressiva och demokratiska komponenterna som skulle kunna ge upproret en meningsfull riktning. De sekulära aktivisterna i Lokala samordningskommitteerna LCC som upprättade demokratisk självorganisering över hela landet, Syriska revolutionära vänsterströmningen, ex-kommunistiska Syriska demokratiska folkpartiet i exil, assyriska, kurdiska och andra minoriteters demokratiska rörelser…  

Ja, maktbalansen idag är sådan att det inte finns några folkliga regeringar som är beredda att stödja dessa krafter. Tyvärr är det Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran som går in och stödjer sina krafter. Förutsättningen för en progressiv rörelse att gå segrande ur ett inbördeskrig i Syrien är ju liten med Ryssland och Iran på ena sidan, Gulfstaterna på andra och västs motsägelsefulla agenda. Det i sig är förklaringen till att de kapitalistiska staterna bidrar till att förvandla upproret till ett sekteristiskt inbördeskrig. De kan inte tolerera att en folklig revolution segrar och sätter Syrien i händerna på massorna. Stödet till Assad, stödet till de reaktionära islamisterna – två sidor av kontra-revolutionen i olika makters tjänst.

Vad ska vi göra när utsikterna är svåra för en progressiv utveckling. Strunta i att utsträcka något politiskt stöd till de progressiva krafter som trots allt finns? Istället utsträcka politiskt stöd till Assad-regimen av rädsla för islamistiska krafter? Vi kan inte påverka utvecklingen materiellt så då är enda sättet att behålla någon slags marxistisk anständighet ju att stödja de progressiva krafter som finns politiskt.

Ovanstående är baslinjen för en Syrien-analys baserad på reella omständigheter. Dags för vänstern att damma ut allt bullshit om “progressiv antiimperialistisk regim”, förnekandet av materiella omständigheter bakom upproret och tanken att vi måste stödja Assad eller islamistiska reaktionärer. Nej, skulle det stå mellan dem skulle jag vara fullständigt neutral – dock inte neutral i förhållande till det civila lidandet som Assad regimens flygvapen och tanks orsakar eller sekteristisk terror från al-Nusrafronten. Det går inte att reducera Mellanöstern till att all blodtörst är bättre än den som sker i Islams namn. Det finns inget som säger att vi automatiskt ska föredra en sekulär massmördare i förhållande till en jihadist. Vi ska motsätta oss varje bödel, torterare och massmördare. Även när offren är i Mellanöstern. Punkt slut.

Så till det som händer nu. Kemvapenattacken har ägt rum. Ingen har iscensatt en dramatiserad film med skräckslagna barn vridandes av smärta och andningsångest. Bilderna kommer från välkända källor som inte hittat på saker tidigare och de överensstämmer med symptomen från en sådan attack. Kemikalierna levereras “lämpligast” från ovan, invånare har vittnat om att de släpptes från bombflyg och helikoptrar – materiel rebellgrupper saknar. Ryssland och Iran har heller inte hävdat att USA legat bakom. Det har funnits bevis tidigare om syriska kemvapenbombningar och det mesta pekar återigen mot regimen. Det är en regim som bevisat sin brutalitet med all önskvärd tydlighet och skulle inte dra sig för att använda kemvapen för att tvinga de sista kvarvarande rebellfickorna till underkastelse. Och det finns inget som kan hindra Assad från att fullfölja den eller vilken annan tillgänglig taktik – bombmattor, belägring, svält – för att återta de sista rebellområdena. Västs intervention som enligt syriska statliga källor skadade 6 civila är bara ett cyniskt spel för gallerierna. Kanske är det som regimen säger att ingen av bombningarna träffade något kemrelaterat – inte nödvändigtvis för att de inte har några utan för att de mycket väl kan ha flyttat om dem före det utannonserade angreppet. Oavsett om de lyckades degradera kemvapen-kapaciteten kommer Assad fortsätta rycka fram med Rysslands beskydd. Det har inte funnits någon västerländsk agenda att störta själva regimen, däremot att hålla inbördeskriget pågående för att krossa varje progressiv potential och ja, sälja vapen, kontrakteras i återuppbyggnaden m.m (kapitalism, you know).

Det finns ingen strävan efter regimförändring och alldeles oavsett ingen reell möjlighet till en markinvasion för att inta Damaskus när Ryssland står vakt. En sådan invasion och ockupation skulle inte välkomnas av någon i Syrien. Nej, det är inte Irakscenariot vi ser när det sker isolerade missilangrepp utan någon amerikansk truppuppladdning i Saudiarabien eller Gulfen. Irak föregicks av en truppuppladdning i månader, det ser vi inte här. Rebellgrupperna är i upplösning, bråkandes sinsemellan om allt, belägrade och stridströtta. Det finns inga markkrafter som kan störta regimen även om bombandet skulle skruvas upp till invasionsnivå som i Irak 2003. Avför det tankemonstret. Sluta, ni har pratat om Irak-scenariot i Syrien sedan 2011. Och kom ihåg återigen materiella orsaker till protesterna, kom ihåg att det var Assad-Iran-Ryssland som satte ut för att militarisera revolten för att kunna framea storyn i “kriget mot terrorismen”-tema. Kom ihåg att Gulfstaterna hällde ytterligare bensin på sekterismen när samma militarisering öppnade upp helvetets portar. Så krossas en revolution. Mission accomplished med allt vad det innebär. Syrien ligger i ruiner, en spillra av regimen reser sig uppstyckat mellan krigsherrar, affärsmän och gangsters och ryska, iranska intressen samt Hizbollah. Ni kan sova lugnt, Assad går fri, ni behöver inte ha några mardrömmar om Irak. Syrierna lever den syriska mardrömmen här och nu – och åratal framöver.

PS. Med allt prat om utländsk militär inblandning på upprorets sida mot Assad. Var är den kritiken när Trump-administrationen bombar sönder Raqqa med 1800 civila dödsoffer och sänder vapen till YPG för att bekämpa IS? Ja, då når vi ju kärnan: många i vänstern ser Assad som ett rimligt alternativ och därför protesterar man mot upplevd amerikansk aktion mot den regimen – hur begränsad den än är. Samtidigt bryr man sig överhuvudtaget inte om högst reella civila offer för den YPG-amerikanska kampanjen mot IS. Syrierna är därmed bara en bricka i ett politiskt skådespel för många i vänstern.

Arash 

Gränsöverskridande vänster eller separatism? #Rojava

På bilden ovan syns Syrier av olika etniciteter i begravningsmarschen för den sekulära kurdiska aktivisten Meshaal Tammo 2011 (SAFIN HAMED / AFP). I upprorets tidiga dagar fanns fortfarande chansen till enhet över etniska barriärer för att störta den arabisk-chauvinistiska Assadregimen och bygga ett sekulärt, demokratiskt Syrien med federalism och respekt för etniska gruppers rättigheter utan åtskillnad. Medan flertalet kurdiska politiska partier och aktivister sökte en sådan enighet mellan demokratiska krafter så valde PYD att sluta en pakt med Assadregimen och bli garanten för stabilitet i norra Syrien i utbyte mot att få styra över en autonom landsända. Det som händer med Afrin och Rojava just nu är delvis resultatet av en separatistisk och opportunistisk strategi.  Kurdernas och alla folks befrielse i regionen ligger i en social upprorsvåg som omkullkastar den rådande ordningen. 

Arash

Den kommunistiska Fadai-gerillan och den röda studentradikalismen i Iran åren runt 1979 såg kampen mot Shahen och senare Khomeini som del i en internationell revolution mot kapitalistiska regimer och imperialisterna. Vietnam, Sydafrika, Palestina och Chile. Che och Fidel. Allt var sammanlänkat. Jag tror fortfarande på den gränslösa revolutionen. Även i Mellanöstern. Om enhet över etniska och nationella barriärer i kamp mot auktoritära kapitalistiska regimer och deras imperialistiska uppbackare. I trots mot religiös, etnisk och nationell sekterism. Därför finns det något i hyllningarna till det etno-autonoma projektet Rojava och YPG som bekymrar mig. För även om projektet självt har sina progressiva inslag utgör etnocentrismen, de opportunistiska allianserna med ömsom Ryssland ömsom USA och ointresset för utvecklingen i Syrien och regionen i övrigt en hämsko.

När kolonialmakterna styckade resterna av det ottomanska imperiet mellan sig så blev kurderna en minoritet i staterna Syrien, Turkiet, Irak och Iran. Istället för att behandlas som fullvärdiga medborgare med rätten att tala sitt språk, fira sina högtider och utvecklas ekonomiskt blev de utsatta för diskriminering, förföljelse och rena folkmord. Det gäller även assyrierna, balucherna och andra minoriteter till varierande grad i regionen. Det har gett grogrund för separatism och väpnat motstånd. Den klassiska vänsterhållningen ända sen Lenin är att varje folk har rätten till självbestämmande över sin framtid. Kurderna har rätt att sträva efter självständighet utan att mötas av militär aggression och etnisk utrensning. Därför är det vänsterns uppgift att med kraft fördöma Turkiets invasion av Afrin och övriga Rojava. Men det betyder inte att en internationalistisk vänster ska plädera för ensidigt avskiljande av olika slag som universallösningen på den nationella frågan. Medan det var den självklara positionen gentemot de anti-koloniala befrielsekrigen och situationen efter 1917 i det tidiga Sovjetunionen så är det inte det idag i förhållande till Kurdistan, Katalonien och flera andra fall. De kurdiska områdena skär igenom fyra nuvarande statsbildningar med mer eller mindre auktoritära rasistiska regimer och överlappar delvis andra nationella anspråk från assyrier, azerer och andra. Ett ensidigt avskiljande isolerat från den bredare kampen för att störta dessa regimer kommer aldrig vara hållbart. Det kommer bara vara möjligt så länge stöd kan hämtas från USA eller Ryssland eller en regional spelare som Iran eller Turkiet. Dessa krafter ser bara till sina egna ekonomiska intressen, det är inget stöd att räkna med och skjuter i vart fall ner varje progressivt anspråk i sank. Att tro att USA försett YPG via SDF med stridsmedel och bombunderstöd för att driva bort IS från områden med stora oljefyndigheter av ren god vilja är naivt. Likaså att tro att ett socialistiskt färgat projekt ska ha några som helst utsikter utan någon ekonomisk bas, bland annat genom kontrollen av naturresurser och industrier. Det är en utveckling USA och Ryssland aldrig skulle tillåta växa fram under deras vingar. Väst skulle dessutom aldrig ta en konflikt med Nato-landet Turkiet för att skydda ett sådant projekt.

PYD har från början slagit in på en väg på avstånd från de folkliga upproren i Syrien kantad av opportunistisk strategi. Det är en väg som jag menar redan från dag ett pekade mot en framtida situation där YPG kommer stå ensamt mot en övermäktig fiende. Jag såg risken att samma Assad-regim som överlämnat kontrollen över norra Syrien till YPG om den lyckas krossa upproret i övriga landet kommer vända sig mot Rojava. Den rasistiska Syriska arabrepubliken (SAR) vill ha total makt över landets samtliga delar och kan bara acceptera kurdisk autonomi som en tillfällig strategi. En allians med andra kurdiska partier i den syriska oppositionen mot Assad och övriga demokratiska, progressiva krafter i upproret för att störta den arabnationalistiska diktaturen såg därför ut som en långsiktigt mer hållbar strategi även om man kortsiktigt hade dragit in även de kurdiska områdena i konflikten. 2013 fanns fortfarande utsikterna till en seger för de folkliga krafter som ville se ett sekulärt, demokratiskt och federalt Syrien där samtliga etniska gruppers rättigheter till skillnad från under diktaturen skulle garanteras.

Men det blev ingen sådan enhet. PYD ställde sig inte på de folkliga krafternas sida utan ingick en överenskommelse om ömsesidig icke-inblandning med diktaturen. Assad-regimen kunde ha den norra ryggen fri medan den skoningslöst massakrerade sekulära aktivister och grupperingar i en sekteristisk Iranstödd agenda med Hizbollah vid sin sida. Som en effekt av det och saudisk inblandning växte först al-Nusrafronten senare IS fram och kunde formera sig till ett dödligt hot mot kurderna i Kobane och vidare. IS besegrades och Rojava kunde växa bara för att idag ställas mot ett än större hot i form av turkiskt bombflyg, artilleri och markoffensiv. Inte bara står man ensamt i kampen mot denna övermäktiga fiende, flera FSA-enheter har gjort sig själva till verktyg för Turkiets planer – också det en kortsiktig strategi med förödande konsekvenser. Det hopp jag såg i form av gräsrotsaktivisterna i LCC, aktivism i anarkisten Omar Azizs anda, Syriska revolutionära vänsterströmningen och dess väpnade fraktion samt sekulära krafter inom FSA-mosaiken har så gott som släckts idag. Det såg Assad-regimen till med sin blodiga Iran-stödda sekterism med ryskt bombflyg därovan, saudierna med deras stöd till reaktionära krafter inom oppositionen och USA:s ömsom passiva ömsom destruktiva agerande.

Allt ovan är nyanser som en vänster upptagen av blinda YPG-hyllningar inte kunnat och fortfarande inte kan bemöda sig att bry sig om. Varje ansats till nykter analys och ärliga diskussioner om strategier – allt sånt vi alltid kunnat göra i förhållande till Palestina, Venezuela eller Grekland m.m – ses som förräderi mot YPG och Rojava eller rentav som uttryck för anti-kurdiska uppfattningar. Som oftast är det dock de allra mest blinda vännerna av en organisation som i själva verket är dess största fiende. Jag är en vän av det kurdiska folket och alla andra folk som kämpar för rättvisa mot bakgrund av en historia av förföljelser och diskriminering. Framförallt är jag en vän av fred mellan folk, jämlikhet och solidaritet. Som del i en sådan internationalistisk vänster är det självklart att medan vi stöder Rojava med dess progressiva inslag mot Turkiets och tidigare IS aggression så pläderar vi för enhet med andra progressiva krafter i Syrien och regionen för en gemensam demokratisk och federal framtid. Därför är det inte förräderi mot Rojavas progressiva inslag eller kurdernas frihetssträvan att diskutera begränsningen med stödet från USA, det felaktiga i att skönmåla Assad-regimen eller kritisera behandlingen av arabisk och turkmensk befolkning i områden som YPG befriar från IS. Det är tvärtom att vara lojal mot den internationalistiska vänsterns principer och värna kurdernas sak. Lojalitet kan inte vara att applådera Rojava när det slår in på en stig mot sin egen utplåning.

Jag tycker inte att man kommer ifrån att lösningen på den kurdiska frågan inte är militär utan förutsätter en dialog mellan de kurdiska partierna och framtida demokratiska styren i Turkiet, Iran och Syrien. Det kräver inget mindre än segern för nästa regionala upprorsvåg mot de auktoritära rasistiska regimerna. En vänster som inte intresserar sig för arbetarklassens uppror i Iran, utvecklingen i Syrien och de fängslade HDP-ledarna i Turkiet kommer aldrig vara verkliga vänner till den kurdiska frihetskampen. Så nära hänger allt ihop. Det går inte att stycka upp utvecklingen i regionen och bara intressera sig för ett begränsat område medan man ignorerar allt annat. Tanken att låta övriga Syrien brinna upp ifred medan PYD skapar ett eget stycke progressivt paradis är inte bara omänsklig utan även strategiskt felaktig och naiv. En vänster som accepterar den tankegången skulle säkert acceptera samma scenario med ett PJAK som bygger autonomi i kölvattnet av ett sönderfallande Iran. Det är inte hållbart att stora delar av vänstern enbart har framtiden för Öcalans “demokratiska konfederalism” för ögonen och struntar i arbetarklassen i Syrien, Iran och vidare i regionen. Det är chockerande för varje internationalistisk vänsterperson med rötterna i regionen att se en sådan hållning ta över. Mitt i det självklara att fördöma Turkiets aggression står det och skaver.

Några snabba exempel på progressiva och socialistiska rörelser,  bloggar mm

• Tunisien: oppositionen leds av den socialistiska Folkfronten, fackföreningsrörelsen med UGTT i spetsen, den sociala proteströrelsen
• Iran: det senaste arbetarklassupproret, de fria fackföreningarna där en spillra av vänstern fortfarande uttrycks, studentrörelsen och den feministiska kampen
• Det turkisk-kurdiska vänsterpartiet HDP vars ledarskap fängslas av Erdogan-regimen
• Egypten: rörelsen Revolutionära socialister (RS)
• Alliance of Middle East Socialists
• Syria Freedom Forever
• Syrien: Syriska revolutionära vänsterströmningen (bilden nedan visar dess numer nedlagda gerilla, medlemmarna verkar nu inom SDF) 

V bör vara mer än sociala teknokrater

Vänsterpartiet bör vara mer än sociala teknokrater som i skuggan av S arbetar för små reformer som glasögonbidrag mm. Det är sällan uppenbart för allmänheten att de har just Vänsterpartiet att tacka, inte sällan kapar Socialdemokraterna åt sig äran. Nästan omärkbart har vi kommit att bli Socialdemokraternas bästa valarbetare där regeringspartiet just nu rusar framåt i opinionen medan vår ökning – om mätningarna håller i sig – är på en eller två procentenheter. Men det spelar väl ingen roll vem som får äran, är inte det viktiga att folk får det lite lite bättre? Eller? Den radikala vänstern är inte en socialbyrå eller Röda korset – vi kämpar för systemförändring, för arbetarklassen vid makten över produktionen och samhället. Vi står för reformer om de tar oss närmare målet om arbetarklassens frigörelse och ekonomisk demokratisering. När vi i koalitionen med ett i grunden nyliberalt S-etablissemang endast får igenom smärre reformer som inte bara maskerar denna partielits ruttenhet (se bara behandlingen av flyktingar, funktionsnedsatta, sjukskrivna) utan också inger falskt förtroende för detta maktparti så tar vi oss längre bort från systemförändringen.

 

Det enda regeringssamarbete och de enda framdrivna reformer som är av värde är de som utmanar systemet och stärker de radikala krafterna. Spanska Podemos, franska La France Insoumise och Sandersrörelsen sitter inte vid maktens bord och driver igenom små reformer idag – de siktar på att vinna opinionen för visionen om systemförändring och att en dag förändra samhället i grunden. Om vi tittar på Corbyn, isländska Gröna vänstern eller den portugisiska vänsterregering ser vi att det går att vinna masstöd för denna linje och på allvar utmana systemet och se över krönet till en framtid som bara är mänsklighetens.

/A

Tre wake up calls inför V-kongressen

Vänsterpartiets partistyrelse, hittills med bred förankring i partimajoriteten, håller fast vid den inslagna vägen av samarbete med Socialdemokraterna och försiktiga reformer. Stora visioner och program får för tillfället stå tillbaka, styrelsen avslår till exempel ett program för delvis lånefinansierade massiva satsningar på välfärd och klimat. Partiledningen tittar nöjt på fallande arbetslöshetssiffror, enskilda framgångar med sociala reformer och en blygsam opinionsframgång. Jag menar att de invaggat sig i falsk säkerhet och tror att den här vägen ska vara farbar även framöver. Det är dags för ett wake up call. Vänsterpartiet måste se den kommande politiska realiteten och den kursändring som krävs redan. Här är tre wake up calls inför kongressen:

1. Alliansen har dödat budgetsamarbetet

Alliansen säger att de inte tänker släppa fram en rödgrön minoritetsregering. SD kommer inte heller göra det. En majoritet i riksdagen tänker rösta nej till en sådan regering. Det finns ingen anledning att tro att de bluffar. En rödgrön majoritet förutsätter a) kraftiga framgångar för Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet b) att Miljöpartiet klarar riksdagsspärren. Finns nog ingen politisk bedömare som tror att S kommer kunna få 40% i valet eller att V kommer få tvåsiffrigt röstetal, det tror inte ens någon i Vänsterpartiets ledning. Därför har Alliansen i princip dödat det rödgröna budgetsamarbetet.

2. Nej, det går inte bra nu

Ekonomin har vänt och arbetslösheten sjunker. Visserligen. Men klyftorna är stora, välfärden brister och många känner att utvecklingen går åt fel håll. Sverigedemokraterna vinner mark parallellt med en ultrakonservativ våg inom Moderaterna och Kristdemokraterna, ja även Liberalerna fortsätter lyfta slöjförbud och främlingsfientlig signalpolitik. Vi kan närmast prata om en brunblå majoritet samtidigt som V – de som borde kanalisera frustrationen över samhällsproblemen – inte ens når tvåsiffrigt opinionsstöd. Politiskt går det kraftigt åt fel håll och socialt kämpar folk. Då hjälper det föga att man kan peka på snygga kurvor i diagrammet och kan pricka av enskilda sociala reformer.

Visst, framgångar för V kan skönjas i opinionsmätningar. Men erfarenheten från 2010 &  2014 visar att V brukar gå ner sista veckorna inför valet och valresultatet landar alltid runt två procent lägre än vad mätningarna visar i förväg. Ha detta i åtanke: 7-8% för V i mätningar översätts ofta till 5-6% i valet. Mätningarna tenderar att överskatta partier som är starka i storstäder och bland välutbildade – till exempel V.

3. Vänstern förlorar på tappad självständighet.

Storbritannien, Frankrike, Spanien, Sandersrörelsen i USA mfl visar att vänstern växer där den går fram med ett starkt och från etablerade socialdemokratiska partieliter självständigt program. Det motsatta har också visats: vänstern går kräftgång där den binder upp sitt projekt till mittenorienterade samarbetspartners. La France Insoumise lärde sig av Podemos och Sanders, Vänsterpartiet måste också lära sig av andra erfarenheter. Det går inte längre att vifta bort med “det där är andra situationer”. Uppenbarligen har man trots olika politiska realiteter vunnit framgångar byggda på samma radikala självständiga anda.

Vad kan göras?

Budgetsamarbetet som ligger på dödsbädden har varit en hämsko på Vänsterpartiet som parti, vår styrka ligger i att vara ett radikalt parti för de 99%. Det är detta framtidens vägval kongressen borde våga göra. Bland annat genom att rösta igenom motionen Totalrenovera Sverige och liknande förslag som vågar bryta med den inslagna färden mot återvändsgränden. 

/A

Totalrenovera Sverige! #V2018

Vänsterpartiet har i samband med kongressen 2018 chansen att gå fram med ett tydligt folkligt vänsteralternativ som kan pressa tillbaka klyftorna och den växande brunhögern. En stark motion i denna riktning som är upp till beslut är Totalrenovera Sverige och här skriver vi kort om anledningen till varför vi stödjer den.

Det politiska läget är allvarligt. Blåbrun majoritet i riksdagen, en grotesk samhällsdebatt och nazister som erbjuds utrymme. Klyftorna är stora, funktionsnedsatta förvisas till instutionsförhållanden och mammor får föda barn i bilen. Ingen vänsterperson kan se detta och känna sig lugn med omplåstrande reformer.

Det enda som kan ta oss ur det politiska katastrofläget är en offensiv vänster. Titta på Corbyn, Sanders, Melenchon – alla går de starkt framåt med ett offensivt investeringsprogram. Hur många exempel behöver vi ha för att dra någon lärdom? Det behövs ett wake up call, S är inte förmögna att göra upp med nyliberala doktriner och de drömmer om en koalition med C och L. Det går inte att utesluta att de efter en intensiv valkampanj med Vänsterpartiet vid sin sida vänder helt om och bildar blocköverskridande koalition givet det parlamentariska läget.

Statens överskott ligger idag på 875 miljarder kronor och överskottsmålet är tillsammans med skarpa begränsningar på hur mycket staten får låna en järnboja på vänsterpolitiken. Endast genom att göra upp med nyliberala svenska käpphästar, som faktiskt till och med är mer extrema än EU:s budgetregler, kan Vänsterpartiet gå fram med en offensiv politik för jämlikhet. Det är fullt ekonomiskt realistiskt med investeringar som motsvarar 120 miljarder kr extra per år vilket i sin tur skulle generera ytterligare 80 miljarder kr i dynamiska skatteintäkter, dvs. skatteintäkter till följd av ökad aktivitet i ekonomin. Statens upplåningsränta är historiskt låg (under 1%) och det är läge för delvis lånefinansierade satsningar i den storleksordningen.

De tar ifrån funktionsnedsatta personlig assistans och förvandlar liv till helveten, de driver ensamkommande barn till självmord med hänvisning till “kostnader” och cancersjuka fastnar i vårdkön. Det finns ingen röst för alla oss som är fly förbannade över orättvisorna. Vänsterpartiet måste vara den rösten och Vänsterpartiet skulle gå starkt framåt på att anta den rollen. Vi – liksom Melenchon och andra vänsterkrafter- måste sikta på att bli ett 20%-parti 2018. Sikta högt och våga stå upp för ett tydligt vänsteralternativ. Ställ er bakom motionen Totalrenovera Sverige och fyra av en sjuhelsikes valkampanj! YES WE CAN!

Ps. Om du är medlem i V kan du redan idag ställa dig bakom den och om deadline för din partiförening eller ditt partdistrikt inte passerat skicka in den för beslut på lokal partinivå (Uppsala och Västernorrland m.fl. har redan ställt sig bakom den).  Se Facebook-sidan Totalrenovera Sverige för att läsa hela motionen och eventuellt skicka till din partiförening/distrikt.

/A & R